Vilse i pannkakan

Är fortfarande hemma och ämlig, men tvingade mig förbi affären när jag lämnat barnen på dagis. Dels för att handla ”mat” – fast det blev mest chokladhaltiga kalorimaximeringsprodukter, om man ska vara brutalt ärlig – dels för att hämta upp min kurslitteratur till Visuell kommunikation.

Och så öppnar jag mitt bokpaket, och så inträffar det som så ofta inträffar när jag beställt och packar upp varor överhuvudtaget, men inte minst böcker: Jag tittar på grejerna jag köpt, lägger undan dem och tänker ”Var det inte mer?” När jag beställer böcker, har jag vanligtvis plockat i och ur böcker i min varukorg i flera veckor redan – ofta ända sen en kvart efter att jag klickat iväg min föregående beställning. Det är en omständlig, men omsorgsfull process – att värdera och motivera valet av varje bok som sedermera ligger kvar i den slutgiltiga varukorgen. Och ändå – så sitter jag där, med en besviken känsla i magen. Var det inte mer?

I den stunden lockar ingen av böckerna till läsning och en del av mig vill bara packa ihop allesammans igen och skicka tillbaka. Räkningens svarta siffror fångar mig betydligt mer än böckerna i sig. Varför är jag sån? Är det där ännu ett av mina många sätt att vara oförmögen att vara närvarande och accepterande i häret och nuet?

Kanske tänker jag mig att denna omsorgsfullt förberedda och genomtänkta och mixtrade och kombinerade beställning har någon slags alkemiska egenskaper, och av att bara packas upp ur sitt fraktemballage förändra själva luften omkring sig, sätta knappt förnimmbara processer i rörelse och gjuta hopp om magisk förlösning och alltings oändliga möjlighet i min gråtunga själ.

Och det gör de ju inte. De ligger här staplade på varandra på mitt stökiga skrivbord, en trave oansenliga pocketböcker – för läsning, inspiration och studier om vartannat (och allesamman givetvis med drag av alla tre). Men några alkemiska processer ser jag då inte röken av.

Nåja. Det ÄR jobbigt att vare sig tänka eller känna något särskilt när man har ett framtungt pannben fyllt av… ja, ni vet. (Ingen ljusning i siktet än, vilket är oroväckande. Varför skulle jag bli så HÄR sjuk precis NU, för??) Dessutom äro tiderna djäfvulens på flera sätt – flyttkaoset, det administrativa kaoset, jobbkaoset som gnager någonstans i de undermedvetna vindlingarna – och så framtiden, den oskrivna och oskönjbara.

Nu ska jag ordinera mig själv soffläge med Moderskeppsfilm som förströelse. Seriöst lyssnande blir det inte tal om. Mañana, mañana…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: