Mer av samma sort

Tyst var det här, och inga ord blir vare sig skrivna eller himlade. All energi går åt till inskolning just nu. Kanske blir det bättre nu framöver, när vi gått från att både sonen och jag är på Kindergarten under större delen av förmiddagen – och istället prövar att låta honom vara där själv en liten stund när vi kommer, och sen får jag komma och hämta igen.

Första försöket igår, då vrålade han hela tiden tills de ringde mig och jag fick komma i ilfart. Idag bestämde vi på förhand 30 minuter, då hade han skrikit de första tio minuterna, och sen lugnat sig. Men han såg rödgråten ut när jag hämtade honom, i alla fall. Imorgon skulle vi testa en timme, och han skulle vara där under ”Morgen-Kreise” (morgonsamling) då de sitter i ring och sjunger sånger. Han har varit med där innan, och skött sig fint – gör rörelser och klappar händer på rätt ställen så gott han kan. Jag tror att han gillar samlingen, det är lite lugnt då – och så gillar han ju allt som har med musik att göra.

Så det ÄR på väg i rätt riktning, men ändå. Det är så ofantligt känslomässigt att lämna sitt skrikande, förtvivlade barn i händerna på personal som man knappt ens själv kan kommunicera med… En liten liten människa i ett stort, stort land som är konstigt för oss alla, men kanske mest av allt för honom – för att han är så liten. Han är verkligen i en mellanålder. Stor nog att förstå en massa saker alldeles själv, men för liten för att man riktigt ska kunna förklara för honom… Han ser och tar in världen omkring sig, men är inte redo för våra vuxna förklaringar till varför saker och ting nu ska vara såhär.

Samtidigt har jag sett honom ha skoj där också. Jag har sett personalen jobba och jag tycker de är bra. Jag har sett honom ha kontakt med sina nya dagiskompisar, och tycker att det verkar funka väl så bra som de andra barnen emellan – trots språkbarriären. Jag är helt övertygad om att det kommer att funka. Det är inte fel på dagiset och det är inte något egentligt problem att han inte förstår eller kan tala tyska. Det är ju inte direkt så att man diskuterar djupa filosofiskt abstrakta fenomen på ett dagis – det är rätt basala, praktiska saker man pratar om: äta, dricka, gå på toa, vara med på vad man nu håller på med, och göra som de andra barnen. Svårare än så är det inte – och såpass klararar X. Han har ju gubevars gått på dagis i 3 år redan. (TRE år?? Tre ÅR?? Herregud, hur kan det ha blivit så mycket? Vart tog dentiden vägen?)

Så. Vi härdar ut- både han och jag. Vi skriker – han högt, jag ljudlöst, men smärtan är antagligen densamma. This, too, shall pass.

En kommentar till Mer av samma sort

  1. Yassin skriver:

    Livet är tufft. Det går att smita från det faktumet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: