Musiknostalgi

Förnekelse. Det finns inget annat ord som beskriver det här. Ren förnekelse. Kaos råder och här sitter jag och softar vid datorn, rippar gamla CD-skivor för att fylla på iPoden och skriver blogg. Sambon är förvisso inte bättre han – han sitter hos grannen och spelar bort hushållskassan på poker…

Nåväl. Musik behövs – inte minst på jobbet. Det skivor jag hittat nu är såna som gick varma på mitt gamla jobb. Säga vad man vill, men det fanns EN helt oslagbar trivselfaktor på det stället: musiken. Vi spelade musik hela dagarna – gemensam musik, utan hörlurar. Musikvalet var en gemensam trivselfråga och behandlades med yttersta vikt. Om någon av oss inhandlade en ny skiva till den privata samlingen förvarades denna givetvis – på jobbet.

Hur ofta i ett yrkesliv händer det, att ett helt team som jobbar ihop så tajt som vi gjorde, dessutom allihop föredrar att jobba till musik? För att inte tala om att denna excentricitet accepteras av resten av företaget för den delen… Ahh.

(Och nej, det var faktiskt inte jag som med någon form av våld införde denna sed – jag var sist in, och jag undrar om inte chefen frågade redan på anställningsintervjun hur jag såg på att arbeta till musik… Viktiga grejer måste utredas från första början!)

Och det roliga var att vi verkligen hade totalt olika musiksmak också – fast också hög acceptans för varandras preferenser. Vi bestämde ungefär lika ofta, och så var det inte mer med det. Kollegan Fru C (på den tiden aka Frk T…!) besparade oss vanligen sina mest… eh, blodstänkta Marilyn Manson-plattor, jag drev skämtsamt med chefen för hennes fäbless för de ”tre töntiga tenorerna” och båda kollegorna visade oändligt tålamod med mina schlagerryck och Lasse Holm-plattan – som jag förvisso inte tror att vi någonsin spelade…

Loungemusik, gärna med orientaliska inslag, var hett – och där kunde vi alla enas, faktiskt. Buddha Bar-plattorna gick varma, och så småningom följde Café del Mar i dess spår.

Den allra första plattan som gjorde intryck på mig där – jag tror att den spelades under min första förvirrade arbetsdag där i hetluften som aldrig hört talas om någondera fenomenen ”mjukstart” eller ”introduktionsdagar” – hette London Remix och hade varit medskick i någon veckotidning. Lounge-goes-clubbing. Nice.

Mina främsta bidrag till musikmiljön var annars faktiskt filmmusik. Jackie Brown-plattan var en favorit, liksom två samlingar jag köpte med blandade filmlåtar. Och så Brand New Heavies, som ledde oss in på den souljazziga arenan, där vi också fann storheter som Incognito (som också ljuder medan jag skriver det här). Very nice.

En platta som nog kom senare, men eftersom den kom från Fru C får den vara med här ändå – för den är ju så fullständigt galet underbar: The Sparks – Li’l Beethoven. Har du inte hört den – gör det, det är ordkärlek på hög nivå. Och med musik till, bara en sån sak…! (Exempel på Youtube – en av mina favoriter…)

Nuförtiden har man väl blivit torr bakom öronen, eller jobbar åtminstone på en arbetsplats som är det – så nu är det försynt iPod som gäller om jag vill ha rytmiskt dunka-dunka till mitt taktfasta nedknackande av odödliga mästerverk till webbtexter. Men det var riktigt roligt att sitta och bläddra bland CD-skivorna.

Och imorgon blir det effing-fredagsjobb med London Remix-rytmer dunkande genom ryggmärgen. Supernice.

3 kommentarer till Musiknostalgi

  1. BaraJag skriver:

    Hahaha ;-P Det första jag frågade, när vi nyligen gjorde en omflyttning på jobbet, var att fråga det nya ansiktet i vårt rum om hon klarade av att arbeta med musik. Det gör hon så nu är ordningen återställd. Hon som satt där innan är mammaledig och fick spelet av minsta lilla ljud. Nu är the headphones off och tralalalala i högtalarna. Spotify har ju möjliggjort att skapa lista som funkar ”för alla”.

    Btw, kan du bränna en kopia av London Remix till mig? Fjärten jag bodde med tidigare smusslade med sig den när jag äntligen fick ut honom. *mummel*

    • Jenny skriver:

      Äbsolutely! Vad vore livet utan en hemkörd London Remix i huset. Tror du att Herr C kommer att gilla den?

      Heh – nu fick jag en tanke i huvudet, fast det får kanske bli ett eget blogginlägg…!

  2. BaraJag skriver:

    Herr C har varit utsatt för svårare saker än så *fniss*. Tänk på att jag matade en CD-bok full med allt från White Stripes, Mustasch och Mars Voltas och travade över till honom när vi setts några veckor. Kunggjorde att ”ska ‘ru dejta mig så får du musiken på köpet” och satte på Mars Voltas … Tuff start, erkänner. Jag rakade på ordentligt från början och minns jag rätt var detta det jag presenterade honom i nedan ordning:

    1. http://www.youtube.com/watch?v=8cdSiAgz1XU

    2. http://www.youtube.com/watch?v=fLp63WBV-Ic
    (som jag för övrigt sett live, och ja hela globen sjöng med precis som ovan, och F kommer att få se den 20/2 då jag har ett par av de åtråvärda biljetterna🙂 )

    3. http://www.youtube.com/watch?v=G0cnOSsXNu0
    (Som kuriosa kan jag berätta att det är PG Gyllenhammars son Ralf som sjunger och kör lead guitar, han valde en annan väg en pappa han!)

    Har du nu kört klippen så är du hyggligt bevist om att han inte är så lättskrämd den där Herr C, vi gifte oss ju tom så han vet att det finns ett ”for worse” med i laget *hahaha*

    Slänger in en bonuslåt nu när jag ändå hamnade och Youtubade istället för att kolla datum på kort för LO:s. En av de snällare jag spelade för honom:

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: