Hypereffektiv

Lycka är – eller var åtminstone i morse, efter dålig sömn, hyperstress och morgonlämning från håvetet med hällregn och huvudvärk – att upptäcka att stans bästa café, Due Baristi, öppnar tidigt nog för frukost direkt efter sista barnleveransen till dagis – tio minuter därifrån. ”Ein cappuccino grande und ein ciabatta mit salami, bitte”. € 6. Värt varenda cent. Jag satt vid ett fönster, rummet var lagom ljust, musiken lagom soft, sorlet omkring var lagom lågmält – och kaffet fantastiskt. Ciabattan var väl inte mycket att hänga i granen, men man kan inte begära allt heller. (Dessutom var jag så hungrig att jag hade klämt en torr nutellamacka om det vore så…)

Så – där satt jag alltså och ägnade en rofylld timme åt eget navelpill och funderingar kring saker som råkar röra sig i mitt arma virriga huvud just nu. Sen började dagens verkliga ärenden. Och jag måste säga att jag tycker att jag varit riktigt duktig idag, för jag har banne mig betat av en hel del småsaker som drällt ner min mentala att-göra-lista.

Först: Volkshochschule – i hopp om att kunna anmäla mig till en lämplig kurs till hösten, men si där var jag förstås alldeles för tidigt ute, så det lät sig inte göras. Däremot fick jag göra ett sånt där placeringstest, för att se vilken nivå jag bör läsa på.  Komplett värdelöst test egentligen – etta-kryss-tvåa, hur svårt är det för en någorlunda språkbegåvad person att gissa sig till rätt svar? Jag fick tillräckligt hög poäng för att egentligen göra ytterligare ett test, men förklarade själv att jag gissat på halva testet och att jag tyckte att frågorna var svåra (det var de, på slutet – där de handlade om konjunktions-, prepositions och pronomenuschlingar som alltid gör mig galen och som jag inte kan.

Summan av kardemumman blev att jag ska gå antingen en A2 eller en B1. Antar att nybörjare är A1, så en ynkans nivå räckte tre års slitsamma (?) tyskstudier på högstadiet till. Hm.

Därifrån till svenska kyrkan, med U-bahnkrångel galore på vägen. På grund av banarbete två-tre stationer därifrån, stannar alla tågen plötsligt stationen före kyrkan, och tåg i båda riktningarna verkar slumpmässigt avgå från båda plattformarna. Högst logiskt. Eller nåt. Jag brydde mig inte om det där, utan tog en promenad istället.

På vägen passerade jag en bro, och greps av en stenhård knytnäve i maggropen när jag såg kolonin av sovsäckar, väskor, kassar och myllrande tillhörigheter som låg utspridd i skydd från regnet under bron. Jag såg ett par spetsade schäfer-öron sticka upp, och en husse och matte som låg hopslingrade som i en pillowtalk-scen i någon film. Förutom att det här inte var någon film, och ungefär så långt ifrån Hollywood som tänkas kan. De såg ut att vara i tjugoårsåldern.

***

I kyrkan inhandlades biljetter till skolmusikalen, som handlar om kyrkans och skolans gemensamma och ganska häftiga historia. Både kyrkan och skolan fanns även under kriget, och lyckades upprätthålla sin verksamhet för sina tvåspråkiga, tysk-svenska barn genom krigsåren. Närmaste granne tvärsöver gatan var tydligen Gestapo, som gärna ville åt kyrkans och skolans lokaler – men där lyckades kvinnan som drev skolan då hålla stånd, med argumentet att kyrkan var en svensk angelägenhet, inte tysk. Måtte ha varit en krutgumma av sällan skådat slag – hålla stånd (ensam – all övrig personal var hemkallad till Svedala!) mot uniformsnubbarna – och på deras hemmaplan, dessutom…

På väg tillbaka till dagis för att hämta sonen, slank jag in på en hårsalong och bokade tid för klippning och färgning. När Janis Joplin-looken gör sig alltmer påträngande och omöjlig att få bukt med – vare sig med vilja, våld eller allehanda cementprodukter, då vet man att det är dags att boka tid. Det är nervöst. Vi snackar viktiga grejer här..! Kommer jag att bönfalla högre makter om att få se ut som Janis Joplin igen, eller kommer jag att bli nöjd…? Huga!

Sen inhandlades en fotoram jag tittat på och sonen hämtades upp på dagis varpå vi begav oss till Café Zeitraum för en Dagens pasta – som inte var lika god som sist, men vad tusan. Så är det ju med hemlagat – jag lyckas aldrig heller få maten att smaka likadant två gånger…

Och sen hem. Idag tror jag faktiskt att mamman är tröttare än sonen, fast stegräknaren ”bara” står på 12.128 steg än…!

Annonser

4 Responses to Hypereffektiv

  1. Philipp skriver:

    When walking the streets thinking about how the war might have shaped this city and its inhabitants take a look down at your feet once in a while – eventually you will see Stolpersteine in front of entrances. It is irritating or even frightening to realize how many you will find once you know what they mean.

    Sorry to focus on this part of your blog post, I’d wished I had something more positive to contribute.

    • Jenny skriver:

      Thanks for the links – I’ve seen those Stolpersteine already, but I’m ashamed to admit I haven’t taken the time to find out what they are. Until now.

      Ironically, the Wikipedia-link depicts one telling the story of a woman deported to Theresienstadt – the only concentration camp I’ve actually visited. (Although we were told there that there were no executions there… Our guide must have been wrong, then…) Yes, there are a lot of them – and from now on I’ll probably take even more notice of them. Thanks again – and will you please stop apologizing all the time? 😉

  2. Eva o Kasper skriver:

    Angående kursnivå – jag känner igen beteckningarna från mina franskstudier på Folkuniversitetet. Kanske en idé att kolla där för att jämför vad de säger att man hamnar på för nivå? I Sverige märkte jag att mitt test gjorde ett jag hamnade alldeles för lågt, blev tvungen att uppgradera till högre kurs för att få ut nåt. Nu är det kanske inte detsamma på plats, men jag gissar att du får större behållning av B1 än A2. (Sök på http://www.folkuniversitetet.se/templates/ArrSearch.aspx?id=2341&q=spr%C3%A5k och tyska, alla skolor, så ser du beteckningarna och kan läsa om dem.)

    • Jenny skriver:

      Hej och tack för tips – jag har faktiskt redan tänkt på det, för jag känner igen beteckningarna sedan jag läste japanska (!), så det är nog en global standard för språktester. (Sen kan ju kurserna ändå utarbetas väldigt olika, förstås.) Men jag tog hem en kurskatalog från Volkshochschule för att kolla just på hur de definierar nivåerna. Båda beteckningarna står på mitt papper, så jag antar att jag kan fundera på vad jag vill tills jag går dit nästa gång, och diskutera saken med dem då.

      Tricket är att jag diffar så otroligt mycket mellan förmågan att förstå och förmågan att formulera egna meningar. I testet var det ju dessutom läsförståelse, och det är ju en piece of cake. Hade de haft engelska meningar – översätt det här till tyska, typ – så skulle jag troligen ha hamnat mellan A1 och A2. Och DET får mig att tänka att det är lika bra att ta A2, och låta det vara lite för enkelt ibland – men jag får åtminstone in grunden ordentligt. Jag har ju tid – det är ju det som är grejen! 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: