Om vad som hänt sen sist

Jag är rätt kluven till det här med att ha två bloggar. Vad hör hemma var? Ska jag verkligen sitta och dra allt som händer i dubbel upplaga…? Nej. Det är det enda jag är rätt säker på – dubbelupplagor är inte min grej, kommer aldrig att bli. Viss överlappning, visst – men inte dubbelt. Men alltså sitter jag här och känner mig förvirrad inför mitt eget bloggsystem.

Tales of the City är just uppdaterad med den bittra historien om våra första veckor i Tyskland. Eller bittra och bittra… Det blev lite av ett antiklimax helt enkelt (och helt naturligt, får man väl säga) när äldste sonen fick en IKEA-låda med bräder till en halv garderob över sig, bröt käken och måste ligga på sjukhus större delen av vår första vecka här. Den vecka som var semester och vi skulle fixa allt, lära oss hitta runt, packa upp, vara tillsammans och ge barnen en bra start… Jojo. Antiklimax är ordet, sa Bull.

Men sonen är okej, han har skenor i munnen som måste tas ut under narkos igen om någon vecka – men då slipper han läggas in åtminstone. Han ska egentligen bara få flytande föda, fast vi slarvar lite. När killen vägrar milkshake och ber om riktig mat… Vad gör man? Man lagar omeletter och mosar fiskbullar och fifflar till all mjuk mat man kan komma på i pyttebitar som går att lirka in mellan skenorna och mosa sönder med tungan.

Fast så många äventyr har det inte blivit. Inte om man inte räknar närkontakten med tyska sjukvården – fast särdeles äventyrlig var den inte. Mest antropologiskt fascinerande. Det är inte många mil till Sverige härifrån – men det ÄR verkligen, på många sätt, en helt annan värld.

Jag har deklarerat att om nån försöker sig på att kalla mig Frau, åker de på en propp – jag HAR för fan ett namn! Men den inställningen lär inte vara hållbar i längden – alla benämner varann, sig själva och hela världen som Herr eller Frau här. Hittade till tyska motsvarigheten till Panduro i helgen, och fick ett kursprogram med mig hem – och alla kurser hålls av Frau Si-und-So, fast jag misstänker att vi snackar tjejer i min egen ålder. (Hm. Åkej, jag börjar bli för gammal för att titulera mig tjej, men det går ju av bara farten…!). Och datasnubben som var här idag och installerade internet och telefoner åt oss, han lämnade sitt telefonnummer – med namnet Herr XXX (kan faktiskt inte läsa vad han skrivit). Förnamn är tydligen helt irrelevanta här – och DET är rätt fascinerande.

I sjukvården är det samma sak – fast värre. Att vara läkare i Tyskland är inte bara att ha ett yrke, som i Sverige. Här är läkarlåren blott en halvtrappa ner från Gud Fader själv, och det märks oerhört tydligt – både konkret i titulerandet och bemötandet, och subtilt i små signaler och detaljer som man anar, snarare än verkligen kan sätta fingret på. För mig är det ovant. Jag tänker inte ens i termer av hierarki/hackordning – här verkar det lika naturligt ATT tänka i de banorna som det är för mig att INTE göra det.

En annan sak jag reagerade på i de tyska sjukhusväntrummen – för vi hann se många sådana, och länge och väl dessutom – var att man som patient/anhörig inte behandlas som personer, utan som objekt. Patienten ska slussas genom en process, varunder vissa moment ska utföras för att nå vissa resultat. Så långt allt väl. Men därutöver är – i princip intet. Sålunda kallar man ett barn från sitt sjukrum till läkarens mottagning kl 11 på förmiddagen för att skrivas ut, och tar sedan inte emot barnet förrän framåt halvtvåsnåret när läkaren får en lucka mellan operationerna – utan att ha en tanke på att barnets lunch då serverats på ett ställe där barnet inte varit (eftersom man skulle skrivas UT och därmed räknat med att kunna äta hemma). Därefter slussar man barnet och dess föräldrar till ett annat väntrum, för att vänta på en annan läkare. Och sex timmar senare får man äntligen veta att inte heller den femte röntgenplåten visar någon tydlig fraktur i den gipsade armen, men att man nog trots allt borde tala med en tredje läkare om saken innan man tar bort gipset. Gah.

Jag vet inte om man har samma oro här i Tyskland som man har i USA, att patienter som upplever sig felbehandlade ska stämma brallorna av sjukhuset, men jag fick den känslan när det gällde E’s arm. Det omänskliga i att lova en sexåring kl 11 att han ska få åka hem, och sen hålla honom (och hans bror, för vi trodde ju hela tiden att NU kan det ju inte vara så långt kvar…) kvar i de torftigaste tänkbara väntrum till halvåtta på kvällen, tror jag inte ens föresvävade någon. Patienten är ett objekt, som ska genom en viss process.

Som sagt – inte den mest äventyrliga start på resan, om än lärorik på sitt sätt.

Framöver hoppas jag ha roligare saker att berätta om. Och kanske lite mindre förvirring kring vad jag ska skriva var – och på vilket språk…!

20 kommentarer till Om vad som hänt sen sist

  1. Frk F skriver:

    Nä,vilket missöde…sagt på ren skånska. Jag har ingen personlig erfarenhet men har hört ganska nedlåtande uttalanden om tysk sjukvård. Jag tror ändå att ni kom lindrigt undan. Fast stackars pojkar att behöva sitta så länge och vänta.
    Ni är nog ganska snart på rätt köl.
    Angående bloggen så läser jag lika gärna på engelska eller både på svenska OCH engelska. Det viktiga är att du fortsätter skriva.
    MVH Frau Förster🙂

    • Jenny skriver:

      Vad gullig du är, tack! Nån större risk att jag slutar skriva/blogga tror jag inte att det är – det värsta som kan hända är väl om jag börjar skriva på tyska… fast det känns inte heller så troligt! *s*

      Tyska vården kändes som sagt mycket korrekt – men också fullständigt iskall. Vid ett tillfälle fick jag fräsa åt två manliga läkare som försökte tala med min son på engelska (!) och därvid avbröt mina försök att trösta och lugna honom på det språk han faktiskt förstår… *himlar*

      Jaja. Jag hoppas vi slipper dras med mer sjukvårdskontakter framöver, helt enkelt!🙂

  2. mio71 skriver:

    Vilket jäkla äventyr. Stackare. Inte den start ni hade sett fram emot så klart. Men å andra sidan, nu kan det bara bli bättre! Och det ser jag mycket fram emot att få läsa om. Många kramar!

    • Jenny skriver:

      Nej, inte direkt. Men som sagt – nu ska han bara få ur de jäkla skenorna ur munnen, och få börja äta riktig mat igen så kan vi börja om sen. Det roliga är att han själv börjar prata om att få börja skolan, och att gå och hälsa på i skolan han ska gå på. Jag tar det som hälsotecken! Kram tebax!🙂

  3. Men uj vilken start på det hela. Men skönt att sonen verkar vara vid gott mod i alla fall trots kliniska (i dubbel bemärkelse) besök.

    • Jenny skriver:

      Verkligen – jag är lite imponerad, det var ju tufft bara att rycka upp barnen och flytta hit dem (det var INTE poppis under själva flytthelgen, kan jag meddela… ”Jag fattar inte varför jag väljde att flytta” sa han i bilen ett par gånger…!), men nu verkar han okej med det. Nu ska vi bara hitta lite kompisar till dem, så ordnar sig allt!

  4. ylva skriver:

    oj då… vilken tuff start:/. hoppas på en mycket bättre kommande vecka! har absolut ingen erfaranhet av tysk sjukvård, men fransk är också en historia i sig *lol*. sammanlagt mer än elva år här och jag har fortfarande inte vant mig vid att vara madame😉. det sitter djupt inne det där. den franska är alls inte lika övermäktig och klinisk, men absolut lika långsam och omständlig. många väntrum, många personer som ska titta på en och samma sak.

    många kramar,

    • Jenny skriver:

      Jag tänker lite på den svenska ”du”-reformen, som för mig är en axelryckning, eftersom den är så självklar för mig. Men när man kommer utanför ”du-bältet” så att säga, så märker man verkligen skillnad. Det VAR nog en rätt stor grej trots allt…!

      Jaja, man kanske vänjer sig. Och nu sedan 1 mars passerat har vi ju en privat sjukförsäkring för hela familjen – det är jättebra i Sverige, kanske också ger lite gräddfil härnere. (Fast ja, principiellt är jag givetvis emot att det ska behövas…)

  5. AnnaB skriver:

    Jisses, vilken jobbig start…! Skönt att ni tagit er igenom det värsta (för det hoppas jag innerligt att ni har!). Jag har ingen erfarenhet av Tyskland, men jag har haft lite kontakt med den spanska sjukvården och där reagerade jag också på just hur viktig hierarkin var. Läkaren slängde skräp på golvet, som sen någon annan kom och plockade upp…

    kramar!

    • Jenny skriver:

      Jösses – ja, riktigt så illa (som med skräpet) såg jag inte här. Och sjuksyrrorna var snälla och omvårdande, precis som hemma. Det var mest läkarna jag reagerade på – så distanserade att jag NÄSTAN skulle säga världsfrånvända… Jaja. De vet antagligen vad de sysslar med iaf, och det är ju huvudsaken!

  6. Mimmi skriver:

    Fy, vilken jobbig start och stackars E! Flytande föda kan inte vara roligt. Gör som med bebismat, mosa och blanda ut med vätska så det blir som puré, blir lite roligare smak på det då.
    Det verkar som mina fördomar mot tyskar blir mer och mer besannade för varje gång jag hör någon som har med tyskar att göra. R slipper ”sina” tyskar i slutet av månaden när han byter jobb. Och jag har ingen mellanlandning i Frankfurt (och därtill oenighet med flygplatspersonal) i sikte.😉
    Mig spelar det ingen roll om du bloggar på Svenska eller Engelska, bara det inte blir på Tyska!
    Kramar från en soligt och snöigt V-tuna (man börjar se alsfalten nu)

    • Jenny skriver:

      Jag har varit väldigt liberal med vad han får för flytande föda, så det har varit många smoothies, mjölkdrinkar och milkshakes. Typiskt onyttigt, men han är så spinkig så det gör inget om han lägger på sig några gram… Och sen blir det ju som vanligt igen, några veckor gör inte så mycket!

      Haha, som sagt – jag tror inte att jag kommer att blogga på tyska, ens om tre år! Har funderat på att göra ett inlägg på temat ”Veckans glosor”, för att sparka mig själv i arslet att faktiskt lära mig lite. Men värre än så blir det inte, promise!😉

  7. Ellinor skriver:

    Usch vilken tråkig start! Nej, det tyska sjukvårdssystemet är lite mer hierarkiskt (och lite mer förtjust i alternativmedicin än det svenska) har jag förstått. Nåja, det viktigaste är förstås att E mår bra!

    • Jenny skriver:

      Första kvällen, på väg till hotellet vi skulle bo på, åkte vi faktiskt förbi en stor butik med skylten ”Homöopathie” (som jag fnissade högt åt stavningen på, förstås!) – såna ser man inte här i Sverige, homeopati anses väl som värsta sortens kvacksalveri.

      (Fast jag har en homeopatmedicin i handväskan som jag tycker funkar – mot stress/ångest/oro. Placebo eller ej…!)

  8. Ellinor skriver:

    Annars håller jag med Frk F, bara du fortsätter blogga (även om jag personligen föredrar att läsa på svenska, men å andra sidan kan jag kanske lära mig något om jag läser mer på engelska😉

  9. pärlbesatt skriver:

    Aj och vojne vilken dramatisk början, stackars barn och stackars alla.

    Annars tycker jag det är roligt att höra om nåt som visar att Svedala trots allt inte är fullt så uselt som många gör gällande, vid jämförelse. Tack för det!

    Hoppas ni slipper närkontakt av tredje graden med sjukvården framgent!

    Bor ni okej då? Och hur verkar makens jobb?

    • Jenny skriver:

      Nej – jag har insett att det nog blir intressant att se hur man förändrar sitt perspektiv även på Sverige, under de här tre åren…

      Vi bor helt okej – fast än så länge lite ofärdigt. Det ska bli en egen bloggpost om lägenheten, tog bilder till det idag – men… Är för trött för att vare sig skriva eller bildfixa ikväll, så det får bli imorron! Håll ut – det kommer!🙂

  10. Per Stromsjo skriver:

    Ja huga, vilken uppvärmning. Fast barn ruskar ju det mesta av sig rätt fort och kutar vidare i tillvaron.

    Du-reformen ska vi vara rädda om, jag blir alltid lika irriterad när expediterna på NK börjar nia mig.

    Har ingen nämnvärd erfarenhet av Tyskland att assistera med men möjligen, kanske, kommer du framöver att börja kunna skilja lite på vad som verkligen är iskallt och vad som bara är ett sätt att vara korrekt? Inför en riktig Frau, bevars!

    • Jenny skriver:

      Det är helt sant – jag tror att man här inte lägger in det avståndstagande som JAG uppfattar i niandet. Det är mina ”kulturglasögon” som får mig att uppfatta det så, det är jag helt säker på. Det är väl det som är den första kulturkrocken jag stöter på här – just detta att man i princip till och med niar sig själv, genom att presentera sig som Frau X eller Herr Y (!).

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: