Halvlek?

Än har jag några skälvande timmar kvar av min relativa ungdom, men vid midnatt är det kört. Nej, jag fyller inte 40 – men det går helt klart en psykologisk gräns mellan 36 och 37.

36 är fortfarande ”trettionånting” medan 37 definitivt är ”nästan-40”. Dags för 40-årskris? Tja, varför inte. Jag trettioårskrisade när jag fyllde 26 (och fyllde sedermera 30 utan nämnvärd åldersnoja), så varför inte 40-årskrisa vid 37? Är man före sin tid så är man…

Nej, allvarligt. Jag vet inte riktigt vad jag känner för att fylla år längre. Spänningen och glädjen som mina barn känner för födelsedagsfenomenet är borta – även om jag den här gången faktiskt är lovad en iPhone i present, vilket står väl i paritet med fetaste Legolådan eller Ben10-spelet ur barnens synvinkel. Jag är den första att skriva under på Hjalmar Söderbergs visdomsord: Det är skönt att bli gammal. Vara ung var förjävligt. Sant så. Men någonstans slutar kurvan att peka uppåt – och börjar barka nedför istället. Det bävar jag för – och den punkten för varje år allt närmare.

Har jag passerat den än? Är första halvlek redan över? Och om den är över, vad är poängställningen? Leder jag? Ligger jag under? Och mot vem/vad? En del av mig, okej – en rätt väsentlig del av mig – ser faktiskt de här tre åren ungefär ur det perspektivet. Det här är min halvlekspaus (och jag är väl medveten om att inte alla matcher bjuder någon halvlekspaus alls), en time-out för att lägga upp strategi för min andra halvlek. Inte så mycket en fråga om att bryta ner tänkta motståndares försvar, som att lista ut – vad är det för spel vi spelar egentligen? Vad är målet? Vad innebär det att vinna? Först därefter kan jag börja lägga upp taktik.

Jag tror att ställningen i halvlek är att jag ligger rätt fett under, faktiskt. Och jag tror att jag gör det för att jag försökte lägga upp taktik utan att ha strategin klar för mig – utan att veta vad målet faktiskt är. Flest scrapprylar när man dör? (Där ligger jag nog för övrigt rätt bra till…) Flest guldstjärnor i himlen?  Flest spöken i garderoben? Flest monster under sängen? Flest avverkade timmar i psykologsoffan? (Fast jag kan meddela att psykologsoffan är en myt – åtminstone hos landstingets psykologer får man nöja sig med en maläten loppisfåtölj av äkta juteväv.) Brunast tungspets? Flest krossade illusioner? Flest nedlagda livsdrömmar?

Pigge Werkelin lär ha yttrat devisen (?):

”Ingen vet vad som händer om 20 minuter

– något han själv fått lära sig den riktigt hårda vägen. Men på något sätt är det som om man inte fattar hur sant det där är, förrän något faktiskt händer, något som förändrar allt du trodde att du visste om livet. Så – vem vet om halvlek faktiskt betyder halvlek, eller om det är spel till ”sudden death”?

Alltmer får jag en känsla av att det är så det är. Sudden death-spel. Närsomhelst blåser Domarn i visselpipan och spelet är antingen slut – eller får helt nya förutsättningar.

Desto större skäl att spela rätt ”spel” – det vill säga med rätt målsättning – redan från början.

Annonser

3 Responses to Halvlek?

  1. Ellinor skriver:

    Jag kan ärligt säga att jag inte gillar att säga min ålder längre, 29, det är alldeles för nära 30 och för långt ifrån 25 😉

    Jag tror inte första halvlek behöver ta slut någonsin, jag har träffat 90-åringar som varit där fortfarande – och personligen spelar jag hellre sudden death än flera perioder. Jag gillar mer tanken på att ”ge allt” direkt än att mesa från början för att ha ork kvar

    By the way: grattis i förskott!

  2. Jenny skriver:

    Herregud, människa – du är ju knappt torr bakom örona än! 😉 Nej, allvarligt – jag har ju varit där, jag vet hur det är – det var ju ungefär samma tankar jag hade när jag 30-årskrisade vid 26…! 😉

    Det där med halvlekstänkandet är ju lite dubbelt, för å ena sidan är det ju sudden death från dag 1, fast vi helst inte vill tänka så. Å andra sidan – även om ingenting händer, så börjar ju en utförssträcka någonstans ungefär där jag befinner mig nu. Jag märker det alldeles särskilt tydligt på min kassa rygg, och på att jag mer eller mindre måste lära mig leva efter de förutsättningar DEN tillåter. Det är inte jag som bestämmer längre.

    Och så är det andra saker i just mitt fall, som gör att min ”time out” är både välbehövlig och vältajmad, precis just nu.

    Men visst – förutom det, så håller jag självklart med dig. Fast jag är usel på att leva så. Undrar om det går att lära 37-åriga hundar att sitta…? 😉

  3. Per Stromsjo skriver:

    Jamen, grattis vetja!

    Annars, vad 37 beträffar, så är det väl tveksamt om du får lyssna på P3 längre nu då:

    ”1993 slogs LRAB och RR ihop till Sveriges Radio. Samtidigt profileras P3 som en kanal för den yngre halvan (upp till 37 år) av befolkningen, medan P4 riktade sig till den äldre, och samtidigt infördes nationella program i P4. P4:s koncept blev tal-populärmusik.”

    😉

    Hela texten här:
    http://sv.wikipedia.org/wiki/Sveriges_Radio

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: