Om att läsa och skriva

Inför resan ville jag beställa med mig en mängd svensk skönlitteratur – jag såg framför mig långsamma dagar med rum för såväl soffliggande takutforskningar som imaginära läsresor. (Hittills är det ett stort ”Bah!” på det, men det kommer väl andra tider, tänker jag…) Jag klagade då en smula på att jag inte kunde komma på några favoritförfattare, att jag kommit så långt från läsningen att jag inte längre vet vad jag tycker om.

Det är ju inte riktigt sant – en favoritförfattare, eller… jag väljer nog att kalla honom favoritberättare, för det är berättaren Stephen King som fascinerar mig. King har nu – eller är i färd med, har inte full koll faktiskt – avslutat sitt ”livsepos”, en följetong om sju böcker om Det Mörka Tornet. Han har skrivit på dem sedan tidernas begynnelse ungefär, och ett ivrigt förlag – vant och bortskämt med Kings sedvanliga och smått otroliga produktivitet – släppte de första två delarna redan för många, många år sedan… och sen blev det tyst. Jag var nog inte den enda som började tvivla på att serien någonsin skulle bli klar. Dessutom lyckades jag aldrig ta mig genom de två böcker som fanns. Jag kom väl sådär 30-40 sidor in i den första bokens sirapssega skildring av en stramt asketisk man på vandring i en steril öken, på jakt efter en anonym Svart Man, innan jag gav upp.

Det är många år sedan nu – jag tror att det också fanns en viss tröskel i att kämpa sig genom i böcker som inte hade något slut. Som att läsa Sagan om ringen och Sagan om de två tornen innan Sagan om konungens återkomst var skriven…

Min kollega gjorde samma sak – gav bokserien en chans, med samma resultat som jag. Hans böcker fick jag med mig hit till Tyskland, och har gett mig tusan på att ge mig på igen. Första försöket gjorde jag redan i bilen – fast det var ju dömt att misslyckas förstås, med snökaos och griniga ungar mässande det klassiska ”närärviframmeärviinteframmesnartjagärkissnödigochsåvidare”. Och när vi kom fram hade jag tappat sugen – igen. *doh*

Istället tog jag fram den här novellsamlingen, Allt kan hända. Jag köpte den i höstas – hög på läsupplevelsen efter Liseys berättelse, och mina egna skriverier, som under semestern faktiskt gick ganska bra – eller åtminstone gav mig mycket skrivglädje (och det ÄR ju faktiskt huvudssaken) – men sen dess har den stått i bokhyllan. Förstås. Det erbjöds då inga mjukstarter när jag kom tillbaka till jobbet efter semestern i höstas, och sen kom flyttplanerna och… tja, nu är vi här.

Förvånat upptäckte jag att en av novellerna faktiskt handlar om Roland Deschain av Gilead, huvudpersonen i Det mörka tornet. Den läste jag på någon dag, och plötsligt fick den där slätstrukne asketen från Det mörka tornet-boken LIV och blev lite intressant. NU jäklar kanske jag kan lyckas läsa den där himla boken i alla fall…!

Som sagt – det jag tycker om med Stephen King är hans berättelser. Språket är förvisso personligt, men också ganska alldagligt och inte alls det som är storheten. Nej, det är i förmågan att berätta historier King briljerar- och för mig är det alltid lika inspirerande. Varje gång jag läser King börjar berättarlusten vakna – även om jag hittills aldrig lyckats förvalta den. Annat kommer i vägen, stress, mående, barn, krav… Men en av de saker jag lovat mig själv att göra härnere är ju faktiskt att skriva.

Så länge jag har båda barnen hemma kommer det inte att funka. De är dagisbarn, vana vid att det händer saker hela, hela, hela tiden. (Medan jag är van vid att självständigt få snöa in i det jag håller på med… bäddat för kulturkrock även på hemmaplan!) Jag hade räknat med att kunna få ihop en timmes skrivtid om dagen även med barnen hemma – men jag inser att det inte funkar. Det blir så splittrat och sönderhackat att jag får vara glad om jag lyckas skriva en Facebook-status mellan utryckningarna.

Men jag tänker framåt. Redan på tisdag ska vi besöka stora killens blivande skola. Han får börja när han vill, så vi får väl se om det blir ett besök eller en början till inskolning. Han är förbluffande ivrig och tyckte att det var aaaaalldeles för lång tid att vänta tills på tisdag – han ville gå idag! Och så småningom kommer ju även lilla killen att gå några timmar om dagen på dagis. De timmarna är min pluggtid, men jag tänker att jag ändå ska hinna klämma in lite skrivande.

Och så tänker jag på sätt att utmana mig själv. Jag fick ett brev från någon av NaNoWriMo-människorna, en inbjudan till ”Script Frenzy” – ungefär som NaNo-utmaningen, fast här handlar det om att skriva ett 100-sidors manus under april månad. Först tänkte jag hoppa på, inte för att jag brinner för att skriva just manus – utan för att manus bygger oerhört starkt på just det jag har svårast för: dialog och gestaltning. Ta tjuren vid hornen, med andra ord…!

Men sen börjar jag fundera på andra varianter – och sneglar ömsom på Kings novellsamling, ömsom på min Fritextblogg…

En månad. Ett inlägg om dagen. En novell, en dikt, ett stycke, en ordbild – vadsomhelst. Det borde jag väl klara? Hm. Nu har jag väl just skjutit min egen idé i sank, eftersom jag prompt måste berätta om den – det vet man ju hur det går då. Men ändå. Det VAR från början så Fritext skulle vara – fast jag har haft ”något” svårt att komma igång.

Jag kanske helt enkelt ska sätta en blåslampa i den berömda ändalykten och sätta igång…?

En kommentar till Om att läsa och skriva

  1. BaraJag skriver:

    Det är dags att sätta igång när det är det helt enkelt. Livet bestämmer🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: