”The indifference of good men”

Sitter helt klart uppe på övertid, det är min morgon i morgon – dessutom ska vi ta med ungarna på djurpark, bara det är motivation nog för tapperhetsmedalj av tredje graden… Men jag har så många tankar, så många känslor som irrar runt i huvud och hjärta och inte riktigt hittar ut. Men ut måste de.

Jag tänker på människor som skadar bara för att de kan, för att de skiter i att de skadar, för att det inte är viktigt att de skadar – huvudsaken är att de själva kan gå torrskodda genom livet. Jag funderar på hur man släpper taget om dem, accepterar att de inte gör illa av oförstånd, att man inte kan visa och förklara för att nå fram till dem – för att det faktiskt inte finns något där att nå fram till.

Hur många gånger måste jag slå min panna blodig för att fatta detta? Hur många gånger lägga skulden på mig själv för det som blir fel – för att inte lägga den på någon annan, ens den som förtjänat den?

Jag har ett annat perspektiv nu, det är kanske det som kan bli min räddning. För där jag stod, förut, var jag inte kapabel att förstå det alls. Inte ens fast jag skrivit om det förut (sorry folks, jag orkar inte söka länkar ikväll… Se sökfältet här intill, och feel free att göra det själva), kämpat för att försöka banka in det i huvudet.

Men teorin förblir teori, och kan inte omsättas i praktisk levnadsvisdom, för hjärtat vill så förtvivlat gärna fortsätta inbilla sig att människan av naturen är undantagslöst välvillig. Men det är hon inte.  Och de rötna exemplaren blir inte bättre av att jag beredvilligt (och mer än en smula korkat) tar på mig skuld och ansvar som inte är mina att bära.

(Rubriken är en del av ett citat ur filmen Boondock Saints, en personlig favorit.)

***

Folk frågar mig hur jag har det, hur jag trivs i mitt nya land, min nya stad – och mitt nya liv, för det är det ju också.

Jag vet aldrig vad jag ska svara, det blir svamlande, famlande referat av vardagen, men egentligen ställer jag själv frågan lika mycket som någon annan. Hur trivs jag egentligen?

Sanningen är nog att Alice fortfarande är i färd med att tumla nedför kaninhålet – rakt inte har landat och tagit reda på var hon hamnat än. Det kommer hon att göra. Tids nog.

***

Det finns mer tankar, fler känslor. Men de som är kvar nu har ännu inte hittat några lämpliga ord att lifta ut i friheten med, så de får vackert irra kvar i mig tills de hittar sina ord (och sina respektive papperslappar, antar jag).

2 kommentarer till ”The indifference of good men”

  1. pärlbesatt skriver:

    Mmmm.. Tänker på killarna som brände kaniner levande, när jag läser det här. Somliga är det nog ganska kört med, och andra mindre kört men tillräckligt kört för att man borde fatta att inte ödsla tid och kraft.

    Kram.

    • Jenny skriver:

      Ja usch – när jag skrev det här tänkte jag inte ens på REN ondska, utan mer vanlig vardaglig ”sko sig på andras bekostnad” och ”ducka ansvar så skiten landar på nån annan”. Men visst – människan har djupa potentialer även på det området.

      Tack för kram och kommentar.🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: