Obligatorisk läsning i kursen ”Leva” för nybörjare

Jag är verkligen djupt tagen av boken jag läser just nu. Långsamhetens lov av Owe Wikström. Jag har skrivit om den förut, men NU först läser jag den.

Titeln antyder en snäll och vänlig bok om att ta det lite lugnare i livet – men jag upplever den snarare djupt provocerande. Samtidigt inser jag att det faktum att jag blir provocerad är ett tydligt tecken på hur innerligt väl jag behöver läsa den – provokationen handlar om att läsningen utmanar saker jag ser som orubbliga livsförutsättningar, men är de verkligen det? Hur maktlös är jag egentligen?

Nu står ju jag egentligen inför en ganska unik situation, där jag får kliva ur hamsterhjulet under några år, då jag kommer att kunna prioritera om, skifta fokus och vara mindre styrd av yttre krav och förutsättningar. Lätt för mig att komma och snacka om provocerande men nödvändig läsning. Men jag skulle verkligen vilja köpa upp hela Adlibris lager av den här boken och börja skicka runt i bekantskapskretsen, som formligen kryllar av människor precis som jag, som verkligen behöver läsa det här, ta det till sig och göra upp med sig själv kring de frågor boken väcker.

Kolla in här, e-boken är ju faktiskt i princip gratis! Köp den, läs den – du kan tacka mig senare.

Jag är förvisso ett känslomässigt våp i största allmänhet, men att läsa den här boken innebär att jag åtminstone var femte minut måste lägga den ifrån mig för att antingen låta mina egna tankar hinna ikapp, eller också mota bort de envetna tårarna som vill välla fram vid varje igenkännande solarplexus-slag.

Å ena sidan skulle jag ha kunnat skriva boken själv. Nära nog varenda tanke är sådant jag själv funderat på, reflekterat över och skrivit om – här eller på andra ställen. Å andra sidan lever jag så oändligt långt ifrån dessa tankar i praktiken – och just därför behöver jag verkligen läsa den här boken, överväldigas av den och då och då lägga bort den för att låta både tankar och tårar lägga sig till ro igen.

***

Jag ser mig omkring, och ser att de senaste åren har somligt förändrats  – medan annat är precis likadant. Åtminstone på de plan som är relevanta för mig.

Jag har betraktat detta som ett misslyckande från min sida. Det har inte spelat så stor roll vad Den Kloka sagt om att tillåta sig stolthet och glädje över vad jag faktiskt åstadkommit. När strukturen ändå inte tillåtit mina förändringar att ”slå genom” och åstadkomma de resultat jag avsett – då har jag ju misslyckats. Trots att jag faktiskt har lyckats påverka det som jag hade en rimlig möjlighet att påverka.

Boken skildrar min verklighet, min vardag, på ett sätt som gör att jag faktiskt kan relatera till det där – vad jag kan påverka och inte. Acceptansen som hittills varit ouppnåelig, smyger sig plötsligt fram ur en dold vrå.

Känslorna som kryper fram medan jag läser är snarare kopplade till skam och skuldkänslor över att vara otillräcklig inför mitt eget liv, än förknippade med någon särskild sorg. Och därför skriver jag om det här – för jag tror inte att jag är ensam om mina känslor. Men just för att de är så skuldbelagda, så skamfyllda – så pratar ingen om det. Och saker ingen pratar om – de tror man ju att man är ensam om, det vet vi ju allihop.

***

Boken är en lågmäld men samtidigt svidande kritik mot samtidskulturens ytlighet och konsumtionshysteri. På sina håll märker man att det finns en generationsklyfta mellan författarens världsuppfattning och min egen. Ändå väljer jag att köpa hans ord – just för att de utmanar hela min världsbild med försanthållanden och allt. Jag tror att jag behöver vända ut och in på det jag levt med så länge att jag inte ens ifrågasätter det längre. Jag behöver ifrågasätta.

Och det gör jag. Även saker som jag själv trott på och argumenterat för. En sådan sak är våra sociala medier. Låt mig citera ur boken:

”De sociala beröringsytorna har blivit allt fler samtidigt som de blivit allt mindre. /…/ Det betyder att en individ under livet träder i relation till ett större antal personer än förr, samtidigt som relationerna till dessa blivit allt mindre permanenta.”

Låter inte det bekant, någonstans?

Boken presenterar också ett resonemang om att förr levde man närmare varann, och de personer man hade omkring sig hade man vanligtvis omkring sig genom hela livet. Det blev nödvändigt att acceptera och lösa konflikter på ett annat sätt än idag, då vi helt enkelt lägger ner en relation som känns besvärlig och provar en annan. Lite som att bita i alla pralinerna i Alladin-asken, för att hitta (eller inte) en man gillar.

Eller också sprider sitt sociala engagemang över en större yta. Fler kontakter på kortare tid – eller 140 tecken.

Det har varit så mycket prat om hur magiskt sociala medier är (Och ja, jag vet att jag sjungit med i den kören – men nu väljer jag ett annat perspektiv – och vet du vad? Det ser annorlunda ut härifrån!), hur det sociala är det fina i kråksången, inte tekniken – men jag börjar bli alltmer skeptisk.

Hur socialt är det egentligen? Det KAN vara det. Det vet jag av erfarenhet. Men NU, 2010, har den sociala mediecirkusen blivit en sån formidabel koloss – där maskineriet överskuggar allt. Det har blivit business – och därmed förlorat en hel del av sin charm.

För att nu inte helt dissa sociala medier, ska jag tillägga att jag fortfarande tror det finns potential och ett nytt sätt att mötas och kommunicera invävt i den nya tekniken. Även om jag inte riktigt ser potentialen fylld – eller ens mött – i hur sociala medier generellt används idag, där pionjära gurus står på rad med sina megafoner och formligen dräller ner cyberrymden med… rent skräp.

Vi måste lära oss att lyssna MINST lika mycket som vi pratar. Vi måste lära oss att lämna plats för tystnad.

Vi måste vänja oss vid tanken att vi inte kan kontrollera omvärlden genom att peppra etern med så mycket babbel vi kan. Det är inte det det handlar om. Vad det handlar om är ett metaproblem. Vi måste nämligen lista ut vad vi själva handlar om, för att svara på hur våra sociala möten (eller varumärkes- eller sociala medie-strategier för den delen) ska se ut.

DET är kruxet – och magin. Och det är svårare än man tror.

***

De senaste månaderna har jag flera gånger börjat skriva inlägg om kollektivism kontra individualism – utan att lyckas komma i mål. Jag hör kloka människor säga att vi är på väg in i en ”individualismens” tidsålder, där kollektivistisk normativitet inte längre tillåts diktera individens vägval. Den här boken säger i princip tvärtom – att vi redan är där, och att det är ett faktum som gör oss än vilsnare, än rastlösare, än ytligare.

Nu tror jag inte att verkligheten är så svartvit att det är antingen-eller som gäller. Jag tycker att likriktning och konflikträdsla och kollektivistiskt pekfingerviftande är en styggelse – det vet ni alla som läst här någon längre tid.

Samtidigt slår bokens tankar an en sträng någonstans. Kollektivets trygghet och tydlighet kontra individens ensamhet. Identiteten som ett individens livsprojekt – ditt eget ansvar, och skyll dig själv om du fuckar upp! Jag tror inte att ”ensam är stark” gäller i fullt så stor utsträckning som vi gjort gällande – däremot har vi kanske glömt bort (eller aldrig vetat?) hur man skapar gemenskap med takhöjd för individer.

Tänk om vi kunde skapa en kultur som varken bygger på en grå, kollektivistisk massa eller en skränig skara individualister som armbågar sig fram för att nå rampljuset – utan helt enkelt (och bildligt uttryckt) en mängd individer som håller varann i hand, utan att utplåna varann.

Den visionen köper jag rakt av.
(Kanske delvis för att den inte ens stod i boken, utan är min egen…!)

Annonser

4 Responses to Obligatorisk läsning i kursen ”Leva” för nybörjare

  1. pärlbesatt skriver:

    Ska gå och låna den. Det låter som det som gjort intryck på dig är ungefär detsamma som gjorde (mest) intryck på mig i ”Den mänskliga hjärnan- en upptäcktsfärd”.

  2. pärlbesatt skriver:

    Och kolla min senaste statusrad på Fejan, den går väl ganska bra i linje med det du säger. Och den skrevs innan jag läste det här. Great minds think alike säger jag helt fräckt. 🙂

  3. Mr Y skriver:

    Individualismen går väl ut på att få välja sin egen kollektivism?

  4. Vickan skriver:

    Jag tror mer på att sluta jaga lyckan. Varför måste vi vara så jädrans lyckliga och lyckade jämnt? När någon i närheten mår dåligt då springer vi och gömmer oss för att inte bli smittade, måste fortsätta vara lycklig, iaf på ytan…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: