Två månader senare: Schwissscchh

Jag insåg häromdagen att vi passerat 2 månaders-strecket redan. Vid det här laget med nästan en hel vecka. Efter den första månaden skrev jag att det kändes som om vi varit här en evighet, men var den andra månaden tagit vägen vete gudarna. Den sa bara schwossccchh, och så var den borta. Som när man var liten och riktigt, riktigt trött, och man somnade och sov så hårt att när man vaknade kändes det som om man somnat för en sekund sedan…

Jag minns hur snuvad jag kände mig de gångerna, och lite samma känsla är det här. Inte ”snuvad” kanske, men klart förvirrad. Vem stjäl min tid? Inte konstigt att man håller på att bli gammal när nån sitter och stjäl tid från en på det här sättet!

Just nu går all tid och kraft åt till inskolningen – och det ÄR tufft att skola in en 4-åring på ett heltyskt dagis när han inte kan ett ord tyska. Någonstans tror jag inte heller att han förstår konceptet ”språk” för det går inte heller att förklara för honom att man kan använda andra ord – men såklart märker han att alla på dagis pratar annorlunda än han… Stackarn.

Men det går bra, det gör det. Ibland känns det som om allt jag berättar om kulturkrockar och möten med tyskheten blir så negativt. Det är givetvis inte avsiktligt, men det blir så när man själv har en referensram och hamnar i en värld där den rådande referensramen ser helt annorlunda ut. Det är ju det som är själva kulturkrocken – att det känns konstigt och obekvämt. Men ska jag nämna något som jag hittills är odelat positiv till, så är det vår kindergarten-personal. De tar verkligen bra hand om X, och det ÄR inget problem att han inte kan språket – de ser till att det ordnar sig ändå. Det är svårt att sätta fingret exakt på vad de gör – vad jag än tänker på så är det självklarheter, de gör sitt jobb helt enkelt. Men de gör det bra.

Det finns en aspekt till kring det här med dagisinskolningen, som dag för dag alltmer börjar likna en… vardag. En vardag här, i Tyskland, i en stad som aldrig verkar ta slut, utan bara breder ut sig och breder ut sig. En vardag här. Hittills har jag kunnat inbilla mig att jag har en ovanligt lång semester, att jag är ute och reser och strax ska packa resväskan igen och stuva in familjen i bilen och resa tillbaka hem till Sverige och Stockholm igen… Men när barnen går i skolor och dagis här, och jag har dagarna till att läsa mina kurser som planerat… då är det verkligen allvar. Då har vi verkligen flyttat. Hit.

Jag vet inte om det är jag som är ovanligt trög eller vad det är, men det känns som om hela omställningsprocessen bara pågår och pågår och aldrig kommer till dörren. Här har två månader gått och jag har fortfarande inte fattat att det är på allvar…!

Undrar om jag kommer att hinna fatta innan vi flyttar hem igen…?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: