Visuell kommunikation: Första lektionens lärdom

Så – de få ansträngningar jag lyckats orka med den här veckan har kretsat kring första lektionerna på kurserna om Visuell kommunikation respektive Photoshop. Visuell kommunikation passar mig, jag känner mig redan hemma i undervisningens tema – man har väl inte jobbat med kommunikation i snart 15 år för intet – även om jag nu vanligtvis rör mig yrkesmässigt i ordens förlovade land.

Sen är och förblir fotonördar ett släkte för sig, och jag märker att det ÄR en skillnad. Jag är kommunikatör på besök i fotografins värld, medan de flesta av mina kurskamrater verkar vara fotografer på besök i kommunikationens värld. Många av bildanalyserna handlar mer om skärpedjup och kornighet i bilden än om vad bilden faktiskt förmedlar – vilket egentligen är kursens syfte. Nåja. Det där lägger jag mig inte i, jag känner mig bekväm i kursen och komfortabel med att den kommer att berika mitt bildtänkande och kanske rent av mitt fotograferande – det skulle inte skada. Jag har kommit av mig betydligt. Lusten att experimentera försvann i samband med att tiden blev den trånga sektor den varit sedan en lång tid tillbaka.

Ett av de teman som avhandlas i kursens första lektion är vilken slags fotografroll man identifierar sig med: Jägaren, Hantverkaren, Berättaren eller Poeten. Självklart har man väl drag av alla rollerna, men för mig blev det en slags eye-opener att skilja ut dessa roller, därför att det fick mig att upptäcka att jag inte är riktigt schysst mot mig själv.

Jägaren är den slags fotograf som tar situationsbilder, ser till att alltid ha en kamera redo när DET händer – fångar ögonblicket. Hantverkaren gör lite tvärtom – är fokuserad på teknisk skicklighet, att ta en så BRA bild som möjligt. Denne lägger tid på att utforska vinklar, ljussättning, exponering – allt för att få bilden perfekt. Berättaren vill i likhet med jägaren skildra något – men kanske med en något mer subjektiv vinkling. Där jägaren tar en objektiv situationbild, söker berättaren fram ett personligt perspektiv. Och poeten går i sin tur ytterligare ett steg längre, och gestaltar sin berättelse genom en subjektivt utformad bild, ett fotografiskt uttryck öppet för tolkning.

Och var står jag då?

Ja, som fotograferande moder (i scrapvärlden ofta benämnt ”mamarazzi”, vilket får varenda italienskkunnig hjärncell jag har att krylla ihop sig i språkpolisiär vånda, så påhittat ordet nu är, kan man bara inte säga så. Mamarazza, i så fall – föv böfvelen!) måste man helt enkelt anlägga jägarrollen, för att överhuvudtaget ha en chans att hinna med kidsen innan de hunnit ut ur bild och in i puberteten. Men det är egentligen inte den sortens bilder jag helst vill ta. Och jag kan finna något meditativt i att ta en lång promenad, gärna en heldag, med kameran och leka fotohantverkare och toknörda mig för allt vad jag är värd. Men då är det processen, själva den meditativa fotopromenaden, som intresserar mig. Bilderna i sig… tja, de kan vara roliga att leka med i Photoshop och då och då ”blir” det väl någon som funkar att smälla upp på en vägg eller så.

Men egentligen vill jag hellre ta berättande bilder. Det är väl den sorten jag är. En bild är inte mycket för mig om den inte berättar något, förmedlar något. Jag tror inte att det enbart är en yrkesskada, snarare en generell ”charater flaw”… Och sådana ska man helt enkelt förhålla sig, så mycket har jag lärt mig.

Så långt allt väl – men det som blev en eye-opener och en nyttig självinsikt för mig, var att jag av outgrundlig anledning tenderar bedöma mina bilder utifrån en hantverkares perspektiv, trots att just hantverket kanske är min svagaste sida – och mitt blekaste intresse. Och då är det ju väldigt dumt att lägga en hantverksmässig kravbild på vad som konstituerar en ”bra bild” – det blir väldigt få bilder som kvalificerar sig enligt måttet ”teknisk perfektion”.

Hantverkarfotografer kan, som en god vän (tillika ganska typisk hantverksfotograf, tror jag bestämt!) uttryckte det – ägna en halvtimme åt att hitta den perfekta vinkeln att fotografera en maskros ur. Eller var det en halv dag? Jag HAR inte det tålamodet. Inte ens när jag meditationsfotograferar. Jag behöver en smula vanlig hederlig tur när jag tar bilder. (Och här kan jag än en gång peka på bilden ovan – måsrackarn flög förbi EN gång, och jag fångade den. Det hade ingenting med skicklighet att göra, det kan jag försäkra. Tur!)

Så. Om jag ska hitta tillbaka till lusten att fotografera, måste jag också omvärdera mitt sätt att fotografera – bli salig på min egen fason, så att säga. Någonstans längs vägen började jag bedöma mina bilder enligt ”fel” kriterier. Och slutade bli nöjd. Och tappade gnistan.

Det där har många skäl, och det är inte så himla intressant att spekulera i varför det blev så. Men om det är någon gång som berättande fotografi borde kunna spira, borde det vara när man står inför ett större miljöombyte – som jag gör just nu. Så det enda jag ska göra nu, är att försöka komma ihåg att värdera mina bilder utifrån ett ramverk som är relevant för vad jag vill göra – berätta.

(Och fråga mig inte vad måsbilden har att berätta egentligen… Den var faktiskt mer en jägarbild, skjuten från höften mer eller mindre bokstavligen. Men jag gillar den ändå.)

En kommentar till Visuell kommunikation: Första lektionens lärdom

  1. Elina skriver:

    Jag älskar den där måsbilden. Hur blev canvasen du beställde med den?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: