Om vigsel, ceremonier och japansk långsamhet

Sådärja. Då var den lilla detaljen avklarad.

Egentligen är det lite märkligt, hur en formell grej som äktenskap fortfarande regleras genom en traditionell ceremoni – i det sekulariserade och übereffektiviserade Sverige, nådens år 2010.

Jag menar inte det som något kritiskt eller negativt, inte alls. Bara lite ovanligt. Vi har ju, under förberedelserna inför den nu rätt nära förestående utlndsflytten, tröskat oss genom en ansenlig mängd blanketter. Där är det en formell process och fyrkantiga ifyllnadsfält som gäller, ändlösa mängder opersonligt sifferkodade blanketter, var och en för sitt specifika syfte – och dessa blanketter utgör själva strukturen för alltihop.

För äktenskap – som ju juridiskt/formellt reglerar oerhört mycket – gäller däremot fortfarande en obligatorisk (om än i borgerlig form högst nedbantad) ceremoni som gäller – och det är både traditionellt och trevligt. Men ovanligt.

Vigseln var som sagt väldigt kort, och vigselförätterskan (som var påtagligt nervös och möjligen begick sin första vigsel utöver sin egen) lyckades inte få vare sig makens eller mitt namn rätt en enda gång, så det förtog lite av stundens närvaro, måste erkännas. Men gift blev man, och efter en lätt lunch (bestående av smörgåstårta, så ”lätt” syftar nog snarare på att vi slapp tillaga den själva utan bara hämtade upp den på lokala konditoriet) begav vi oss till Hasseludden och den japaninspirerade spa-anläggningen Yasuragi.

Det var mitt tredje besök på Yasuragi. Första gången var jag där med mitt förra jobb, en belöning för hårt och intensivt arbete utöver det vanliga, tillsammans med mina två närmaste kollegor. Andra gången var jag tokgravid och dessutom antagligen redan då med initiala depressionssymptom, och vägrade stanna över natten. Då vart det inte mycket till yasuragi, eftersom jag avstod själva spa-grejen. Fast miljön är ändå… speciell. Det är en skön miljö att vara i. Under mitt första besök där, med förra jobbet, myntade vi uttrycket ”spirande minimalism” för att beskriva interiören och miljön – och det är nog ungefär vad det är.

Den här gången blev det naturligt att jag funderade en del på detta med ceremonier. Dels hade jag just gått genom en, dels är jag som bekant just nu långt inne i boken Långsamhetens lov, och försöker göra mesta möjliga av det jag läser där.  Och – givetvis – för att japansk sed föreskriver långt mer ceremonier än som ryms i dagens svenska kultur. Vi har rationaliserat bort allt ”sånt där”, allt ”lull-lull” – oviktigt skräp… Eller? Vad har vi förlorat på kuppen? Förutom långsamhet, handlar Långsamhetens lov mycket om att göra saker med innehåll och mening. I sin tur hänger det samman med mindfulness, som jag redan tidigare varit inne på i mina funderingar.

Och de som slår mig är att det är egentligen där det ligger – ceremonins mening är närvaro. Att gå upp i det man gör, och den betydelse man tillskriver det man gör. Att vara i stunden ”här och nu” – inte stunden ”sen” och på platsen ”annanstans”.

Sen ska man veta att Japan inte på något vis är en stillsam plats, där stillsamt meditativ musik från österns mystiska stränginstrument liksom ljuder från själva luften, och människor är sälla och saktfärdiga till sinnes. Jag inser att det här slår undan alla möjligheter för mig att någonsin tas för annat än ”naivt våp” men jag måste erkänna att jag nog hade en sådan bild av Japan när jag satt i Lufthansa-planet som tog mig dit, ett varmt och klibbigt augustidygn 1994. Istället steg jag av planet i en värld som fick Stockholm i rusningstid att verka som ett enda meditativt lugn. Få människor kan konsten att myllra som japanerna.

Men ändå. Kulturen finns kvar. Ceremonierna förs fortfarande vidare, vårdas som en klenod man tar fram då och då, för att den berättar en historia som ännu är en del av vem man är. I Sverige har vi glömt bort det där. Vi firar våra storhelger med ett allt mer tomögt fokuserande på mat och dryck, vi gör som man gör – men glömmer minnas varför, och vad historien har att berätta om vilka vi är.

Om det där blir jag påmind på Yasuragi. När jag sitter i ett stillsamt rum, läppjar på en mugg skållhett Spirulina-te med milt kryddig smak av kanel och torkade bär och bläddrar i en bok om japansk kalligrafi. Under min termin i Japan gick jag en kurs i Sumi-e, traditionell bläckmålningskonst. Kalligrafiboken får mig att längta efter att hålla i en pensel igen, skapa vackra linjer, former och texturer med handrivet bläck mot papper. Det är en ceremoni.

Jag påminns om att det är så jag vill ha det. Skapandet ska vara en ceremoni – inte en produktionscykel. Det är närvaron som betyder något – inte resultatet.

Sådana tankar ryms i stillheten på Yasuragi. Det tog en stund för den stressade, spända Jenny att varva

ner tillräckligt för att upptäcka den där rymden. Första timmen kände jag mig faktiskt mest mer stressad och vilsen i den ordnade, ”spirande minimalistiska” miljön. Först när hudterapeuten jag bokat tid hos, tryckte ner mig på en brits och drog ett tjockt, tungt japanskt täcke över mig och tvingade mig att ligga still och tyst i trekvart kunde jag landa – och sen höll den känslan i sig.

(För övrigt glömmer jag nog aldrig den natt jag spenderade under fem (5) sådana täcken, och ändå frös så att jag aldrig trodde att jag skulle bli varm igen. Jag frös i en vecka efter den natten – trots att jag hade en halvmeters staplade täcken på mig. Det är snyggt med pappersväggar, men inte vidare praktiskt när det blir kallt.)

Bäst på Yasuragi är de varma källorna utanför huset. Till och med i vintriga februarinatten kan man sitta därute, med varmt vatten upp till axlarna är värmen så påtaglig att du då och då måste sätta dig upp och låta vinterkylan svalka dig en stund. Du kan låta dina händer sluta sig runt en istapp som hänger från taket ovanför dig, och känna fingrarna smälta isen som smör. Där slappnar kroppen av, och själen hinner äntligen ikapp. Maratonloppet som kallas vardag är över, och de tävlande sjunker ihop innanför målsnöret (om det nu ens fanns ett mål?), utmattade. Och äntligen kan de påbörja sin återhämtning.

Gourmétmåltiden på restaurang Teppan Yaki är en upplevelse i sig. Du sitter vid stekbordet där kocken tillagar din mat. Bara att se en skicklig kock i arbete är en upplevelse, de snabba säkra rörelserna är som en fascinerande dans. Fast frågan är om gästerna är särskilt mottagliga för skådespelet. De flesta jag såg i restaurangen igår såg ungefär lika tomögt utsjasade ut som jag själv kände mig. Men gott var det – himmelskt gott. Sallad, torskfilé (odlad sådan) med bacon-, äpple- och rödlöksfräs samt lammfilé med marinerad vitlök, svamp och teriyakisås. Ett glas vin till varmrätten och jag var färdig att däcka. Och gjorde det sedermera också – fast på ett skönt sätt.

***

Nåväl. Imorgon är det måndag igen. Dagis är stängt och jag ska vara hemma med barnen. Efter lunch får vi fint besök av Linda, som var mitt bästa ressällskap under tiden i Japan. Vi har sällan brist på samtalsämnen, men imorgon tror jag att vi kanske rör oss en smula österut i diskussionerna.

Annonser

9 Responses to Om vigsel, ceremonier och japansk långsamhet

  1. Du skriver på bra Jenny. Och grattis till giftermålet. Åh jag skulle vilja slappa på Yasuragi jag oxå.

    • Jenny skriver:

      Oj, sent omsider upptäcker jag att jag glömt svara på kommentarerna här. Slarvigt av mig… Tack snälla du! Och ja, Yasuragi var underbart. Tyvärr lika underbart för lilla viruset jag tydligen hade med mig, eftersom jag blev toksjuk strax efter hemkomsten – men, men… Det fick det vara värt!

  2. pärlbesatt skriver:

    När tillbringade du en natt under fem täcken, också i Japan? Jag förstod aldrig. Du kanske skulle gilla mitt kedjetäcke förresten. Lite sent att tänka på nu, men det går ju förstås att hemmapyssla ett sånt. 😉

    Yasuragi och utepool särskilt måste jag få testa, nån gång. Nu är jag redan gift, dubbelt t o m (religiöst och borgerligt) men vid nåt annat tillfälle…

    GRATTIS igen!

    • Jenny skriver:

      Jag pluggade en termin i Japan 1994, under den terminen reste jag med en japansk väninna (som jag tappat kontakten med, tyvärr…) till hennes föräldrars hus. Ett traditionellt o-isolerat japanskt hus en frostig natt. Huttr!

      Du får berätta mer om kedjetäcke någon gång – har testat ett bolltäcke för skojs skull, men jag fick cellskräck galore, så det var definitivt inget för mig! *s*

  3. BaraJag skriver:

    Minns vår belöningsvistelse men hade stoppat undan uttrycket ”spirande minimalism” i ett hörn längre bak i hjärnan. Kul att väcka det till liv igen.

    Och nu vill jag förståss veta om du är Fru B, Fru L, Fru L-B eller fru B-L 😉

    Kram

    • Jenny skriver:

      Jag har varit där med nuvarande jobbet en gång – och mindes den ”spirande minimalismen” även då. Det var ett bra uttryck, helt enkelt!

      Och jag är paradoxalt nog Fru L fortfarande, men ska administrera om det till Fru L-B så snart lugnet lägrat sig över tillvaron lite grand. Barnen heter fortfarande L, så det blir lite pyssel – särskilt som de just fått sprillans nya pass… Så vi får väl se hur hög tröskeln känns när det kommer till kritan.

  4. ylva skriver:

    jättegrattis, jenny :)! ok, det låter förmätet, men det är inte alls menat så… jag visste det :p ! fråga rara pärlbesatt, jag föreslog nämligen att hon skulle säga åt dig att gifta dig innan ni reste och så skulle hon få användning för sitt vackra rimfrosthalsband i bara farten :). men iallafall, bort från mig och till dig, grattis igen! tycker också att det är märkliga cermonier kring det där… till skillnad mot japanska då ;). och yasuragi! jag älskar det stället. iallafall när det är folktomt så att det verkligen är spirande minimalism och inte myllrande japanskt ;). jag tycker att det är så fascinerande att du tog en kurs i bläckmålning och vill absolut se mer. tycker att du ska ta upp det igen ;). kommer fortfarande ihåg den vackra teckningen du visade upp en gång för länge sedan. har aldrig varit i japan (fast det är en sådan drömdestination 😉 ), men jag skulle nog bara klara en kort tid i tokyo tror jag och sedan fly ut på landsbyggden. om den finns kvar? japan om våren måste ju hursomhelst vara sagolikt vackert…

    och jag förstår vad du menar, roligt att kunna hjälpa inspirationen på vägen ;). det är jättesvårt först *lol*. jag känner alltid att mina bilder absolut inte säger tillräckligt mycket. jag måste lägga till och förklara. men lyckas man komma över det så är det faktiskt skönt. det är skönt att vara tyst ett slag och inte hela tiden förklara sig, låta andra tycka, tro och tolka in vad de vill :). jag startade med en gång/veckan och tänkte huh, men nu känner jag att jag utan problem skulle kunna öka till flera :). så det rekommenderas ;).

    grattis igen!

    kram kram,

    • Jenny skriver:

      Nu måste jag tyvärr dementera lite här – bläckmålningen på bilden är lånad, inte min. I wish! Fast jag har ett examensarbete från kursen nånstans – den är mer av ett akvarellarbete, men den är fin och jag fick godkänt på kursen för den, så det räknades tydligen ändå…! Behöver dock en A2-skanner för att kunna visa den… I sinom tid, kanske!

      Jag vet inte om den japanska landsbygden har kvar så mycket av det vi kanske föreställer oss om den – för mig var det där en stor kulturkrock, jag tror att jag hade någon rätt naiv Shogun-etc-inspirerad bild av hur Japan skulle se ut och vara – och det var tufft att växla om. Min upplevelse var att japaner myllrar lika väl på landet, även om det givetvis är på ett annat sätt i stan.

      Svårt att förklara – åk dit! Det är väl värt ett besök oavsett det där!

  5. post1022743849 skriver:

    post1022743849

    Om vigsel, ceremonier och japansk långsamhet | Himmel & Ord

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: