Milstolpe i plåt

Jag hajjar till varje gång jag ser den där skylten, kan liksom inte riktigt fatta att det fortfarande är vår bil – fast med tyska plåtar. D för Deutschland. HH för Hansestadt Hamburg. För det känns inte som om vi bor här. Det känns som om vi bara är här en stund, på besök. Men plåtarna skvallrar om något annat – och just därför ser de så overkliga ut. Vadå? Tyska plåtar – på min bil? Nähää…

Vi pratade en del i morse till frukosten. Om hur jag har svårt att låta bli att utvärdera – redan nu. Vilket ju är meningslöst. Om ett år kanske, men inte nu.

Tre månader är en lång tid. Och ett knappt andetag på samma gång. Vad det innebär att ”landa” i ett nytt liv är med nödvändighet relativt. Jag pratade med mamman till en annan pojke på äldstingens skola, de har varit här i tre år redan. Hon tyckte att det tagit minst två år innan hon känt sig riktigt på plats, och tyckte synd om de familjer som kommer hit bara för ett år. Det gör jag också, och så har jag känt hela tiden. Reser man på bara ett år, då hinner man bara få det jobbiga – inte möjligheten att koppla av och njuta när man väl lyckats finna sig till rätta och vant sig vid sitt nya land. Sen ska man riva upp alltihop och börja om från början igen.

Dessutom har jag svårt att få Luther att släppa taget. Känslan av att jag ”inte gör rätt för mig”, att jag ”inte får lov” att göra det här, vara här, bestämma att det är det här jag ska göra just nu… Det är konstigt, det är som om Luther-lärorna någonstans inom mig har högre prioritet än livet själv. För när jag påminner mig själv om att det är mitt liv det handlar om – känns den tanken så oerhört abstrakt. Liv?

(Är det förresten inte konstigt att ordet ”liv” är så starkt laddat att det nästan blir oanvändbart? Vi har ett – liv, alltså – allihop, ändå är det nästan omöjligt att prata om det utan att det urartar till ansträngt högtravande flummerier. Vi är ovana. Livet är helt enkelt något vi inte talar om. Och det är ju ett faktum man kan fundera på, om man vill.)

Och visst – jag arbetar. Jag gör rätt för mig. (Möjligen inte i mitt anletes svett, men hur många pappersskyfflande kontorsnissar gör det, i dessa dagar. Metaforen har väl aldrig varit mer metaforisk än i dessa tider…) Jag pluggar. Jag sköter de kurser jag har nu, och jag planerar för det jag ska studera till hösten. Funderar rent av så smått på vad jag ska läsa 2011 och 2012.

Än så länge har jag ingen riktigt långsiktig plan för det jag pluggar, och det bidrar antagligen också till den rastlösa rotlöshet jag dräller runt i just nu. Det och grubbel kring vem jag är, och vad jag egentligen duger till och vad det ska bli av mig i livet. (Se, där är det igen – läskiga ordet liv. Om man raljerar lite när man använder det, så blir det lite mindre läskigt…!)

Men jag pluggar. Bra saker, saker som jag vill lära mig och saker som knyter an till det jag är bra på och vill ägna mig åt i framtiden. Foto nu, skrivande från och med i höst. Inget konstigt med det. Och så tyskan, och ”kulturstudiet” det innebär att bara försöka lära sig en ny miljö, ett nytt land, nya sedvänjor och allt vad det är. Bra grejor, allthop.

Så varför känner jag mig hela tiden som om jag gör något mycket förbjudet?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: