Inskolningsutmattning

Kvart i sju i kväll låg han i sängen – frivilligt. Lilla dagiskillen, som ägnar dagarna åt att säga ”Jag vill inte vaja på dagis” och i nästa sekund förklara att ”Jag vill inte vaja med dej” – eftersom jag är den elaka som tar honom till dagis.

Och egentligen går det bra. Det är stökigt som tusan, men nu har personalen delat gruppen i två – där de äldre barnen (fast de är inte så många, så det är några småttingar i den gruppen också) går för sig, och de minsta för sig. Det blir lugnare för alla och lättare för X att hålla reda på barnen i sin grupp. Idag var han med på samlingen, själv. Jag satt i ett hörn av rummet med en bok – ganska envist gör jag det, för att han inte ska vänja sig vid att jag leker med honom på dagis, utan lämnar plats åt personalen (dessutom vill jag ju gärna se hur de gör…). Han ställde upp på led med de andra barnen och tågade ut i farstun när det var dags att gå till parken, och han höll en annan pojke i handen när vi gick – så länge jag höll honom i andra handen var det okej, och på slutet släppte han min hand och drog iväg för att få ”pole position” vid ingången till parken, tillsammans med den andra pojken.

Sen var det det där med maten, när jag inte får vara i rummet där de äter (fråga mig inte, nån regel de har) – utan har tjatat till mig att få vänta i lekrummet ett par trappor ner. Vi har pratat om det där hela helgen, vi hade pratat om det på morgonen innan och vi pratade om det när vi var på väg tillbaka till kindergartenhuset – men när det kom till kritan hann de bara precis lägga upp hans mat, och sen gick det inte mer. Då kom en av fröknarna med honom till mig, och det hjälpte inte att lirka med att ”nu vet du ju att jag sitter här” – han vägrade följa med upp och äta sin lunch.

Men ändå. Jag tror att man får räkna dagen idag som ett framsteg, trots allt. Imorgon kanske han får i sig några tuggor av lunchen, så att vi kan stanna och leka på eftermiddagen också. Några ansatser att lämna huset gör jag inte – inte den här veckan.

En kommentar till Inskolningsutmattning

  1. ylva skriver:

    hej jenny! ville mest säga att det visst är ordning på bloggen. på sitt vis😉. och att inlägget om biljetter och papperslappar var mycket fint och klokt skrivet🙂. annars… ja, jag vet, inskolning är skitjobbigt. jag har skolat in två 3-åringar, som alltid varit bara med mig fram till dess och som faktiskt nästan bara pratade svenska (även om de naturligtvis vara vana att höra franska). det var svårt. men det gick🙂. riktigt bra tillslut. så de tyska ungarna kommer att sluta att vråla och gråta, jag lovar😉. och axel kommer att gilla det, tror jag. så om det är bäst för er att han går på dagis, håll ut. jag kommer också att föreslå något som en hel massa människor säkert skulle tycka vara riktigt dålig uppfostran, men som anses fullt normalt här och fungerade för oss. skäll inte på mig😉, men… en 4-åring kan man förhandla med/muta lite till att bara prova på utan att gråta eller få panik. jag förklarade för båda barnen att jag aldrig någonsin tänkte tvinga dem att gå (vilket jag menade också), men att jag ville att de skulle ge det en chans under en begränsad tid (2-3 veckor). sedan lovade jag en hel massa roliga saker efter skolan (som dagis heter här). alltifrån att baka goda saker eller köpa glass själv, till att titta på film gå på bio eller eller åka till stranden eller få prova kameran eller få en liten present eller vadsomhelst litet men lockande. det här fick de (göra) om man klarade av olika etapper; typ gå in själv, äta med de andra etc. vissa dagar gick det strålande, andra mindre, men efter 2 1/2 veckor pratade de obehindrat franska och ville gå dit. du skulle kunna prova att lova honom något helt annat, bara med dig, om han fixar lunchen själv utan problem, och så går ni direkt efter det. när det funkar så be honom visa att han kan stanna även lite efter lunchen. glömde säga att de dagar det gick mindre bra så var enda konsekvensen att de inte fick det utlovade rakt upp och ned, men i övrigt var det bara bättre lycka i morgon typ. ingen ilska eller besvikelse eller något. men jag vet… det är säkert ingen lämplig uppfostran. säger bara att det fungerade bra här😉.

    många kramar till er!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: