Tack och hej!

19 juni 2010

Efter dryga två år lämnar jag den här bloggen, för att segla vidare under egen flagg – egen domän.

http://himmelochord.se

Den här bloggen ligger kvar där den ligger, och jag lär länka till den ibland – först hade jag tänkt flytta över alla läsvärda inlägg till nya adressen, men… Det verkar lite fånigt, faktiskt. Allting finns ju här!

Välkommen att följa mina tankar på nya adressen!


Dagens postning…

08 juni 2010

…finns på annan adress. Det kan vara läge att uppdatera sina bokmärken/rss-flöden…!


Om ESC-2011 samt bloggförvirring här och nu

31 maj 2010

Så det blev alltså Tyskland som kammade hem segern i ESC. Vem hade väl räknat med det? Inte jag i alla fall, som får epileptiska anfall när jag hör eländ… öh, vinnarlåten. Annat var det förra året, då jag förvisso lät mig förledas av den norske fiolgnidaren, men hade Tyskland som god tvåa. (Och i långa loppet vann Tyskland, den gången, med hästlängder… Den ligger fortfarande i min iPod och sprider glädje varje gång den dyker upp!)

Däremot bor jag ju mitt i blossande Lena-febern – det går inte att ta miste på att tjejen är populär på hemmaplan. Det är väl bara okultiverade (?) utlänningar som jag som inte förstår storheten…! (Å andra sidan var det tydligen en hel del okultiverade (?) utlänningar som ringde och röstade, så det är väl i vanlig ordning bara jag som inte hänger med…!)

Å tredje sidan kanske den tyska segern får en positiv bieffekt även för en skeptisk Jenny. Svärmor är redan inbokad som barnvakt under nästa års ESC-final. För har man schlagernördat i snart 40 år och plötsligt befinner sig i ett ESC-värdland, så var det väl själva tusan… Jag har ingen aning om hur man får tag på biljetter, men jag har ju åtminstone ett år på mig att ta reda på den lilla detaljen…!

Dessutom – Tyskland har bara vunnit ESC en gång tidigare. Du minns den säkert – Ein bisschen Frieden, 1982? Året därpå var Tyskland sålunda värdland – och tävlingen hölls då i München. Ett av mina favoritår, för övrigt. Nästan trettio år senare är väl München-festivalen preskriberad – men man skulle ändå kunna tänka sig att någon storstad i norra Tyskland ligger bra till den här gången? Hamburg, kanske? Berlin är ju också nära och bra – en timme på Autobahn, schwisscchh så är man framme…!

***

För övrigt lider jag för närvarande av bloggförvirring långt utöver det vanliga. Jag har ju sedan några år tillbaka yrat om att skapa mig en ”riktig” blogg, på egen domän och alltihop. Mmmm – nu är det på gång, faktiskt. WordPress är väldigt lättjobbat och användarvänligt  – men när man verkligen inte kan någonting om CSS och script och grejer, så är det svårt ändå. Och tar sin tid.

Å andra sidan så lär jag mig väl ett och annat på kuppen, och det är ju inte fel.

Men att ha två pågående bloggar, varav en under avveckling (så småningom) och en under utveckling, ger upphov till en påtagligt splittrad känsla, kan jag meddela. Och så den ”virtuella identitetskrisen” som jag nämnt några gånger tidigare. Nu börjar nog bitarna falla på plats till slut, tror jag – dels genom synpunkter och samtal med goda vänner, dels genom att jag skrivit några texter som jag själv tyckt om – både att skriva och som slutresultat – som kunnat tjäna som kompassriktning.

Mest av allt ser jag fram emot att skriva EN blogg igen, istället för de tre-fyra jag missköter idag. Jag har aldrig gillat det där med att dela upp delar av mig själv på olika platser. På den nya bloggen kommer allt att finnas samlat i ett enda saligen brokigt flöde – men också möjligt för var och en att läsa uppdelat på ämneskategorier om man hellre vill det. Valfrihet, minsann!

Nya bloggen är ett projekt jag medvetet låter gå långsamt, så något lanseringsdatum tänker jag inte lämna ut. Det kan bli nästa vecka – det kan bli efter sommarn. Det får vi se då. (Känner jag mig själv rätt kommer jag att slänga ur mig adressen på ren impuls och troligen ångra mig efteråt, men då är det så dags…! Jaja, den modellen funkar ju den också.)


Det går hit, det går dit…

08 maj 2010

…det går runt en liten bit… (Länk till Spotify, för den som är på extra nostalginördigt humör.)

Jo, alltså – jag har (än en gång) börjat pilla med min nästa blogg. Den där som ska bli den sista, den slutgiltiga – månne rent av ultimata…? Om jag nu får ihop det nån gång. Där går det inte bara hit och dit, samt runt i hela huvudet, det går framför allt upp och ner.

Nyss var det tjo och tjim och webbdesigner-heaven hela dan – just nu pekar det hela lite mer neråt, med svavelos och slitna hårtussar som följd, sedan jag upptäckte att tre av de identiskt konstruerade länkkategorierna beter sig annorlunda än övriga, och inte svarar på de ändringar jag kan komma på att göra.

Men om man inte lär sig nåt på kuppen, så lär det väl åtminstone vara karaktärsdanande, så jag biter väl ihop tills jag tröttnar igen och lägger tillbaka projektet i tre år gamla malpåse…!


Vårstädning i readern

26 april 2010

Nu är min Google Reader vårstädad, och för första gången på flera år nere i smått fantastiska 65 feeds. Tvåsiffrigt!

Och tvåsiffrigt ska det förbli – även om jag var tvungen att lägga till en ”ny” feed ikväll, efter att ha läst en text som fick mig att hänga dubbelvikt i stolen och fnissa… (Jag må fylla 37, men inom mig finns en liten tjej som totalt ignorerar de senaste trettio årens ackumulerade mognad…! *s*)

Just nu ser readern dock riktigt välstädad och fin ut. Inga sjutusen olästa inlägg som att stressa upp sig över. I like. Jag är för gammal för att stressa upp mig över saker…!


Om bussresor, blogginlägg och dagiskyrkor

09 april 2010

Håhåjaja. Blir det någonsin nån ordning på den här bloggen igen? Frågan gäckar min själ och lämnar mig ingen ro… Inläggen lyser med sin frånvaro, och de som blir skrivna är… hastigt hoprafsade, och egentligen rätt okaraktäristiska (och även för skribentskan själv rätt meningslösa, om sanningen ska fram).

Jag har funderat lite på vad som hände egentligen. Hur jag kan ha lämnat ekorrhjulet, livstetrisbanan och vardagens MS Röj-spelplan bakom mig, och ÄNDÅ få mindre tid och kraft än förr över åt att skriva blogg – trots att det egentligen är ett av mina favoritnöjen. Men jag tror att jag kom på det häromkvällen: Bussen. Jag åker inte buss längre.

Säga vad man vill om att pendla mellan knivsöder och Norra Utposterna, men man får åtminstone en regelbundet återkommande stunds meditativ långsamhet. Jag brukade dåsa bort den där dryga resan morgon och kväll, halvslumrande låta tankarna vandra egna vägar – och alltsomoftast klev jag av bussen med ett halvfärdigt blogginlägg i huvudet. Då och då rent av nedskrivet i en eller annan form i anteckningsboken som alltid bor i min handväska.

Sen jag kom hit åker jag bara kollektivtrafik korta sträckor (bor man centralt är det ju bara korta sträckor till allt – en självklarhet som liksom måste upplevas för att verkligen sjunka in) och i sällskap med två aningslösa Norra Utpost-ungar som inte riktigt greppar kollektivtrafikens faror, såsom framrusande t-banetåg och utåtgående bussdörrar. Inte mycket meditativ slummer där inte – och därmed inte heller något ensamt hemåtlullande i nattmörkret med odödliga blogginlägg puttrande i bakhuvudet.

Ur led är tiden, och jag med den.

Nåväl. Ikväll besökte vi ett kindergarten som faktiskt har lediga platser, så nu ska vi bara lösa frågan med ”kita-gutschein” (dagis-kupong), så verkar det faktiskt som om vi får en plats åt lillkillen trots allt. I helgen trodde jag nästan att det skulle vara kört, och började försöka vänja mig vid tanken på att ha ett barn hemma på heltid i ett års tid, tills han fyller fem och får börja skolan. Men dagiset vi besökte inte bara hade lediga platser, det var otroligt gulligt och fint också – och inrymt i en gammal kyrka. Oj vad jag tyckte om atmosfären (även om jag i egenskap av ömmande moder borde visualisera små mjuka barnkroppar som tumlar ner för alla trappor och avsatser som ser så charmiga ut, men egentligen är närmast kriminellt opraktiskt för att husera glada små barn i)…!

Det ligger inte fullt så långt hemifrån som knivsöder från Norra Utposterna, men det är klart längre än jag hade tänkt mig att behöva pendla under åren i Deutschland. Mestadels måste jag dessutom pendla till fots – vilket är bra både för kropp och själ, och mer än går an under soliga sommarmånader, men det lär väl komma slaskigare tider på året än så. Jag får kanske investera i blåställ och galoscher…? Men ändå. Jag blev glad av att se den röda gamla tegelkyrkan (som för övrigt lite grand påminde om en jag brukade ”hänga lite” i en gång i tiden) med glada teckningar och dekorationer i fönstren… Det är svårt att sätta fingret på vad det var, och alla praktiska faktorer talar mot-mot-mot – men… Min instinkt skuttade lyckligt i själens innersta rum, så även om vi kanske inte direkt kan välja och vraka mellan dagis, så känns det här bra.

Bara häromdagen stod jag och smörade mig blå i ansiktet inför en föreståndarinna på ett trist och ganska sunkigt dagis inrymt i en gammal butikslokal, provisoriskt försedd med ett lekloft och nästan ingen gård alls. Och inför en annan föreståndarinna för ett dagis jag inte ens sett, förutom att adressen ligger på samma gata som vi bor på. Och för ytterligare några veckor sen besökte jag ett monstruöst industrikindergarten för dagsförvaring av 170 barn, och försökte tappert intala mig att det nog var bra ändå.

Det enda jag kan komma på att klaga på i det här dagiset är att det är fördelat på tre våningsplan, och det finns risk att ramla och slå sig i trapporna. Som Elias gjorde på enplansdagiset i Norra Utposterna, första dagen han var ensam där efter inskolningen. Som kan hända precis var som helst, egentligen. Om olyckan är framme. Jag har viss skepsis till att de verkar vara 3 personal på 35 barn – men så är det ju på alla dagis här. Det kan vi inte välja bort.

Och så är det det där att det kommer att ta mig en timme om dagen att åka till och från dagis för att lämna och hämta. Men då kanske jag faktiskt får tillfälle till lite meditativ långsamhet, så att de intressanta blogginläggen kan börja puttra i bakhuvudet igen…?

Det vore ju faktiskt inte helt fel.


Om bloggrensning och megafoner

19 mars 2010

Jag började faktiskt rensa Readern häromdagen. Jaja, jag vet – ni har varit med om det förut. Det tar nån vecka sen är jag tillbaka på samma övermänskliga antal bloggar att följa. Eller ännu fler, som en digital jojobantning.

Den här gången rensar jag hursomhelst lite mer brutalt än jag gjort förut. För sanningen om bloggsverige är att det är så mycket storskrävlande skitsnack att man skulle bli trött för mindre.

Den här bilden har jag visat förut.  Den handlar om marknadsförarna som till varje pris och med megafon vill sprida sina Heliga Kor – förlåt, Budskap ska det vara – medan mottagarna/konsumenterna/kunderna spyr på eländet. Det ska vara en bild av hur traditionell reklam spelat ut sin roll, och hur det som kallas sociala medier kommer som riddar Ivanhoe för att frälsa de arma satarna med dialogbaserat varumärkesbyggande.

En fin bild – och visst pekar den på ett verkligt problem: Megafonmarknadsföring suger, och får folk att vilja spy. Men megafonerna är precis lika vanliga i sociala kanaler, bland de experter som själva talar om just det här temat. Och de nya marknadskonsulternas svador är precis lika pepprade med innehållslösa floskler och corporate bullshit som de gamla.

Same shit, different name, helt enkelt.

Ja, jag har nog ändrat uppfattning om mycket sedan jag visade den här bilden sist. Jag var ganska naiv den gången, godtrogen och glad åt något spännande som lovade gott – nu har jag hittat en skepsis som känns ganska sund. Visst finns möjligheter och potential, men redan idag gör alltför många käpprätt åt håvete galet – och de gör det med buller och bång. Och megafon.

Därför rensade jag igår min Google Reader-mapp för ”Medier och kommunikation”. Raskt och effektivt gick det, några (få) utvalda favoriter flyttades till favoritmappen och sen åkte hela resten av mappen i soporna. Nu är ju jag i ett läge där jag kan kosta på mig att göra så – jag behöver just nu inte känna mig tvungen att lyssna på det där tomma dravlet som dagligen fyllde den där mappen med i runda slängar 100 poster. Det ena inlägget det andra likt, och inget av dem hade något att säga som jag inte hört förut och än mindre något som egentligen betyder något.

Att för en tid hoppa ur hamsterhjulet kommer garanterat att innebära både det ena och det andra. Saker ser helt enkelt annorlunda ut härifrån. Från en stillastående plats hinner jag se saker och ting för vad de är, inte bara dras med i det snattrande lämmeltåget. Jag hinner tänka själv, och inte bara bejubla Kejsarens nya kläder för att alla andra gör det – för att det verkar vara det nya svarta.

Att rensa Readern är en liten detalj, i sig betyder det ingenting. Men någonstans tror jag att det har ett symbolvärde. Och jag tror att det kommer att föda ett nyare, skarpare och mer självständigt sätt att se och tänka. Det ser jag fram emot.