Om att kalibrera om

2009 var verkligen ett märkligt år, ett år som på något sätt lyckades invertera sig själv, så att de saker som verkade mest stabila i början av året hade fallerat och vittrat sönder i slutet av året, och de saker som jag faktiskt trodde skulle gå åt pepparn repade nytt mod och sköt nya skott innan året var slut.

Och jag själv då? Jag vet knappt. Jag stod mitt i det där och undrade vad fan som hände. Och även om jag ägnat stora delar av det här året åt att ifrågasätta min egen funktionsduglighet, skör och malplacerad och jävlig som jag är – så har jag stått förbluffande stabilt i alla de här processerna. Så helt bortkastat har kanske inte arbetet med att tröska sig genom otaliga timmar hos Kloka Människor™ – även om det kändes så för ett år sen. Och för den delen för några veckor sen också…

Jag har berättat tidigare om hur kluven jag blev när en god vän skrev ”Du gillar ju förändring” i ett mejl – och jag inte kunde förhålla mig till det.

Sanningen är nog att jag inte alls är så förtjust i förändringen i sig, men att jag däremot ser på förändring som en naturlig del i processen och kan välkomna den när jag vet att det är dags. Det är lite som att välkomna snösmältningsperioden, fast man vet hur slaskigt och jävligt det blir innan snön är borta och det kan bli vår. Det är en del i processen – det hör till, även om det är jobbigt medan man är mitt i det.

Hösten 1994 var jag utbytesstudent i Osaka, och på hemvägen tog jag en sväng förbi Manila på Filippinerna, och volonterade på en barnmission som min avlägsne släkting driver där. Mycket spännande – nästan så att jag inte själv tror på det när jag skriver det…

Men där var jag i alla fall. Och det jag minns allra starkast var känslan av att… kalibrera om. Det man får med sig när man reser ifrån allt man tror är självklart – är ens eget. Och när allt utanpåverk och invanda strukturer är borta och du måste börja bana dig nya vägar – då blir perspektiven dina egna igen. Inte någon annans. Och det där är vad jag längtar efter just nu. Att kalibrera om.

Jag märker att processen redan börjat. Trossar kapas och faller till marken. Jag rycker på axlarna och går. För en person vars sämsta gren alltid varit att släppa taget, är det där en rätt sällsam känsla. Nuff’s nuff.

Jag är rätt trött på att naivt utgå ifrån att alla har goda avsikter, respekt för andra och förmåga att kommunicera på någon slags sunt och vettigt sätt. Jag är trött på att det är mitt skägg i brevlådan varenda gång. Trött på att vända ut och in på hela mig för att förstå och respektera människor jag egentligen inte alls blir klok på och mest tycker pratar skit utan förmåga att lyssna, ens i fem minuter.

Jävligt trött på att åka enkelriktad väg. Men som sagt – jag rycker på axlarna och ser fram emot min chans att kalibrera om. Ställa in skärpan. Fokusera om. Fokusera rätt.

De bra sakerna kommer att finnas kvar där, de håller alltid. Det är de som är tryggheten. Det som försvinner, de trossar jag kapar och släpper nu, är det som egentligen aldrig fanns på riktigt – även om jag naivt trodde det. Så då är väl allt egentligen i sin ordning.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: