En eftertanke

Det här är dagens version av bilden jag började pilla med igår. Det är verkligen ett gift – på flera plan. För varje steg upptäcker man något mer som går att fixa till, och för varje led blir man alltmer fartblind, och referensramen påverkas alltmer av det tillfixade – konstruerade – utseendet.

Vid det här laget har jag vant mig så vid uppstramade linjer, tillputsad Barbie-hy och själva möjligheten att ”fixa” lite till, att när jag ser den här bilden brevid originalet, tycker jag att originalet ser fullständigt groteskt ut. Trots att jag igår vid den här tiden tyckte att det var en rätt hyfsad bild av mig. Och när jag ser den här bilden så tänker jag att ”Jamen sådär ser jag ju ut, typ”. Och så kommer originalet och påstår nåt helt annat…! Lögn och förbannad dikt! Fast… nu var det ju tvärtom, förstås.

Jag har exempelvis aldrig tyckt att min näsa är särskilt stor – men nu kan jag tycka att det blev rätt fint att dra ner den lite. Eller att mina ögon sitter så våldsamt långt isär. Men nu tycker jag det. Plötsligt.

Det är inte svårt att ta den känslan, eller insikten om den känslan snarare, och göra parallellen till moderna skönhetsideal, glossiga månadsmagasin och den ”estetiska kirurgin”. Jag leker med pixlar och digitala penseldrag – men visst har vi sett exempel på människor som i lika hög grad tappat känslan för fart i fråga om botox-injektioner och små lyft här och var.

För att inte tala om alla vars referensramar förskevas av modemagasinens hårdphotoshoppade modeller på samma sätt som min referensram påverkats medan jag hållit på med den här bilden – med den följden att de dömer ut sig själva genom att jämföra sig med något som vare sig är realistiskt eller – sant.

Mmmm – den etiska aspekten på den här Photoshop-lektionen var faktiskt inte helt klar för mig från början. Vadårå, tänkte jag. Man har väl koll? Man är väl realist? Man vet väl vad man gör?

Men så börjar man pilla. Först lite grand. Så lite till. Och lite till. Och till slut sitter man där – med en gryende identitetskris i antågande, om det vill sig illa. Eller, nåja… Men det tål att tänkas på, i varje fall.

2 kommentarer till En eftertanke

  1. Linda skriver:

    Nää, båda bilderna nedan är finare. Dina läppars unika, vackra amorbågar förtas lite i bilden i det här inlägget, var stolt över dem. Men det är lätt att bli blind, håller med om det. Retuscherade en gång bort fotografiska skuggor under ögonen från ett foto med en glaskonstnär, hon blev grymt arg för att hon var stolt över sina ”rynkor”, jag skäms fortfarande, för jag tog bort för mycket.

    Hyeffekten var cool. Ser många som använder den + något som förstärker glittret i ögonen på Flickr-foton, undrar vad det är för något. Intressanta inlägg.

  2. […] – idag har Julia Skott lekt med Photoshop ungefär som jag lekte och reflekterade för några veckor sedan – fast med ett porträtt av sig själv i halvfigur istället för […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: