Aktare* för stora stygga nätet!

Nu seglar det runt en ny sån där ”aktare-kampanj” på Facebook. Sajten youropenbook.org har gjort en sökfunktion för folks oskyddade statusrader, som vem som helst kan söka på – inloggad, medlem eller inte. Och visst – jag håller med dem om väldigt mycket, exempelvis att Facebook ändrar sina regler oftare än vissa människor byter underkläder, vilket gör att det blir fullständigt omöjligt att som användare hålla sig uppdaterad. Jag menar – orka plöja villkorstexter…? Gör någon? Någonsin?

Dessutom har det funnits gott om konstiga exempel på friheter som tjänsten facebook och dess applikationer tar sig gentemot användarna. Första stormen jag var medveten om handlade om att allt bildmaterial som delas på Facebook skulle vara fritt för Facebook att använda för egna syften, utan att fråga. Jag vet inte hur det är med den saken nu – och jag använder heller inte Facebook för att dela bilder, förutom sådana bilder som jag kan rycka på axlarna åt om någon skulle få för sig att sno.

Men den här ”aktare”-kampanjen som jag reagerat på, den handlar om att man ska ”aktase” för vad man skriver i sin statusrad. Och jag får en oförstående rynka mellan ögonbrynen – varför då? Vad använder folk de där statusraderna till egentligen – som är så privat och hemligt och integritetskränkande om det skulle råka vara sökbart via openbook.com eller någon annan, vanlig sökmotor….?

har kört fast i sista steget i monteringsanvisningen för den där attachéväskbomben jag ska leverera imorron. Fattar inte vad jag gör för fel. Tips, någon?

eller

nu har vi gjort det på soffan, diskbänken, toan, matsalsbordet (tänk om @Eva Andersson och @Anders Andersson visste det när de kommer hit på middag imorron kväll), takkronan samt hängande över brevlådan. Känns gött att ha invigt huset, liksom.

eller

har blåst Anders Borg på 67.000 i årets deklaration – april, april din dumma sill, jag kan lura dig vart jag vill!

eller… VAD? Vad är det som är så himla hemligt? De flesta jag känner på Facebook skriver sånt som ”ikväll blir det tacos, mmm” eller ”sådärja, då har man hällt upp fredagswhiskyn och lyssnar på XXX-listan på Spotify. Gött”.

”Jävla jidder” som maken kallar det, eller småprat som jag lite mer diplomatiskt vill uttrycka det. Egentligen rätt oviktigt. Innehållet i de där statusraderna är inte viktigt – och säger egentligen rätt sällan särskilt mycket. Det är ju situationen i sig, och möjligheten att småprata fast man sitter på olika platser i landet – eller världen – som är själva grejen. Det finns säkert de som skriver ”å fy fan vad jag är bakfull, tur att chefen är på semester hela veckan så jag kan sova på jobbet” eller någon av varianterna ovan men… Helt ärligt, om man skriver sådant kanske man får skylla sig själv? Inte skylla på tjänsten som gjorde det möjligt att sprida detta graverande budskap…?

***

Det är lite samma sak när företag ska ”jobba med sociala medier”. Det blir megafonvrål, fast i nya kanaler och folk spyr – precis som vanligt. Det där har vi pratat om förut.

Det handlar ju om att man inte ser värdet av småpratet – det där som inte har något budskap, utan som handlar om kommunikationen i sig. Att det ska vara så svårt? Jag har suttit i otaliga diskussioner där slutledningen varit att ”våra budskap är inte lämpade för sociala medier”. Nähänä. Men för sista (?) gången: Varumärkesvärde har rätt lite att göra med att sprida budskap, men desto mer med den inoffiella bild som sprids i ett kluster av människor som följer en blogg, där de får läsa saker i stil med detta:

”Just nu är det väldigt intensivt på jobbet. Företaget (myndigheten, organisationen, whatever) har under en tid fått mycket stark kritik för vårt sätt att hantera kundservicen, och vi håller på att starta upp ett projekt med syfte att förbättra långsiktigt. Det är ett enormt projekt, men det är roligt – inte minst för att det finns så många goda idéer att jobba med! Idag till exempel spånade vi kring ett förslag om att…”

DET är att bygga varumärke med hjälp av den sociala faktorn i moderna medier. Att sitta i ett konferensrum och diskutera vem som ska ”få” blogga för organisationens räkning, och hur man ska kunna kontrollera budskapen i dessa ”varumärkesstrategiska bloggsatsningar” är det inte.

OBS – exemplet är möjligen lite larvigt, men försök tänka lite öppet kring det. Applicera tankegången på sånt du redan vet att folk säger om dig eller ditt företag.

Seriöst, folks. Du är den du är, och det är det som kommer fram när du slänger ur dig fånigheter på Facebook. Det är det som är charmen – och magin, det där som gör att ”alla” pratar om sociala medier nuförtiden. Det är bara det. Små saker gör stora skillnader ibland.

På samma sätt är det ett företags sanna ansikte som syns när dess medarbetarna bloggar om jobbet. På gott och ont. Vad ska du göra som arbetsgivare/företagsledare om din personal bloggar att ”jobbet suger”? Ge dem sparken? Flytta produktionen till någon trevlig diktatur där folk jobbar, håller truten och inte gnäller så mycket? Eller bemöta kritiken, kanske? Ta den till dig, rent av…?

Om du bemöter missnöje med kontroll och maktuppvisning kommer du förvisso att tysta missnöjet – men det kommer fortfarande att finnas där. Skillnaden är att du inte längre har någon som helst insikt i vad folk faktiskt säger – eftersom de kommer att säga det bakom din rygg. Är det bättre? Ger det dig någon som helst strategisk fördel?

Nej.

Man är den man är – vare sig man är en person eller ett företag, faktiskt. Det enda ”sociala medier” är, är en plats där vi kan snacka med varann. Och om du envisas med att göra det gömd bakom en mask – då kommer jag att bli misstänksam. Så misstänksam att jag kanske hellre vill snacka med Nisse än med dig, för att Nisse är… ja, Nisse helt enkelt.

”You can’t trust Melanie, but you can always trust Melanie – to be Melanie”.

En cool replik ur en cool film. Samuel L. Jackson (i rollen som skurken Ordell Robbie) i Jackie Brown. Och konstigare än så är det inte att leka på den sociala webben. Man får liksom finna sig i att vara den man är, för man kommer inte undan med mindre. Ingen spelar så bra – en fasad är ändå aldrig mer än en stel fasad, hur väl du än putsat på den. Men när man väl vant sig lite, och börjar slappna av i sitt nya, nakna jag – så är det rätt skönt.

Slutsats: Sociala medier är alltså som en stor, digital nudiststrand! ;)

***

*) aktare = akta dig, på nollåttianska. Duh!

2 kommentarer till Aktare* för stora stygga nätet!

  1. Ellinor skriver:

    Nej, jag tycker inte att facebooks statusrad är det rätta stället att skriva ”hemliga” meddelande på heller… ibland undrar jag om folk verkligen är så naiva som (andra digitala) media får en att tro🙂

  2. Linda skriver:

    Gillar din slutsats om att ”du är den du är”. Tror att människor kommer att bli mer vana att andra kan höra vad de säger på nätet, ungefär som när de pratar med hög röst utomhus … Det är en vanesak.

    Bra skrivet tycker jag, tipsade vidare om inlägget via Twitter nyss.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: