Kyrkkaffe och proffsmorsor

En sak man inte tänker på när man begår en utlandsflytt – eller… tänker gör man nog, men det går ändå inte riktigt att sätta sig in i hur djupt det kommer att påverka en – det är hur minsta småsak blir ett stort projekt. Och hur trött man blir av att genomföra dessa småsaker/sisyfosprojekt.

Idag har jag åkt U-bahn till Landungsbrücken och besökt Svenska kyrkan i Hamburg, för ett slags kyrkans barntimme. Jag hade bestämt mig från början för att det skulle bli dagens enda större projekt – och tagit det lite lugnt och soft här hemma hela förmiddagen. Jag invigde nya telefonnumret genom att ringa min ömma moder, kokte soppa till lunch och ”pulade lite” – som man inte får säga till en norrman. Sen, vid 14-snåret, drog vi på varmkläder och promenerade bort till U-bahnstationen för vår Stora (lilla!) Utflykt.

Även om jag inte är rättroget kristen, har jag alltid hängt i Svenska kyrkan – från barntimmar och körer till en av mina tidiga yrkeserfarenheter som nybakt informatör i slutet av förra seklet. Så på så sätt känns det naturligt att Svenska kyrkan är min första kontakt med yttervärlden i ett nytt land som jag förvisso vill lära känna utan att skapa någon slags svenskbubbla omkring mig själv och familjen – men där jag än så länge står mig rätt slätt med 20 år gammal skoltyska som inte riktigt gör någon nytta här och nu.

Det jag reagerade på var snarare den församlade mamma-maffian. Okej, det var inte alla som hade med sig egna hembakta och förmodat sockerfria kakor (sju sorters, allraminst) till sina barn istället för att låta dem plundra det sockerstinna bullbordet som kyrkfolket lagt upp för sina gäster. Men jag fick en känsla av att det här var proffsmorsorna – och sen kommer jag. Och är bara – inte, ett enda dugg, proffsmorsa. Som är oj, hoppsan hela vägen och inte har planerat för fem öre, utan tyckt att jag var duktig som bara fick på oss kläder och slängde oss på rätt tunnelbana och hittade rätt i stora staden.

Jag lyckdes till och med lite sturskt haffa ett par av proffsmorsorna redan vid U-bahnstationen, för att ett av deras barn så storögt tittade på oss när vi pratade svenska med varann – och sen hörde jag henne ropa på sin mamma på svenska. Så fick vi sällskap och vägledning hela vägen fram till kyrkporten.

(Sen visade det sig att just den tjejen går i just den klass på just den skola som vår stora kille ska börja i, så det var extra praktiskt att få lite insider-information om skolan. Det var bara positivt, så det kändes ju skönt – efter alla umbäranden. Däremot var hoptussningsförsöken bortkastade. Tjejen var blyg, och E än värre han…! Nåja. Nästa gång!)

Men – det var något mer också, med de där proffsmorsorna och de dialoger jag snappade upp runtomkring mig under den där stimmiga fikatimmen. Jag kan inte sätta fingret på vad det var, för det utspelades lite grand över mitt huvud – som ett spel jag inte kan reglerna i, eller en knappt förnimmbar underton i ett samtal. Distans. Någon slags undfallenhet…?

Jag funderar på de här människorna, de här familjerna. Vilka de är och hur de hamnat här… Alla i samma märkliga situation. Nybyggare – fast i en färdigbyggd värld.

(Undrar förresten om det är därför man blir så vilsen? För att man står här, på ny mark – utan något egentligt att hugga i och bygga på? På något sätt fann jag mig nästan bättre tillrätta när lägenheten var full av kartonger att packa upp, flyttkaos att bringa ordning i och saker att försöka lokalisera. Att tömma och fylla tvätt- och diskmaskiner skänker inte alls samma sinnesfrid, kan jag meddela. Inte för en oproffsig morsa som mig.)

Vi testar nog att åka dit även nästa vecka, fast då hoppas jag att det är lite mindre folk där. Sisådär 20 barn med föräldrar skulle vara mer hanterbart. Om man får önska.

7 kommentarer till Kyrkkaffe och proffsmorsor

  1. Frk F skriver:

    Hrm…jag skulle nog vilja säga att den som genomskådar spelet och av egen vilja kan avstå från att delta, är den som behärskar situationen. De som ivrigt försöker leva upp till reglerna är de som är mest ängsliga för att visa vad som döljer sig under ytan(om det nu ens finns något under ytan). Man undrar förstås hur spelet egentligen uppstår. Vem sjutton bakade den första sockerfria bullen och varför hakar alla andra på?

    • Jenny skriver:

      Hm. Ja – OM man nu kan vara säker på att det finns ett spel. Det kanske bara är jag som är nervös och lite ensam och inte vet hur nånting funkar – och försöker inbilla mig att jag har koll i alla fall…?

      Jag vet faktiskt inte så noga. Det var något i stämningen där som jag inte hade väntat mig, men som jag har svårt att sätta fingret på – än mindre ord. Jag är inte ens säker på att jag borde ha försökt…

      Kanske är det bara min livliga fantasi i kombination med flytta-utomlands-och-inte-känna-en-kotte-ångest som skämtar med mig aprillo?🙂

      • Frk F skriver:

        Jo, jag misstänker att ens antenner är extra känsliga när man genomför en så stor förändring i livet. Det är mycket nya intryck som ska sorteras och förhållas till. Intressant att läsa dina reflektioner. De får mig ofta att fundera vidare.

  2. Mr Y skriver:

    Hemmafru är fortfarande vanligt i Tyskland. Kanske sänder du inte ut rätt signaler😉

    • Jenny skriver:

      Hehe – nu var ju det här svenska hemmafruar, men annars har du helt rätt. Frågan är väl bara vilka signaler som ÄR rätt – för mig. Som kommunikatör vet jag mer än väl att ”rätt” signaler relaterar till vad jag vill uppnå, eller få sagt helt enkelt…!🙂

  3. Vickan skriver:

    HUVVA! Undvik dessa människor skulle jag säga. De finns i alla länder och har absolut ingenting annat att göra än att överengagera sig i sina barn, gnälla över precis allting och shoppa upp sin mans pengar! Förfärligt. Och om du hittar en SVEA-klubb där du är så ska du se att det är samma människor där. Här i Shanghai heter de Swedladies och tror att det svenska tjejer vill göra när de är medföljande är att lära sig spela mahjong, ha matlagsnigsträff på fredagskvällar och skvallra om hur dålig deras hemhjälp är.

    Men jag vet att du kommer att klara dig alldeles utmärkt där nere när du redan har genomskådat dem. Utmana deras världsbild bara, vägra sockerfria kakor (vilket är förfärligt, då kan man lika gärna äta plywood) och vägra bli en professionell gnällare.

    • Jenny skriver:

      Haha – det roliga är att när du varnade mig för Sveorna första gången fattade jag inte alls. Vadårå, tänkte jag, det är väl bra om man träffar folk i samma situation. I onsdags var det första jag tänkte just att ”NU fattar jag vad Vickan pratade om…!”. FB-chattade med en väninna som hade liknande erfarenheter från sin tid som expat-fru, så det är visst inte bara jag som reagerar…!

      Tror också att den där ”upplevelsen” fick mig att börja fundera på allvar över vad jag egentligen är här för att göra – och vad som kommer att göra de här åren bra för MIG också. Svea-tricket är helt klart inte min grej, så det är nog viktigt att jag håller på de saker som är mina egna, om jag inte ska förlora förståndet helt och hållet härnere…!😉

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: