Om biljetter, papperslappar och mänsklighet

Jag har skrivit om inskolningen redan – men den upptar i princip all min energi just nu. Gårdagens ”misslyckade” lämning blev en känslomässig urladdning både för honom och mig, och inte minst därför blev det viktigt att hoppa upp i sadeln igen, så att säga.

De här bilderna på Axel, fyra år till sommaren, får mig att fundera på mänsklighet. Hur vi klamrar oss fast vid saker, som barn, som vuxna, hemma såväl som borta, i trygghet såväl som osäkerhet. Våra t-baneresor har blivit en ritual i sig. Han vill hålla biljetten (men accepterar utan knot att jag vägrar ge honom den gällande, utan tar fram biljetten från förra resan åt honom istället. Vi har inte listat ut månadskort-systemet än…), och han har alltid en noga utvald leksak med sig. Just nu är det en häst.

Jag ser hur hårt han håller i dessa Viktiga Saker, och jag tänker att vi vuxna är rätt bra på att inbilla oss att vi är så himla annorlunda än barnen. Att vi vuxit upp, blivit klokare än dem, vet mer, är världsvana. Skitsnack. Vi är ju lika rädda som barnen, klamrar oss fast vid våra trygga punkter, precis som dem. Eller, nåja… Vem är jag att dra alla över en kam? JAG känner igen mig själv i hans sätt att hålla hårt i sin leksak och sin biljett.

(Eller… sitt ord och sin papperslapp…?)

Enda skillnaden är sakerna vi håller oss fast i. För barnen är det trygga, handfasta Saker. För vuxna är det mer diffusa ”saker” – rollerna vi spelar, meningen vi vill se i det vi gör och självbilden – vad nu det är, egentligen.

Att flytta utomlands, kanske inte minst för mig, som inte har en självklar yrkesroll här (även om jag märker att under de perioder då jag känt mig som allra mest vilse i den tyska pannkakan, har jag också allt mer hårdfokuserat på mina kurser, suttit uppe sent och pluggat, fast jag egentligen bort sova) är inte alls olikt att tappa bort den där biljetten – papperslappen – som man så hårt hållit fast vid så länge att man börjat tro att ALLT står och faller med den, så länge att man glömt att man faktiskt kan köpa/skapa sig en ny om man tappat bort den man hade.

Och att man kanske då och då faktiskt BEHÖVER en ny biljett – eller papperslapp, mening, självbild… vad nu det är, egentligen.

***

Inskolningen är verkligen skitjobbig. För sonen förstås, som är liten och inte har något att säga till om, men så gott han kan försöker vara tapper ändå. Men också för mig. Dels för att jag är hans mamma och lider när han lider, kände hans rädsla och oro i varenda cell när han närmast stapplade mot mig igår, med den darrande underläppen utskjuten längre än jag trodde att en underläpp gick att skjuta ut, och de hårda armarna om min hals.

Men alltihop innebär också en alldeles ny biljett, en ny papperslapp. Vi pratar med varann på ett sätt vi aldrig hann förut. Vi upptäcker saker – och jag upptäcker saker hos honom som jag aldrig hunnit få syn på innan. Och det är något jag njuter av – hur skitjobbigt det andra än är, just här och nu.

4 kommentarer till Om biljetter, papperslappar och mänsklighet

  1. Linda skriver:

    Tårögd, jag förstår känslan precis. Just den där bilden av att välja trygga saker att hålla fast vid – för att sedan klara att släppa och på egen hand hitta nya saker att hålla fast vid, den är sann för mig också.

  2. Ellinor skriver:

    Jag känner också väl igen mig, även om mina saker ibland är just _saker_ – turstrumporna och bästa örhängena om det är något litet extra som ska klaras av.

  3. pärlbesatt skriver:

    Vad fint det där sista, med att ni kan prata på ett nytt sätt, eller få andra möjligheter att göra det nu.

    När jag läser om ledsenhet eller andra känslor kan jag inte låta bli att tänka att det är bra att inte gå in i den andras känsla för mycket, för ibland (ofta) gör det saker värre. Så den egna ledsenheten eller vad det är som väcks av det som händer är nog bra att försöka separera och ta på egen hand.

    Vet inte om du förstår hur jag menar, men gör du inte det så läs om lågaffektivt bemötande. Det gäller inte alla jämt, men fler än dem som Hejlskov skriver om i boken jag ältat och ältat lite överallt…😉

    Håller tummarna för att inskolningen blir bra, snart.

  4. Per Stromsjo skriver:

    Fenomenalt träffsäker liknelse. Såklart vi är likadana, vi vågar bara inte visa det – kanske allra minst för oss själva… Tappra soldater med darrande underläppar, inte så sällan.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: