Kulturell jetlag

Planen var givetvis inte att blogga mindre än någonsin efter flytten, och tyvärr måste jag göra de läsare besvikna, som tror att tystnaden här och i andra kanaler beror på att jag är så upptagen med att leva loppan att jag bara inte har tiiiiid att skriva längre. Sanningen är något mer grådaskig än så, är jag rädd. Sanningen är att jag bara gått in i omställningsprocessens ”jetlag-fas”.

Jag hade faktiskt räknat med det. Det är ju faktiskt inte första gången jag flyttar utomlands, utan andra eller tredje. Eller fjärde – beroende på hur generöst man räknar.

Första gången flyttade jag som utbytesstudent till Japan. Planen var ett år, facit slutade på en termin. Av flera skäl – som man givetvis kan argumentera om i efterhand, men vad hjälper väl det? Hursomhelst, jag var där en termin – och stora delar av den terminen präglades av ett rastlöst svårmod som jag hade svårt att vare sig sätta fingret på eller övermanna. Så småningom bleknade känslan, allteftersom rutiner, sociala kontakter och allmän ”koll” växte fram. Men det tog tid – och helt hann den aldrig försvinna.

Från Japan mellanlandade jag i Manila på Filippinerna, och det är väl egentligen tveksamt om detta ska räknas som en utlands-FLYTT. Jag var där som volontär i fem veckor, vilket var alldeles för kort tid för att egentligen göra någon nytta – vare sig för mig eller för mina volontärinsatser. Men det var lärorikt – även om jag tydligt minns den där känslan. Kulturell jetlag, har jag döpt den till.

2001 skulle sambon jobba ett halvår i London. Jag flyttade inte med den gången, utan veckopendlade istället. Det har jag berättat om förut, så jag går inte in på det igen. Den gången var känslan av jetlag mer övergående än de andra gångerna – för att jag faktiskt var turist, om än något mer frekvent än brukligt.

Och så nu då. Hamburg, Tyskland, Europas kontinent. Här för att stanna – i tre hela år.

***

Har ni sett Sagan om konungens återkomst? När orcherna ska storma Minas Tirith med en monstruös murbräcka (som i böckerna tydligen hette Grond)…? DEN murbräckan, i mental form, rakt i solar plexus. Där har ni den: Kulturell jetlag.

Det första jag gjorde när idén om Hamburg blev aktuell, var givetvis att googla. Hallå – hur ska man annars få veta något här i världen, va? Jag hittade en (enda) svensk blogg om livet som medföljande, och det mest utmärkande med den bloggen var hur fantastiskt harmoniskt och underbart allting var, från dag ett. Jag skrev ett mejl till bloggarinnan, men på det fick jag inget svar. Go figure…? Och nej, jag må vara en naiv idiot på många sätt och vis, men jag var faktiskt – tredje (eller fjärde?) gången gillt – beredd på det här.

Men det är väl lite som när man ska få barn. Man förstår på ett rationellt plan att livet kommer att förändras när barnet föds, man har hört allt om vaknätter och kolikanfall och amningsångest – men man kan ändå inte förbereda sig. Vars och ens process är individuell, och situationen i sig är unik. Kaosteori på hög nivå, helt enkelt. Och att flytta utomlands – inte minst med familj/barn, misstänker jag – är också precis en sån omställning, som man VET kommer att hända, VET kommer att bli en tuff process, men ändå inte kan parera för. Det är som i barnvisan:

”Vi kan inte gå övew den, vi kan inte gå wunt den – vi måste gå igenom den!”

Så – om någon mer just nu frenetiskt googlar efter personliga reflektioner kring en utlandsflytt med familj, sådär som jag gjorde för ett antal månader sedan, så vill jag att de åtminstone ska få två träffar, där jag bara fick en. Den ena påstår att allt är harmoniskt, fluffigt och underbart – och sen kommer jag och säger:

– Jorå, det blir nog bra när det blir klart, det här. Men idag var dagen från helvetet, när allt bara brast på grund av en fånig felringning – som inte ens var något särskilt förfärlig i sig, jag råkade ringa makens jobb istället för läkarkliniken jag skulle ha tag på. Inte en hel värld – men det räckte. Och egentligen hade det väl inte ett dugg med felringningen att göra. Egentligen handlade det om hur enorma mängder energi allting kräver, minsta lilla skitbagatell som måste ordnas, hämtas, fixas eller inhandlas, fordrar planering, efterforskningar, telefonsamtal, i värsta fall blanketter, resor hit och dit (vilka i sin tur också kräver efterforskningar och planering) och detta ständigt osäkra letandet efter allting. (Sen blir ju inte saken bättre av att man får famla sig fram i den lokala lingvistiken – som också den blir ett svart hål som suger i sig av den lilla energi man nu har över.)

Det är klart att allt finns här och allt allt går att ordna. Det är inte sakerna i sig man blir knäckt över – utan över hur fantastiskt mycket energi som går åt till att ordna dem. Man kan förbereda sig inför ett marathonlopp tills man blir blå i ansiktet, när dagen är inne måste man likförbannat springa själva loppet – och lite så är det väl här också. Fast personligen tror jag nog att man bäddar något lite mjukare för sig själv om man åtminstone är medveten om att det här är en process, det ingår i dealen – och det går över.

Men mycket ork över för att blogga har man inte. Även om man antagligen orkar mer om man spettar loss egen tid för fullkomligt onödiga saker, bara för att man tycker om att göra dessa onödiga saker. Själv försakade jag mången god sömntimme i helgen för att äntligen få skapa lite – kladda ner fingrar, möbler och papper med allsköns lim, färgkludd och glitter, stöka ner och bära mig åt, bara för min egen skull. Lycka – och just då: fullständig harmoni. Den hade jag inte känt på länge – inte ens när jag pysslade på hemmaplan sista tiden. Det var en löftesrik känsla, som jag väljer att tro på. This, too, shall pass.

Så – med en sista brasklapp för att det här inte är avsett som ett gnälligt inlägg om hur überjävligt det är i den helvetets avkrok jag hamnat i, kan jag bara konstatera att det nog dröjer ett tag innan den här bloggen riktigt kommer i blom igen. Jag får hoppas att jag har några läsare kvar när det händer…!

5 kommentarer till Kulturell jetlag

  1. ylva skriver:

    ville bara säga kram, förstår precis hur det känns. och pucko, såklart att du kommer att ha läsarna kvar😉.

    kram,

  2. Linda skriver:

    Jag tror att det här steget är en viktig del av resan, som du säger, en process som ingår i dealen. Livets sätt att tvinga in långsamhet – som den i långsamhetens lov – fast långsamheten gör ont som en smäll i magen, därför att långsamheten (i form av att det inte GÅR att göra något lätt och enkelt) tränger sig på i de vardagliga processer där vi är vana att det går snabbare. Det är alldeles för lätt att tro att man själv är fel, när processen inte fungerar som man är van.

    Jag tror att tricket är att gå tillbaka till de kloka saker du skrev här: https://himmelochord.wordpress.com/2009/11/12/konsten-att-ata-ett-russin/
    Och att tillåta sig att tänka/leka att varje krångligt steg är som något som ska ske på en främmande planet. Och dessutom att tillåta sig vara trött när man är det – för som jag minns det blir man sådär fysiskt och själsligt trött att man måste unna sig pauser med tystnad, utan tidsbestämning.

    (Vilket är svårt tillsammans med barn. Och ni har haft en tuffare start än jag önskar någon, något som hade varit jobbigt även hemma i vana miljöer, med den inledande sjukhusrundan för E, men ni fixade det med.)

    Apropå This too shall pass –> Tips till E från Mr S:

    (Det är Samuels favoritYouTube-film just nu – han älskar såna här maskiner där en kula rullar och leder vidare till att något händer, som sedan puttar till något mer osv … Sevärd!)

    Man fick förresten upp flera livskloka inlägg från din blogg när man söker på ordet russin: https://himmelochord.wordpress.com/2009/11/21/att-inse-varldens-lidande-med-gladjen-i-behall/
    Bra skrivet! Fortsätt vara du, du är bäst!

  3. Vickan skriver:

    Jag tycker att det är bra att du är medveten om att det kommer en kulturell jetlag. Och jag tror att den drabbar den medföljande mycket hårdare för det är vi som förväntas att fixa alla de små ”triviala” vardagliga sakerna, och när det inte finns några rutiner att falla tillbaka på så tar det energi.

    Men det jag gjorde var att jag försökte portionera ut saker, göra en ”jobbig” sak per dag max, och sen låta mig vila och få belöningar. Att ge sig själv tid att bara vara, njuta av sin nya omgivning och faktiskt lära sig av den nya kultur man befinner sig i är ju det underbara.

    Det trista är att jag kan säga att det kommer alltid komma dagar då du vill kasta in handduken och åka hem till Sverige för där funkar ju allting. Men tänk på att när du satt hemma så längtade du alltid bort. Man får inte glömma bort att vara snäll mot sig själv, och förklara för kära maken att trots att man går hemma och ”dräller” betyder det inte att man inte måste göra en omställning vid en utlandsflytt.

    Men det var ju trist att det bara fanns en blogg att läsa om hur det är att vara medföljande. Men jag kan erkänna att de flesta bloggar jag hittat är alla av ”happy-go-lucky”-typen. Men jag har funderat på om man inte skulle skriva en bok om medföljande. Jag har ju träffat en del, och jag tror nog inte att alla var lika förberedda som du när de åkte ut.

    Men stor kram från mig. Och jag förstår precis var du befinner dig. Och du kan ju tänka dig hur stora språkproblem jag har haft:-)

  4. Ellinor skriver:

    Jag kommer självklart att stanna! Det är klart att det tar tid – och kraft – att acklimatisera sig!

  5. Per Stromsjo skriver:

    Asch, varför skulle läsarna försvinna? Livet är inte en plan raksträcka och tur är det för vad skulle vi då skriva om. Det som är bra är ju att flytten är semi-permanent för då har man all motivation i världen att, step by step, ordna tillvaron som man vill ha den. Vore det ett kortare gästspel skulle åtminstone jag börja runda hörn och fuska. Jag ska ju snart hem igen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: