The Game

En av de bästa filmer jag sett är The Game (länk till Youtube), med Michael Douglas i rollen som den cyniske, livslede och rätt känslolöse miljardären Nicholas van Orton (bara namnet är ju underbart – hur tusan kommer man på ett sånt NAMN?), som får ett presentkort i födelsedagspresent av sin lillebror, spelad av Seah Penn. (Penns rollfigur heter för övrigt Conrad van Orton… Just sayin’.)

Åh, jag har sett den här filmen massor av gånger, men varje gång konstaterar jag att jag önskar att jag kunde få se den för första gången en gång till. Första gången jag såg den gillade jag den nämligen inte alls. Tänkte flera gånger ”fy fan vilken skit” och drog paralleller till världshistoriens mest obehagliga bok, Illusionisten av John Fowles. (Illusionisten är oerhört välskriven och fängslande – men samtidigt gräsligt obehaglig, och 2-300 sidor för lång.) Och sen kom slutet – och vände ut och in på precis allt jag tänkt under filmen. Och den känslan, den ”förlösningen” var väl värd alla de två föregående timmarnas vånda och ogillande – själva känslan när förtecknen för hela berättelsen i ett slag förändras och man får omvärdera helheten man trodde att man redan hade förstått… För mig var det en mäktig filmupplevelse.

Och just den där känslan är nog det jag främst bär med mig och då och då drar paralleller till än idag. Hur låst man är i sina perspektiv, tills någon/något ger en en nyckel som låser upp en helt annan dimension, som gör ditt gamla perspektiv… otillräckligt, tvådimensionellt. Man får syn på cirklarna av ens egna fotspår, och kan inte för sitt liv begripa  hur man kunnat vara så förblindad – och av VAD?? – att man inte ens märkte att man traskade runtruntruntruntrunt.

Samtidigt – inte ens när man ser det där nya, upplåsta perspektivet är det (i verkligheten – i filmen är det ju väl upplagt och serverat, förstås) alldeles enkelt att välja nytt. Det är fortfarande ett förbannat hårt arbete att hitta nya vägar. Och där kan man mycket väl hamna i en situation som påminner om The Matrix – du fick välja mellan det blå och det röda pillret (länk till Youtube), och önskar innerligt och hett att du tagit det blå pillret och fått behålla dina illusioner.

Jag har en mapp i min Google Reader som heter Tankeinspiration. Där samlar jag flöden med texter som syftar till att försöka vara sådana nycklar, vidga perspektiven och gjuta mod att välja en annan väg än det upptrampade cirkelspåret man befinner sig i. Alla nycklar är inte relevanta för alla, självklart. Men då och då snubblar man över en som faktiskt slår an några strängar inom en. Idag var det den här texten om bekvämlighetszoner – och länken vidare till sidan The Bigger Game.

(Nu har sidan/företaget The Bigger Game en tagline som jag irriterar mig på, så det måste jag kommentera: ”Playing a bigger game designs who you want to become” är för mig kvalificerat skitsnack. Man är den man är, ingen behöver ”bli” någon annan. Det man kan komma vilse i är att faktiskt känna sin identitet och sin väg tydligt och klart – men det handlar om att bli ”mer av sig själv” som jag ser det, inte om att bli någon man inte redan är.

Det där tror jag för övrigt är en klassisk och farlig villfarelse i vår tid – att vi alla måste mäta oss efter och eftersträva att bli som någon annan. Värdet i att vara den man är, fullt ut och med stolthet och glädje, är i mitt tycke samtidens mest underskattade tillgång. Jag blir förbannad när jag ser gymnasievalsaffischerna i tunnelbanan som frågar tonåringarna: ”Vem vill du bli?” och därmed antyder att identiteten på något sätt skulle ha med valet av gymnasielinje att göra.

Många gånger tror jag att man låser sig själv i alltför hög utsträckning, vid principer och ideal som är kontraproduktiva – fast vi ser det inte själva. Men det är bekvämt – eller åtminstone tryggt – att hålla fast vid dessa bekvämlighetszoner. Vi är hemma där, trots att det inte riktigt är vad vi vill. Förändring, särskilt sådan som vi själva måste orkesterera och driva på, är svårt! Det är tungt som fan, jobbigt, ensamt och vanligtvis ett arbete i blindo – för det finns inga garantier för att det man gör och tror på verkligen leder till exakt det man ser framför sig. Mer troligt leder det i någon slags generell riktning, där man får utvärdera och omvärdera under resans gång. Var är jag nu, gillar jag det här eller vill jag någon annanstans?

(Och parallellt med det arbetet måste man också komma ihåg att leva – så att man inte vaknar upp en morgon och inte kan komma på vad man gjort med sitt liv. Det är en balansgång. Strävan och närvaro.)

Jag pratade med en vän igårkväll, och kom in på att återvända till något man en gång lämnat bakom sig. Jag skulle inte kunna göra det. För min del är Mae Wests gamla aforism en god illustration: I valet mellan två /onda/ ting, väljer jag alltid det jag inte provat förut. Så tillvida är jag nog ganska förändringsbenägen, även om jag just nu ser ganska många mer eller mindre irrationella försök att hanka mig fast vid mina bekvämlighetszoner, inför flytten och allt vad som dit hör. Men många väljer att återvända till det de känner till, och finner trygghet (och bekvämlighet?) i det. Det är lite facinerande. I litteraturen är det ett vanligt tema: Efter en svår händelse återvänder huvudpersonen till sin barndomstrakt – ofta en mindre ort – i tron att allt där ska vara som vanligt. Det är det sällan. Tvärtom är barndomstrakten i sig så förändrad att mötet med den blir spännande nog att skriva en bok om…!

Nåväl. Var och en får bli salig på sin fason. Jag tyckte dock att det var intressant att läsa om, och relatera till, bekvämlighetszonerna. Kanske någon annan också har glädje av att fundera kring dem – längtan efter förändring/utveckling och behovet av stabilitet är ju ytterligheter vi alla lever i någon slags förhållande till.

Märk väl – jag pratar inte om någon annan nu. Jag pratar om mig själv fäven om jag misstänker att det kan finnas paralleller hos andra människor (annars skulle Hollywood knappast ha kostat på sig en enorm filmproduktion som The Game för att illustrera saken, heller…!). Men ingen behöver känna sig utpekad – den enda konkreta person jag pratar om här är mig själv.

Och möjligen Nicholas van Orton…!

Annonser

One Response to The Game

  1. Nintendo Wii U skriver:

    I prefer the dear info a person deliver inside your reports. I will bookmark your web site and look again here typically. I am fairly i is going to be knowledgeable a great deal of brand-new stuff listed here! All the best for the!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: