Måndagsmorgon

Vaknar halvåtta, lilla sonen ångvältar sig upp i sängen till mig och ligger brevid mig medan jag morgnar till mig. Maken springer ner till kiosken och handlar mjölk innan han ska till jobbet. Jag måste ju ha min morgonlatte, gubevars…

Frukosten tar en halvtimme att förbereda, en timme att äta. Allt går långsamt, nästan drömlikt. Jag har funderat på varför. varför går sådant som för några veckor sen gick så fort, automatiska rörelser från ryggmärgen, plötsligt så långsamt och tar sån tid? Förut sminkade jag mig på fem-tio minuter blankt, nu… inte under en halvtimme. Varför är det så?

Smörgåsar, yoghurt och kaffe. TV:n står på, ett förvirrande barnprogram på tyska och – kinesiska. Medan barnen tittar, tankfullt tuggande på sina smörgåsar, läser jag min bok. Läsglasögon på näsan, latteglas i handen. Och så den drömska lojheten. Trötthet? Jag vet inte. Kanske spelar det ingen roll. Det är – och jag med.

Vårsolen lyser på den skitiga glasrutan som utgör gaveln på min balkong. Jag måste hitta någon tysk motsvarighet till Plantagen, så jag kan köpa stora utomhuskrukor att placera framför den där glasrutan, och plantera stora buskiga växter i. Annars kommer höjdrädslan att göra balkongen obrukbar för mig.

Men idag ska vi klä på oss och gå ut, till parken. Nu genast, vårsolen ropar. Imorgon ska vi besöka äldsta pojkens skola. Jag är nervös – fast jag vet inte riktigt varför. Kanske för att den där drömska sävligheten ska göra så att vi kommer för sent, fast vi inte ska vara där förrän kl 9 och bara har tio minuters promenad dit. Fast mest kanske oro att det inte ska stämma, att sonen ska känna sig i skolan som jag kände mig på kyrkkaffet förra veckan. I tre år. Fast det är klart. Han är ung, jag är gammal. Gamla hundar kan man inte lära sitta fint, unga hundar kan man dressera till vad man vill. Fast frågan är förstås vad man vill.

Nåja. Idag är det måndag. Vårsolen ropar och jag har fortfarande en skvätt kaffe kvar i mitt glas. Snart ska vi gå ut, då känns allt säkert annorlunda. Helt säkert!

Annonser

One Response to Måndagsmorgon

  1. Linda skriver:

    Vackert skrivet och jag tror att det är bra att det vardagliga, även det ”inne-vardagliga” tar tid. Äntligen får det ta tid. Det är som när man har fått en nyfödd – allt ÄR helt annorlunda. Och ni är nyfödda, i alla fall pånyttfödda – i en ny egen värld – och får göra saker från början igen.

    Njut av den drömska sävligheten (snyggt uttryck!)!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: