Tusenfotingar göre sig ICKE besvär

Jag hörde talas om filmen Human centipede på fyrans buss i Stockholm en svinkall vinterkväll, kanske i februari – strax före flytten. Minns inte riktigt – men kallt var det.

Tre ungdomar pratade om en film som… ja. Som var det äckligaste och i särklass sjukaste jag hört talas om. Jag trodde att de skämtade, eller pratade om någons imaginära skolprojekt eller vad som helst. (Fast även om jag inte trodde riktigt på det jag hörde, var jag tvungen att kliva av bussen i svinkylan för att slippa a) höra mer och b) kräkas på bussgolvet – flera hållplatser innan jag egentligen skulle gå av.)

Inte tusan trodde jag att nån sjuk jävel faktiskt lagt Hollywooddollars på att spela in den – på riktigt! Men nu skriver Aftonbladet om den (nej, nej, det blir inga länkar – tänker inte smutsa ner min blogg med sånt!), så då måste det väl vara sant.

Jag mår, som sagt, fysiskt illa bara av att höra talas om eländet (så please… don’t mention the film, okej?), och just äcklet är den främsta anledningen till att folk pratar om den. Och då vaknar frågan – har vi blivit så jävla avtrubbade att extremäckel är det enda som förmår skaka om oss? Finns det överhuvudtaget några gränser kvar…? Jag menar… VARFÖR gör man en sådan film? Och VARFÖR går man och ser den?

Jag märker att jag inte förmår formulera mig riktigt – inte minst för att jag inte vill gå nära tankarna på vad filmen faktiskt handlar om. Men det jag ville få sagt var att jag känner mig lite smutsig som människa bara av att veta att den där filmen finns. Den är miltals under allt var mänsklig värdighet heter. Och jag önskar av hela mitt hjärta att mänskligheten åtminstone ska låta den här filmen gå i konkurs inför tomma biosalonger. Fast jag vet faktiskt inte om jag riktigt vågar tro på det.

PS: Ni vet att jag är uppvuxen på landet va? Ni vet, koskit i hagen och gödselspridarrally på varenda åkerlapp i grannskapet på vårkanten? Jag är INTE känslig så det stör.

Annonser

2 Responses to Tusenfotingar göre sig ICKE besvär

  1. Ellinor skriver:

    Det är lättare att låta sig beröras av sånt som ”inte finns”, annars kan man behöva fundera på vad man kan göra åt saker och ting.

    • Jenny skriver:

      Usch här känner jag att jag inte riktigt hänger med på vad du menar. Inte finns? Att det är påhittat menar du? Det hjälper faktiskt inte för mig – av någon anledning berörs jag (högst ofrivilligt) av det här, och det kan jag inte göra så mycket åt…

      Fast något säger mig att jag missförstår dig… 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: