Om att ”bli gift”

En snöblaskig söndagseftermiddag på kebabhaket brevid Växjö teater, nådens år 1996. Jag och tre väninnor sitter där och diskuterar världsordningen, tidens tand och våra respektive livsresor – det vill säga huruvida vi börjar bli gamla eller halvgamla, vad vi ska göra när vi sitter ”pau himmet” och vem som först ska bli gift. Jag ska väl försvara den självständiga kvinnan i mig med att poängtera att det inte var något vi brukade diskutera, och jag minns faktiskt inte varför vi kom in på det den gången heller… Men hursomhelst, in på det kom vi.

Väninnorna röstade, enhälligt, på mig. Jag var den enda av oss som befann mig i en relation vid det exakta tillfället. Och förvisso lever jag med samma karl än idag – men gift har jag inte blivit. Inte förrän imorron.

Folk tittar underligt på mig, när jag nämner det där som i förbigående, halvt glömmer bort denna lilla inklämda detalj i den övriga planeringsfrenesin som pågår. ”Jovisstja, vi gifter oss på lördag också.” Och nog för att jag är pragmatiker, men någonstans är jag själv lite förvånad över att den där lilla detaljen blivit så styvmoderligt behandlad. (Jag ringde min egen far först igår och berättade…🙄 )

Jag satt på lunchen idag och funderade över detta. Två olika faktorer spelar in tror jag – utöver den pragmatiska läggningen i största allmänhet, dårå:

1) Jag är grymt stressad just nu. Det var väl inte riktigt så jag hade tänkt mig mina två sista månader i landet, min plan var att jobba lite mindre, softa lite mer. Hinna träffa vänner och sy ihop tanke- och händelsesäckar i häret och nuet, i förberedelse inför tre års utlandsboende/exil/äventyr. Nu blir det inte så, om det sen beror på dålig planering, önsketänkande kring tingens varande eller Murphy’s lag kan vi låta vara osagt. Jag gör inte så stor sak av det heller, jag vet att om blott två veckor stundar andra tider – långsamhetens tider. Då kan jag ta en sak i sänder, prioritera som jag vill och låta intetgörandet ha sin tid. Men viss sorg känner jag över att inte kunna göra ett långsamhetens avslut här hemma innan vi åker.

Men hursomhelst – alla som någon gång varit riktigt riktigt stressade vet att det kan kännas som att stå i ett mäktigt framforsande flödet – du är i det, och det enda du kan göra är att hålla i dig så gott det går och låta flödet forsa på omkring dig. Det är helt enkelt övermäktigt att planera fler saker, ordna mer, fixa detaljer. Man gör det som måste göras, och letar hållpunkter i tillvaron där man kommer upp till ytan för att andas. Imorgon blir en sådan dag – men mest för att den avslutas på en trevlig plats med stillhet och tystnad som jag längtat så efter. Den lilla detaljen att vi ska en ”omväg förbi Rådhuset” innan dess, har jag halvt om halvt glömt bort…!

2) Läget just nu är ju sådant att vi har två projekt på gång. Det ena tar tre minuter – det andra tar tre år… Eller nej, tanken är väl att tre-minuters-grejen sen ska vara än längre än tre år, men faktum är att utlandsflytten dominerar och överskuggar ALLT just nu. Jag vaknar med flytt-tankarna, jag somnar med dem, jag arbetar med dem malande i bakhuvudet, lever med dem och försöker orientera mig kring dem genom att göra och införskaffa saker jag tror ska göra flytten och livet efter den enklare. Flytt-flytt-flytt-flytt-flytt… Någon på jobbet blev förvånad över att jag jobbade idag, och bara ska vara hemma på måndag för att barnens dagis är stängt – samb… förlåt den blivande maken åker till Tyskland ”on business” på tisdag, och det är verkligen business as usual. Jag svarade: Jamen, vi åker ju på tre års smekmånad sen! För det gör vi ju. Det är ett gemensamt äventyr för hela familjen. För mig slår det två veckor på en sandstrand med hästlängder.

Jaja, hursomhelst. Imorgon ska det bli ett ärbart fruntimmer av mig – och det är väl inte en dag för tidigt.

12 kommentarer till Om att ”bli gift”

  1. pärlbesatt skriver:

    Åh, jag hade ju kunnat få göra ett bröllopssmycke till dig, ju!! FETINGGRATTIS i förskott!🙂

    • Jenny skriver:

      Tack söto, men ett fetinggrattis duger så bra så…!

      (Tack för sms, frexten… Ibland har folk lättare att peka finger mot andra än att se sig i spegeln…!)

  2. Ellinor skriver:

    Grattis! Jag är säker på att ni får en toppendag!

    Jag vet precis hur du menar, du har väl sett mitt inlägg om mit och myrpappans samtal (jag gjorde likdant på at-puben i torsdags, by the way😉

    • Jenny skriver:

      Hm – två veckor, betyder det att vi tajmade samtidigt, eller att jag får gratulera dig nästa helg tro…? Är usel på att räkna, får leta upp en kalender sen och kolla!🙂 Men ja, trevligt att det inte bara är jag som är vimsig och stressad…! (Men ett spabesök gör susen, kan jag meddela! Tips kanske?)

  3. EmmaP skriver:

    Grattis och lycka till med utlandsäventyret!

  4. Per Strömsjö skriver:

    Varmt grattis! Hur gick det för väninnorna? Du kanske blev först ändå.

    • Jenny skriver:

      Nej, men inte sist heller, tror jag… En VET jag är ärbarligen gift, en annan har flyttat till Kina med sin karl och eftersom jag själv vägrade flytta utomlands utan att vara gift, utgår jag helt krasst från att hon också ”blev gift” innan planet gick… Fast helt säker är jag förstås inte.

      Den tredje väntar barn med sin sambo. Vi diskuterade det larviga i att ogifta föräldrar måste intyga faderskap när de får barn, trots att barn lika gärna kan vara brevbärarns vare sig föräldrarna är gifta eller ej…

  5. Vickan skriver:

    Själv tyckte jag nog att du var ärbar även innan:-) Men grattis, jag hoppas att allt gick som ni tänkt er och ingen backade ur i sista stund:-)

    • Jenny skriver:

      Närå, ingen har backat ur. Tror vigselförättarinnan var på vippen, så nervös som hon verkade – men hon bet ihop och gjorde så gott hon kunde i alla fall…!😉

  6. Marie skriver:

    Stort grattis!!! Hoppas ni fick en bra ceremoni och inte minst en härlig Yasuragidag sen. Vi hade tänkt skicka en påse risgryn var åt er att kasta på varandra… men fastnade i bebisbubblan tyvärr.

    • Jenny skriver:

      Tack så mycket – vet du, jag tycker ni gör helt rätt i att bebisbubbla av hjärtats lust. Vi ÅT ris, och det var fullt tillräckligt festligt, faktiskt!😉

      Ceremonin i sig var kanske inte det mest minnesvärda (jag insåg nackdelen med konstiga namn när vigselförättarinnan inte lyckades få rätt på våra namn en enda gång…), men å andra sidan uppvägde Yasuragi-stillheten det mesta. Slutet gott, allting gott.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: