Om oskrivna blad

Det här inlägget skrevs för en ny blogg jag håller på att pyssla med på lediga stunder. Den är dock rätt långt ifrån redo att officiellt sjösättas, så därför klistrar jag in den här också – oredigerad, eftersom jag nu är en lat och slarvig människa.


Tanken på att göra en ny blogg – på egen domän och med alla mina tidigare bloggar integrerade till en enda – har funnits länge. Tröskeln har varit teknisk, eftersom jag i själva verket är rätt otekniskt lagd. Samtidigt har just det varit en sporre – drömmen om att lära mig något nytt, helt enkelt. Däremot hade jag inte räknat med var att en ny blogg skulle innebära en sådan identitetskris.

Vad är det för en slags blogg jag vill skriva egentligen? Och varför? Vem bloggar jag för egentligen? Och vad har jag att säga? Varför skulle någon vara intresserad av det jag skriver? Jag är ju… öh, ingen.

Rätt ofta när bloggare ska förklara sin passion hör mn: ”Nämenalltså, jag skriver bara för mig själv – om någon vill läsa är det ju kul, men jag skriver bara för mig själv”. Jo tjena. Jag skriver inte ”bara för mig själv”, lika bra att få det sagt med en gång. Jag gillar att bli läst, och några böcker har jag ju ännu inte fått ihop, så bloggen är det jag skriver istället. En möjlighet att bli läst. Frågan är – varför skulle någon vara intresserad av att läsa något jag skriver? Medelmåttornas medelmåtta, hon som misslyckats med det mesta – och inte ens fattat det själv…?

Jag tänker att det kanske är både bra och dåligt att göra det här just nu, när jag befinner mig i ett slags personligt ingenmansland, med egenutfärdat uppdrag att leta fram min egen kärna och hitta ett sätt att få den att slå rot så att jag äntligen ska få se den börja gro. Jag känner mig lite som ett frö som någon hittat – ett konstigt ett frö, som man aldrig sett maken till förut och ingen människa – mig själv inkluderat – vet vad det där fröet egentligen innehåller. Ogräs? Någon snillrik parasitväxt? En blomma? Någon spännande frukt? Enda sättet att få veta är genom att försöka få det där fröet att slå rot någonstans – och se vad som växer fram ur det.

Då är det ju inte så konstigt om mitt bloggande blir ett frågetecken, istället för det självklara utropstecken jag kanske skulle önska att det vore.

Och så tänker jag att alla människor lever i den här världen med ett antal pusselbitar. Jag tror inte att någon av oss har ett helt pussel, allas pussel saknar bitar här och var, eller har bitar som inte alls verkar passa in någonstans, men som man liksom får släpa runt på i alla fall – för att de följde med på köpet och när det gäller livspusselbitar har man inte mycket att säga till om. Reklamationsmöjligheterna är så att säga begränsade. Men några människor lyckas finna sig i att det är så, att det saknas bitar i pusslet och att man kanske inte alls kan urskilja någon helhet i motivet – men de lyckas känna att det är okej ändå. Helt utan ironi säger jag att jag avundas dessa människor mer än några andra. Vilken lycka…!

Andra – inklusive mig, tyvärr – har svårare att försonas med ett pussel som inte går ihop, som saknar fler bitar än som faktiskt finns med och som inte verkar föreställa något överhuvudtaget. Livet blir en jakt på de bitar som fattas, istället för en glädje över de bitar som finns – trots att man innerst inne vet att chansen att hitta alla bitarna under en enda ynka livstid är… minimal.

***

Ibland blir jag ledsen över att vara så vilsen. Sen inser jag att det inte är ledsenhet – utan skörhet, och lite… genans. 2006 och 2007 hade jag inga problem att erkänna att jag mådde dåligt, sen började saker och ting vända och jag fick en kraft och en tro jag trodde var mina för alltid, att jag vunnit dem i ärlig kamp mot tvivel och demoner och gamla unkna minnen som nu en gång för alla skulle vara förlösta ur min historia. När det visade sig att jag bara haft dem till låns, och inte lyckats förränta dem så att de faktiskt blev evigt mina, var misslyckandet en formidabel förnedran. Upp som en sol, ned som en pannkaka.

Så – på många sätt är genansen min största inre fiende. Den får mig att gömma mig, får mig att fokusera på att gömma, dölja, låtsas – och bygga fasader. Precis som jag så många gånger sagt är slöseri med värdefull livsenergi. Det är det. Jag är klokare än jag själv begriper ibland.

Maken påstår att jag en gång sagt:

Självkänsla är inte att hitta en plats där man är omtyckt för den man är, utan att ha hittat en plats där man själv tycker om den man är.

(”Plats” i icke-geografisk mening.) Jag har inget minne av att ha sagt det. Det låter som något en mycket starkare person skulle ha kunnat säga. Men han hävdar envist att det var jag, och jag vet att han har ett hästminne av sällan skådat slag.

Hursomhelst – jag tror att jag var på den platsen en stund för några år sedan, men att något fick mig att vilset förirra mig därifrån igen. Så nu måste jag hitta tillbaka dit igen – och nu känns det ännu svårare än det var då. Just för att jag en gång var där, och sen tappade bort den igen. Platsen.

***

Dessa saker tvingar sig upp till ytan när jag sitter och funderar över vilken slags blogg jag vill skriva – och kan skriva. Och varför en sådan blogg skulle ha något slags existensberättigande i en värld är det redan går fjorton bloggar på dussinet – minst. Att skriva texter om vem jag är och varför jag skriver blogg tvingar mig att syna mig själv i sömmarna – och de sömmarna har spruckit upp både här och där, inser jag. Och då skäms jag, över hur trasig och tufsig jag är – när hela världen är full av perfekthet och… ”rätthet”.

Och sen är det ju det där med att befinna sig i ett ingenmansland just nu. En miljö som är ett blankt blad och en livssituation som är ett så blankt blad som nu bladen i 37 år gamla livsböcker kan bli – för en person som är ett blankt blad. (Eller åtminstone ett blad där den gamla texten suddats ut med suddgummi.) Det triggar också tankar, osäkerhet och… tomhet, kanske.

Något säger mig att det nog inte är den enklaste situation man kan försätta sig i, och inte det enklaste uppdraget att åta sig heller – men å andra sidan kanske det är bra ändå. Just därför att. Det är inte alltid det enklaste sättet att göra saker på är det bästa i längden.

***

WordPress och jag kommer inte helt överens om vad bildtexter är och hur de ska förhålla sig till bilder i blogginlägg. Så även om min intention var att ge er länken till Juarez Machado redan i bildtexten till illustrationen i det här inlägget, så ville inte WordPress ställa upp på det. Men besök sidan för all del – Machado har en suggestiv stil som nog bäst beskrivs med den märkliga konsthistoriska flosk… eh, förlåt termen ”mustig”. Jag gillar bilderna väldigt mycket! Och till det här inlägget var ju bildvalet… självklart.

4 kommentarer till Om oskrivna blad

  1. Mr Y skriver:

    Bloggar om icke perfekta människor brukar vara intressanta just för att det är så människan är. Och hur man förlikar sig och lär sig trivas med det faktumet.

    Det finns många bloggar som handlar om perfektion och framgång som är intressant underhållning men reflekterar man över sitt eget liv är det inte till så stor hjälp.

    • Jenny skriver:

      Ja, fast det är väl också ett tecken i tiden – vi befattar oss inte med frågor längre, bara svar. Och det är ju en sådan gammal klassisk sanning ur vetenskapsfilosofin – att det är frågorna som möjliggör svaren. Utan att ställa rätt frågor kommer man ingen vart.

      Så ja, jo… Fast ändå. Personligen skulle jag gärna ha lite fler svar, och något färre frågor…!😉

  2. Linda skriver:

    Håller till fullo med Mr Y här ovan. Det perfekta är ointressant. Det där frågetecknet, som du skriver om, det är ju det som inbjuder till eftertanke, dialog, fortsättning …

    • Jenny skriver:

      Jo. Som sagt skulle jag gärna önska att vi levde i en värld som lämnade lika stort utrymme för frågetecknen som för utropstecknen, men det känns som om vi är rätt långt därifrån..!🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: