Lägre än Glocalnet?

Nåja, nu ska vi väl inte överdriva. Men låg, i alla fall. Det är säkert helt normalt – är man lagd åt grubbel och rotlöshet, får man nog räkna med en och annan dipp när man seglar iväg ut på öppet hav så här, innan man lyckats få syn på en enda liten kobbe av fast mark att få fotfäste på.

Faktum är att vi nu passerat 2-månaders-strecket. Det gjorde vi redan i torsdags, faktiskt. Efter den första månaden skrev jag att det kändes som om den första månaden varit väldigt lång, som om vi redan varit en väldigt lång tid här i Tyskland. Andra månanden har, i gengäld, gått rasande fort, som en fingerknäppning. Snap – så är vi i slutet av april och även om jag går omkring och säger att vi bara bott här några veckor än… så är det inte riiiiiktigt sant längre. För det är ju faktiskt ett par månader som vi bott här.

Vad mitt deppande handlar om vet jag inte riktigt än, men jag märker att jag är ofantligt stressad inombords. Och när jag är stressad utan att kunna sätta fingret på vad jag är stressad över – då får jag ångest. Då vaknar jag genomsvettig på natten och bara måste upp, får panik av att ligga kvar i sängen, trots att jag så väl vet att jag behöver varenda minuts sömn jag kan få. Så upp går jag, och sitter uppe tills gäspningarna överröstar bruset av stress, oro och panik innanför pannbenet.

Och sömnbrist blir man inte mindre stressad av, precis.

Fast samtidigt är det larvigt – jag kom väl inte hit för att stressa, heller? Men så har jag heller aldrig varit en som stressas nämnvärt av det sedvanliga mycket-att-göra-på-alltför-kort-tid. Däremot av otydlighet, okända faktorer och av att inte riktigt veta vad och hur jag ska göra. Och tja… det där är väl alltihop saker som präglar läget just nu. Allra först, då står man liksom på Maslows nedersta trappsteg, inte minst när man som vi befann oss i undantagstillstånd efter olycka och sjukhusvistelse och alltihop. Då är det projekt som ”hitta en mataffär” och ”inhandla födoämnen” som upptar dagarna – och det är okej. Nu börjar vi komma ur det stadiet – och en ny slags otrygghet infinner sig. Nu då? Vad händer nu?

Nu är det mer komplicerade saker vi letar efter. Trygghet, trivsel, kompisar och aktiviteter. Grundpelare i det nya livet.

Jag har inte bråttom, egentligen inte. Jag är inte den som måste ha 50 ”närmaste vänner” och aktiviteter inbokade åtta dagar i veckan. Jösses, nej. Äsch jag vet inte. Jag är låg. Lite vilse i pannkakan. Lite rotlös. Jag önskar att jag vore en sådan människa – om de nu finns på riktigt – som packar sin trygghet med sig, vart de än far, och när de kommer fram, packar de bara upp den igen – POFF! – så är den där, precis som den alltid varit.

Hm. Jag antar att jag just besvarade min egen fråga, lite i förbifarten sådär. ”Precis som den alltid varit”. Det som inte fanns där när man packade väskan, lär inte heller ha dykt upp tills man packar upp den igen. Så. Då sitter jag här nu då. I en ny värld, med nya förutsättningar, nya miljöer och nya människor omkring mig (även om jag nu inte känner så värst många av dem än). Med samma gamla själv att möta alltihop med. Vad hade jag räknat med?

Jag hade nog räknat med det, egentligen – fast kanske glömt bort att komma ihåg vad det skulle innebära. Och så var det ju det där med att tålamodet inte är min bästa gren…

Men just nu är det såhär. Jag är låg och känner mig vilse och längtar efter något som jag inte kan sätta fingret på vad det är – och därmed inte heller på allvar söka efter och faktiskt finna. Just nu. En annan gång kommer det att kännas helt annorlunda. Så mycket vet jag åtminstone.

2 kommentarer till Lägre än Glocalnet?

  1. pärlbesatt skriver:

    Nu har jag tänkt på dig och det här blogginlägget sen jag läste det för några timmar sen. Det gör mig ont om dig att det ska vara så. Hoppas det vänder snart! KRAM!

  2. Linda skriver:

    Försökte komma på vad vippdocka hette på engelska för att hitta någon fin födelsedagsbild åt dig, för jag tänkte på en sådan när jag läste inlägget … Hittade google-rekommendationer till tidigare bra inlägg från dig och en länk till ordspråket ”Att falla sju gånger, resa sig upp åtta.”, som även har stärkt mig i tider av sänkt självförtroende, ofta efter kombinerad kritik/självkritik över saker jag tagit på mig men inte rott i land så som jag önskat. Hittade meningen första gången i en Ogilvy-bok om reklam, när jag precis flyttat till Arvika och kämpade med marknadsplanering för kommunen, minns jag. Det var både en jobbig och lyckligt utvecklande tid (tider tenderar ofta att vara både/och, märker jag).

    Visade sig att det var ett japanskt ordspråk:
    http://answers.yahoo.com/question/index?qid=20080914050511AAtr2UA.
    Hade gärna gett en sådan här till dig i 37-årspresent: http://www.signals.com/signals/Item_Fall-Seven-Times-Cuff-Bracelet_HH7792_ps_dpr.html
    Du är en sådan. Jag med.
    Kram och grattis (i förskott).

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: