Luther och jag och livstetrisspelet

Har just konstaterat att minstingen har 39,2° feber och ”ont i hakan” så imorgon blir det VAB. Vård Av (sjukt) Barn.

(Min närmsta barndomsväninna från Skåne hade ingen aning om vad VAB betydde när jag råkade använda ordet när vi pratade i telefon en gång. Tydligen ett lokalt Ståkkålmsuttryck. Eller också bara lokalt icke-använt i mellersta Skåne-trakten?)

Minns inte ens när jag VAB-ade sist. Inte på hela hösten. Inte på sommaren. Kan det vara så att jag inte VAB-at sen någon gång före den gången då vi fick flyga in svärmodern, för att vi båda redan vårdat sjuka barn så många gånger under vintersäsongen 2008-09 att ingen av oss kunde med att ringa våra chefer och säga ”Jag kommer inte in idag, jag måste VABa.” – igen. Det kan faktiskt vara så. Thank God for small favours, som det heter.

Överhuvudtaget tänker jag en del på föräldrarollen kontra yrkesrollen, och på livstetrisspelet som bara inte går att vinna. Alla förlorar istället. Nu är ju jag på väg att förändra livet på den där punkten – kliva ur nio-till-fem-tillvaron, kryddad med 2,5 timmars daglig pendling + dagislämningar och dagishämtningar och guvetinteallt. Och kanske just därför kan jag kosta på mig att reflektera över den här sortens tillvaro.

För det är en tillvaro – inte ett liv. Inte som jag skulle definiera det. Det var inte såhär jag tänkte mig livet som förälder. Visst hade jag hört talas om det där ”Livspusslet” – men man kan inte riktigt sätta sig in i vad det innebär förrän man är där, tror jag. Inte för att döma någon annan, men jag tyckte verkligen att jag målade fan på väggen så gott jag kunde i förväg – men jag kom inte i närheten. Inte i närheten.

Vid något tillfälle hörde jag ordet ”livstetris” någonstans, och har sedan dess anammat det istället. Det illustrerar tydligare vad det faktiskt handlar om, det frenetiska jäktandet för att pussla ihop allt, och hela tiden kommer nya bitar att pussla in, nya bitar, nya bitar…

I förra veckan snappade jag upp en replik ur en konversation två kollegor emellan. Det var inte riktat till mig, och absolut inte illa ment, det är jag säker på. Men när jag nu går med de här tankarna i huvudet, så är det klart att orden sjönk in och slog rot någonstans. Hon sa: ”Jag fattar inte varför folk skaffar barn, om de ändå bara ska förvara dem på dagis”.

Och det värsta är att jag håller med henne, eller tycker åtminstone att hon har en poäng. När jag växte upp var det på sin höjd en handfull av mina klasskompisars mammor som jobbade. De flesta var hemma. Och det var ju givetvis en kvinnofälla, och kvinnor har samma rätt som männen att satsa på karriären och yrkeslivet – det är inte det jag vänder mig mot. Men någonstans blev debatten bara om kvinnors och mäns rättigheter – men barnens rätt då? Jag kan inte säga exakt vad det är jag vill åt här – det är nog bara den där gnagande känslan av att det inte var det här jag såg framför mig, när jag väntade barnen och såg fram emot att de skulle födas.

Minns ni när jag skrev det här? (Lustigt förresten – en tyskaktig rubrik, men föga anade jag då vad som komma skulle…!) Inlägget var inspirerat av den här texten av Isobel Hadley-Kamptz, som för övrigt ofta inspirerar och väcker tankar, även om jag sällan orkar/hinner (!) reflektera här om det. Mitt inlägg gick nog steget längre, med min lilla saga och parallellen till The Matrix batteriodlingar…

Men jag har verkligen svårt att skaka av mig den där känslan av att vi inte längre arbetar för att leva, utan lever för att arbeta.

Varje dag brottas jag med Luther. Han sitter på min axel och väser hårda ord om plikt och dygd och att göra rätt för sig. När jag är på jobbet och man diskuterar saker som ska göras framöver, när vi flyttat till Tyskland och jag är studieledig och alldeles busig – då kör han en eldgaffel i min nacke och sänder ilskna ilningar av ångest genom min ryggrad. Jag skämtar inte.

Då och då kommer jag på att påminna mig själv om vad det är jag ska göra. ”Det är det här som kallas att leva, Jenny” säger jag till mig själv. Sträng som en gammal skolfröken. Ordet ”leva” känns obekant att ta i sin mun. Jag hajjar till, nästan som om jag fått en lavett över kindbenet. ”Vasaru? Leva…?” Obekant.

Nästan alla jag känner kämpar med det här, på ett eller annat sätt. Springer på alla dessa bitar som faller mot dem och måste pusslas ner innan nästa bit kommer och måste tas omhand. Försöker hitta vägar runt, vägar ut ur spelet. Men hur?

Det senaste året eller så har som sagt varit tufft. Jag har inte varit i tetris-form, så att säga. Hela tiden två steg efter, hela tiden faller bitarna ner lite hursomhelst för att jag inte hinner fånga upp dem, och så tar de upp mer plats och gör nästa bit ännu svårare att placera. Och aldrig kommer man ikapp. Självklart drabbar det barnen. Hur kul är en morsa som antingen är tokstressad för att det är morgon och bråttom och hon har sovit 4-5 timmar i vanlig ordning, eller också är dödstrött och grinig på kvällen.

Ungarna är för övrigt också dödströtta och griniga. Dödströtta människor funkar sällan särskilt bra ihop.

Det blir svårt att finna glädje i en sådan relation. Fatta detta, svårt att finna glädje i relationen till mina egna barn! Det är helt sjukt! Fast samtidigt fullt logiskt, eftersom det dåliga samvetet, den paniska insikten att man bara inte räcker till, lägger sig som en blöt filt över allting. Filten väcker klaustrofobi. Kaos. Panik. Flyktinstinkt.

Sånt här får man inte prata högt om, aldrig, aldrig erkänna. Mammor ska bara älska och vara lyckliga och vräka sin villkorslösa kärlek över barnen. Jorå. Kärleken är villkorslös så det förslår – men den är inte okomplicerad för det.

Inte när man står där och inte kan känna någon som helst stolthet över sig själv, vare sig som förälder eller något annat, gör bara allting fel och duger inte till något.

Och särskilt räcker man inte till för barnen. De som är viktigast av allt, och behöver det bästa man har – men ändå bara får de absolut sämsta sidorna av en. De tidiga, trötta, stressiga morgnarna, de utmattade, griniga och tjatiga kvällarna och de fulltecknade, stressiga helgerna då både måsten och sociala aktiviteter ska klämmas in.

När jag tänker att ”Det är det här som kallas för att leva”, då tänker jag också att jag ser fram emot att finna en trygghet i det där. I själva levandet. Den där tryggheten som Luther och hans eldgaffel inte vill att jag ska våga tro finns där.

Men jag tror.
Den finns där, och jag ska hitta den.

2 kommentarer till Luther och jag och livstetrisspelet

  1. Mr Y skriver:

    Evolutionen har skapat människor som likt arbetsbin uppnår lycka vid arbete. Utan arbete blir vi slöa och apatiska.

    Det tar säkert några generationer innan vi har lyckats skapa en människa som kan vara nöjd med att slippa arbeta om den inte behöver.

  2. Jenny skriver:

    Hm. Nej. Det är INTE så jag menar, även om jag inser att Luther-ångesten säkert kan tolkas så… Jag hör inte till dem som blir slöa och apatiska om jag inte arbetar – möjligen för att jag glatt sysselsätter mig med annat om jag får en kvart över.

    Dessutom… Jag ser mig omkring i världen och ”lyckliga arbetsbin” som skulle bli apatiskt miserabla om de inte hade ett ekorrhjul att känna sig trygga i, är inte min tolkning av vad jag ser.

    Men det är ju bara jag, förstås.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: