Om bussresor, blogginlägg och dagiskyrkor

Håhåjaja. Blir det någonsin nån ordning på den här bloggen igen? Frågan gäckar min själ och lämnar mig ingen ro… Inläggen lyser med sin frånvaro, och de som blir skrivna är… hastigt hoprafsade, och egentligen rätt okaraktäristiska (och även för skribentskan själv rätt meningslösa, om sanningen ska fram).

Jag har funderat lite på vad som hände egentligen. Hur jag kan ha lämnat ekorrhjulet, livstetrisbanan och vardagens MS Röj-spelplan bakom mig, och ÄNDÅ få mindre tid och kraft än förr över åt att skriva blogg – trots att det egentligen är ett av mina favoritnöjen. Men jag tror att jag kom på det häromkvällen: Bussen. Jag åker inte buss längre.

Säga vad man vill om att pendla mellan knivsöder och Norra Utposterna, men man får åtminstone en regelbundet återkommande stunds meditativ långsamhet. Jag brukade dåsa bort den där dryga resan morgon och kväll, halvslumrande låta tankarna vandra egna vägar – och alltsomoftast klev jag av bussen med ett halvfärdigt blogginlägg i huvudet. Då och då rent av nedskrivet i en eller annan form i anteckningsboken som alltid bor i min handväska.

Sen jag kom hit åker jag bara kollektivtrafik korta sträckor (bor man centralt är det ju bara korta sträckor till allt – en självklarhet som liksom måste upplevas för att verkligen sjunka in) och i sällskap med två aningslösa Norra Utpost-ungar som inte riktigt greppar kollektivtrafikens faror, såsom framrusande t-banetåg och utåtgående bussdörrar. Inte mycket meditativ slummer där inte – och därmed inte heller något ensamt hemåtlullande i nattmörkret med odödliga blogginlägg puttrande i bakhuvudet.

Ur led är tiden, och jag med den.

Nåväl. Ikväll besökte vi ett kindergarten som faktiskt har lediga platser, så nu ska vi bara lösa frågan med ”kita-gutschein” (dagis-kupong), så verkar det faktiskt som om vi får en plats åt lillkillen trots allt. I helgen trodde jag nästan att det skulle vara kört, och började försöka vänja mig vid tanken på att ha ett barn hemma på heltid i ett års tid, tills han fyller fem och får börja skolan. Men dagiset vi besökte inte bara hade lediga platser, det var otroligt gulligt och fint också – och inrymt i en gammal kyrka. Oj vad jag tyckte om atmosfären (även om jag i egenskap av ömmande moder borde visualisera små mjuka barnkroppar som tumlar ner för alla trappor och avsatser som ser så charmiga ut, men egentligen är närmast kriminellt opraktiskt för att husera glada små barn i)…!

Det ligger inte fullt så långt hemifrån som knivsöder från Norra Utposterna, men det är klart längre än jag hade tänkt mig att behöva pendla under åren i Deutschland. Mestadels måste jag dessutom pendla till fots – vilket är bra både för kropp och själ, och mer än går an under soliga sommarmånader, men det lär väl komma slaskigare tider på året än så. Jag får kanske investera i blåställ och galoscher…? Men ändå. Jag blev glad av att se den röda gamla tegelkyrkan (som för övrigt lite grand påminde om en jag brukade ”hänga lite” i en gång i tiden) med glada teckningar och dekorationer i fönstren… Det är svårt att sätta fingret på vad det var, och alla praktiska faktorer talar mot-mot-mot – men… Min instinkt skuttade lyckligt i själens innersta rum, så även om vi kanske inte direkt kan välja och vraka mellan dagis, så känns det här bra.

Bara häromdagen stod jag och smörade mig blå i ansiktet inför en föreståndarinna på ett trist och ganska sunkigt dagis inrymt i en gammal butikslokal, provisoriskt försedd med ett lekloft och nästan ingen gård alls. Och inför en annan föreståndarinna för ett dagis jag inte ens sett, förutom att adressen ligger på samma gata som vi bor på. Och för ytterligare några veckor sen besökte jag ett monstruöst industrikindergarten för dagsförvaring av 170 barn, och försökte tappert intala mig att det nog var bra ändå.

Det enda jag kan komma på att klaga på i det här dagiset är att det är fördelat på tre våningsplan, och det finns risk att ramla och slå sig i trapporna. Som Elias gjorde på enplansdagiset i Norra Utposterna, första dagen han var ensam där efter inskolningen. Som kan hända precis var som helst, egentligen. Om olyckan är framme. Jag har viss skepsis till att de verkar vara 3 personal på 35 barn – men så är det ju på alla dagis här. Det kan vi inte välja bort.

Och så är det det där att det kommer att ta mig en timme om dagen att åka till och från dagis för att lämna och hämta. Men då kanske jag faktiskt får tillfälle till lite meditativ långsamhet, så att de intressanta blogginläggen kan börja puttra i bakhuvudet igen…?

Det vore ju faktiskt inte helt fel.

4 kommentarer till Om bussresor, blogginlägg och dagiskyrkor

  1. Marie skriver:

    Meditativ långsamhet är oslagbar. De där dagliga stunderna, oftast på Roslagsbanan i mitt fall, saknar jag nu precis som i förra föräldraledigheten. Har funderat på att börja använda diktafon för att ta vara på tankarna, men i duschen tänker jag oftast som bäst just nu – funkar såna då?

    Tycker det låter bra med ”kyrkdagiset”!

    • Jenny skriver:

      Svar på frågan: Ja, fast inte så länge…!😉 Och grejen är att det är ändå inte samma sak att bara prata in i en diktafon… Tror jag – fast jag kan ju vara lite bakåtsträvare förstås. Fast för egen del är det nog mest själva långsam-stunden jag saknar, inte ”resultatet” av den – det är ju lite av en bisak.

  2. Ellinor skriver:

    Jag tycker det låter som ett toppendagis! Ärligt talat, är det bara jag som tycker att ett bra sätt att lära sig att ta det lite lugnare är att någon gång mellan varven faktiskt ramla, och slå sig? (Jag känner mig som en hemsk människa men jag är uppväxt utan hjälm, med en far och en bror som byggde rejäla hopp i pulkabacken åt mig och mina kompisar och tja, så såg det ut då😉

    • Jenny skriver:

      Grejen är att jag håller med dig – i princip. Och jag vet med mig att jag är sjukt överbeskyddande och hemsk i överdrift. Fast just trappor är… FARLIGA!! *s* Jaja, jag hoppas att det ordnar sig. Han ÄR vanligen rätt försiktig i trappor, håller i sig och går sakta – VILL gärna ha sällskap. Det ordnar sig nog…!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: