En halvtimme till godo?

Tisdag morgon – tunnelbanekaos. Jag fick åka fyrans sardinburk hela vägen från Östra station. Lite spänning mitt i den grå vardagen.

Sen hade jag en tid att passa i Norra utposterna på eftermiddagen efter jobbet (tidigare nämnda rendez-vous med Peggy Bundy-frissan). SL hävdade vid det laget att trafiken åter var igång och allt flöt på som vanligt – men jag vågade inte riktigt lita det, utan lämnade jobbet tidigare än planerat, utifallatt jag skulle behöva promenera. Men då var det förstås inga problem, tunnelbanan kom just som jag satte foten på perrongplattformen och tog mig till Östermalmstorg utan förseningar.

En halvtimme tidigare än nödvändigt tar jag alltså rulltrappan upp och kliver ut på Birger Jarlsgatan. Jag har all tid i världen på mig. Ändå jäktar jag med långa, målmedvetna steg över den sörjiga trottoaren, i riktning mot Stureplan och Humlegården. Av gammal vana.

Invid väggen utanför Swedbanks kontor sitter en kvinna i blå täckjacka och svarta solglasögon. Hon har ett yvigt, lite underligt sätt att röra sig som gör att jag lägger märke till henne, trots att min blick var fäst någon helt annanstans, långt långt framför mig. Kanske har hon något i kroppen som påverkar hennes muskelkontroll, en drog kanske eller en sjukdom? Kanske försöker hon bara hålla sig varm.

Jag är vrålhungrig!” utropar hon, högt och eftertryckligt.

Ingen reagerar. Inte jag, inte någon annan i folkströmmen jag flyter med i. Mina steg är lika raska och målmedvetna som förut – trots att jag egentligen inte är på väg någonstans alls. Jag är ju en hel halvtimme för tidig till min buss. Men rösten ringer i mitt huvud: ”Jag är vrålhungrig!”.  Jag skäms. Skäms för att jag går, skäms för att alla andra går, och för att ingen av oss bryr oss om att en hungrig människa sitter där på den slaskiga marken där vi jäktar fram.

Två hermetiskt skilda världar, bara en halvmeter från varandra.

Jag har en femkrona i kappfickan och börjar uppmana mig själv att vända tillbaka och lägga den i hennes mugg eller hatt eller vad hon nu hade att samla in de förbipasserandes småpengar i. Men sen tänker jag – vad fan hjälper en femma när man är hungrig?

***

Jag gjorde något jag aldrig gjort förut. Jag gick in på 7Eleven och köpte en macka och en flaska Ramlösa och gick tillbaka till kvinnan med påsen. Jag sa något till henne när jag gav henne den – men jag minns faktiskt inte vad. Hon såg först förvånad ut, sen förlägen. Jag gick, både för att jag inte ville genera henne – och för att jag var lika generad själv.

Och det kändes inte ett dugg bra. Jag kände mig precis lika skamsen andra gången jag gick vidare från platsen där hon satt, som jag gjort den första. Och i nästa port, efter 7Eleven, satt en man med rödbitna kinder och otvättat hår. Han åt – en tidig middag? – ur en liten chipspåse.

Vad fan hjälper en femma när man är hungrig? Och vad fan hjälper en macka och en Ramlösa när hela stan är full av bortglömda människor?

Minns vi överhuvudtaget att det är människor vi skyndar förbi? De hopkurade, tufsiga som vi undviker att möta blicken på och anser att samhället borde ta ansvar för och ”göra av” någonstans. Minns vi att de en gång var någons barn. Att de kanske är någons bror eller syster. Att några av dem är någons föräldrar.

Att berätta det här, att skriva om det i bloggen, var ingen självklarhet. Alltför många kommer att tolka det här inlägget som ett egocentriskt slå-mig-för-bröstet-inlägg.

Men tro mig – det finns ingenting i det här som jag vill slå mig för bröstet för. Tvärtom. Händelsen väckte alltför många känslor, insikter och tankar om samhällets alltmer obehagliga baksidor, för att jag ska kunna känna att något av det var något att känna glädje över – än mindre någon slags stolthet.

Och det var de tankarna och känslorna jag bestämde mig för att jag ville berätta om – fast de är oändligt svåra att klä i ord.

Jag hoppas att hon, kvinnan i den blå täckjackan, tyckte om smörgåsen. Jag valde den jag själv gillar bäst – polarbröd med renstek. Jag hoppas att hon blev mätt en stund och jag hoppas att hon inte tror att den bara kom av dåligt samvete.

Jag tror att händelsen startade processer hos mig som måste få pågå ett tag innan jag riktigt förstår dem. Det inte var någon ensidig ”allmosa” som jag gav åt henne, utan minst lika mycket hon som gav något viktigt till mig. Jag hoppas att jag kan förvalta dem väl.

***

Jag kom på efteråt att jag borde ha köpt henne något varmt att dricka istället för en kall Ramlösa, men jag tänkte inte så långt när jag handlade. Ännu ett kvitto på våra skilda världar, mitt i vardagen.

Nästa gång ska jag köpa kaffe till smörgåsen. Eller varm choklad.

9 kommentarer till En halvtimme till godo?

  1. DH skriver:

    Jag tycker du fångar det bra, den där känslan av att man tänker att det inte är ens ansvar, och vad spelar det för roll och vad räcker en femma till och vad kan jag göra…Och sen den där känslan när man faktiskt visar att man ser, och att det inte heller känns odelat bra, rätt eller enkelt. Snarare nästan lite förmätet eller obehagligt, klart utanför ens trygghetszon. Jag tror säkert att den personen fick lite mer hopp om sina medmänniskor i den stunden du kom med din påse, även om hon säkert blev förvånad. Jag tror också att genom att skriva om situationen och beskriva din känsla kan du få andra (som mig) att tänka efter varför det är så svårt att ”se” en viss typ av människor. Jag har gått förbi många gånger. Eller varit tyst. Det finns ju andra situationer som liknar den där. Jag tänkte på ett inlägg i en annan blogg som jag läste för ett tag sen, http://moa-fatamorgana.blogspot.com/2009/12/om-att-doma.html. Också nåt man känner igen, som man oftast tänker en massa om, men inte agerar på.

    • Jenny skriver:

      Tack för länken – jag blev också väldigt berörd av Moas inlägg!

      Ibland behöver man – tydligen – något som skakar om en litegrand, just för att få en att gå utanför de där trygghetszonerna. Det är nyttigt – fast omtumlande, och tar lite tid att processa, märker jag. Jag lär återkomma till det.

  2. Du är godhjärtad Jenny. Det är så svårt det där, vad kan ”lilla jag göra”. Jag har också köpt mat åt någon hungrig då och då, känns bättre än pengar i handen. Köper oftast 2 st Situation Sthlm men tar bara 1 osv. Små saker som inte kostar mig så mycket men förhoppningsvis ger den som är i behov av hjälp lite lindring för stunden och ett hopp om att hjälp finns. Jag blir så bedrövad när jag stöter på de som ”samhället glömt” de som hamnat helt utanför. Det kan inte behöva vara så.

  3. Elina skriver:

    För några år sedan satt jag på en bänk i en busskur vid en busshållsplats. En man med risigt utseende, trasiga kläder och doft av fylla satte sig bredvid mig på bänken. Han försökte prata med en av de andra som stod i väntkuren. Hon vände ryggen till och gick och ställde sig utanför kuren. De andra som stod i väntkursen ställde sig också utanför för att slippa bli tilltalade. Jag satt kvar. Dels för att det kändes för pinsamt uppenbart att jag inte ville bli tilltalad om jag reste mig och gick, dels för att jag var trött. Naturligtvis började mannen prata med mig. Han berättade om sin dag, vart han var på väg och lite annat. Snabbt glömde jag hur han såg ut och att han luktade. Det var ju en människa för sjutton! En människa med känslor, tankar och upplevelser. Det var ett trevligt samtal. När min buss kom sa jag hejdå och ”var rädd om dig” och ställde mig i kön utanför dörren. Han vinkade åt mig att komma och jag gick tillbaka. Han tittade mig i ögonen och tackade för att jag pratat med honom. Det var ett tack som verkligen kom från hjärtat. Fan vad jag skämdes då. Sedan dess pratar jag mycket oftare med människor som jag tidigare hade försökt undvika. Det mättar inte eller värmer, men jag tror det gör lite skillnad ändå.

  4. Ellinor skriver:

    Det Elina berättar om har hänt mig många gånger ofta på busshållplatser och jag gillar dem, och tycker om deras berättelser. Ofta känner de igen mig och hälsar långt senare, och jag kan ärligt säga att jag bara tycker det är roligt.

  5. Grannen skriver:

    Du såg henne. Det är nog det viktigaste man kan göra vid ett sådant tillfälle. Jag läste en artikel om Stockholms hemlösa och det var inte kylan och hungern som var det värsta, sa de, utan att inte vara sedda. Nu stannade du till och gav henne något för att du sett henne och det är jätteviktigt. Nu inspirerar du kanske fler att göra samma sak.

  6. Elina skriver:

    Jag har också läst det Grannen berättar. Att se, att hälsa, ögonkontakt – sådant tänker jag ofta på.

  7. ylva skriver:

    jag tycker ju att det var bra gjort och förstår inte alls varför någon skulle tolka det som ett slå-sig-för-bröstet egoinlägg. allt du säger är att idag kom du ihåg, idag såg du och idag gjorde du något och är helt uppriktig om hur det kändes. för det är tu-delat och det kommer man aldrig ifrån. jag förstår precis varför du kände dig generad och allt annat.

    jag har aldrig känt någon glädje eller stolthet när jag gjort något sådant. jag känner mig om möjligt bara ännu dystrare. inte dövar det något samvete för mig heller. man gör så gott man kan bara.

    fast jag har alltid undrat, känner folk det som två hermetiskt skilda världar? jag gör inte alls det. jag är högutbildad, drog- och alkoholfri och har pengar på mitt bankkonto, men av någon anledning så känner jag alltid att jag bara är ett felsteg, en liten otur eller vadsomhelst ifrån. som om jag kunde stå där imorgon.

    fast egentligen kom jag hit för att se när du åker! vet att det är snart🙂.

    kram kram,

  8. […] nästan precis år sedan skrev jag om en liknande händelse (fast annorlunda, förstås!) i Stockholm. De tankar jag hade då gäller än idag – fast de […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: