Om ensamhet och identitet

Jag skrev inte det här. Men jag kunde ha gjort. Eller… jag kan åtminstone helhjärtat skriva under på alltihop – just nu kanske mer än någonsin.

Jag har tänkt på det några gånger sedan jag kom hit, hur ensamheten kan kännas så påtaglig här – trots att jag nu precis som då, har alla mina kontakter/vänner/bekanta på bara ett tangentbords avstånd. Hemma kunde det många gånger gå veckor utan att man var särskilt social – särskilt på vintern, när virus och förkylningar duggade tätt, vintertröttheten tog musten ur en och lusten helt enkelt inte gick att uppbringa. Men det räckte ändå att veta att vännerna finns där, och om jag vill kan jag dra på mig en jacka och knalla över, sätta mig i bilen och köra dit.

Nu finns inte den där ”jag skulle kunna”-tryggheten där – och då blir kontaktlösheten plötsligt mycket mer påtaglig och skrämmande. Hos mig föder den en slags jäkt, en drift att knyta kontakter, fort, fort – för att lappa igen den där otrygga känslan. Samtidigt som jag lärt mig att jag inte funkar så. Jag behöver ta tid på mig för att hitta människor jag faktiskt trivs med – annars kommer jäkten, rastlösheten och faktiskt kontaktlösheten att bestå, hur många kontakter jag än har. För att det inte är ett ”hål” att täppa igen, utan – som Amle skriver – ett sinnestillstånd.

Och jag är precis som Amle ifråga om ensamhet kontra ensamhet, dvs självvald ensamhet eller ”samvaro med sig själv” kontra känslan av ensamnet. Få saker längtar jag efter så intensivt som tillfälle att vara ensam, ensam med mig själv. ”Få tyst i huvudet” brukar jag säga, därför att utan andra människors brus – ljud, behov, ord, handlingar – får jag äntligen ro att tänka mina egna tankar till punkt. Och att få tänka sina egna tankar till punkt är, för mig, en slags ”långsamhetens grundkurs”, första lektionen – utgångspunkt och förutsättning.

Det har ingenting med att känna sig ensam att göra.

Att känna sig ensam bottnar, för mig, ofta i undran om vem man är. Åtminstone är det så för mig just nu. Jag tror att jag skrev det redan före flytten – att om man lyfter ut sig själv ur det sammanhang som kommit att bli en för-givet-tagen självklarhet, är det man får med sig, det som verkligen är ens eget jag. Naket och nyfött – om än snart 37 år gammalt. Men det tar en stund att identifiera det där, utan alla etiketter och utanpåverk som man vant sig vid att relatera till.

Vänner och bekanta är inte det jag menar med utanpåverk, men de är också en del av det nätverk av faktorer, människor och strukturer som utgjort ens identitet. Och nu finns inte den identiteten längre (utom möjligen i virtuell form på Facebook!) och man måste börja om från ruta ett med att skapa den.

För mig föder det där en känsla av ensamhet. En ensamhet som egentligen är en längtan tillbaka till min gamla invanda, trygga identitet, det där som man just lyft sig själv ur. Kanske just därför känner man sig som mest ensam tillsammans med människor man inte har något gemensamt med, därför att det skickar en tillbaka ut i vilsenheten kring vem man egentligen är. Vi speglar oss i varandra. Det är en av funktionerna vi människor fyller för varandra – att utgöra referenspunkter att förhålla oss själva till.

Och just nu, här och nu i det som är min nya verklighet, har jag inga sådana referenspunkter. Det förändrar givetvis inte vem jag är – bara min förmåga att orientera mig, och i viss mån identifiera/definiera mig själv.

Det är vad ensamhet – den jobbiga sorten – är för mig.

***

(Disclaimer: Det här inlägget är avsett som en reflektion, dels kring Amles fantastiska text om ensamhet, dels om saker som är väldigt påtagligt närvarande i mina tankar och känslor just nu. Det är känslor som kommer över mig, och just i den stunden är de oerhört intensiva – så som känslor har för vana – men jag vet också att de bara är känslor, inte verklighet. OK?)

2 kommentarer till Om ensamhet och identitet

  1. mio71 skriver:

    Jag tror det är helt naturligt att känna så där du är nu och att den stora merparten skulle känna samma sak (på olika plan och nivåer). Men kanske inte kunna identifiera det så bra som du gjort. Men att veta varför man känner en sak är ju inte samma sak som att alla dagar bemästra känslan, veta vad man ska göra för att inte känna den eller bara kunna jaga bort det med ett ”jaja, men det är naturligt att känna så” och känna trygghet i att det är övergående. Jag tror att vilsenheten när man tas ”ur sitt sammanhang” är universell. ”Vem är jag nu då?”. Man separerar ”Nu är jag inte X flickvän, vem är jag nu?”, man går i pension ”Nu är jag inte snickare X, vem är ju nu?”. Man flyttar till ett annat land. Och den där vilsenheten tar olika lång tid för olika människor att komma ifrån (och den kommer säkert att dyka upp från & till även sen). Men som du säger så handlar det om att orientera sig, hitta saker, platser, människor att förhålla sig till (och som förhåller sig till dig). Och det snyter man ju inte ur näsan på en kvart. Att en förändring/nystart är önskad är ju inte samma sak som att orentieringsprocessen är smärtfri. Jag tror att det är skitbra att du skrev det här inlägget så du kan gå tillbaks om några månader och läsa det och se hur saker ändrats.

  2. mio71 skriver:

    ”orienteringsprocess”. Svårt ord.😉

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: