Det var bättre förr

02 juni 2010

(Inlägget skrevs igår kväll.)

Ikväll har jag för en gångs skull haft TVn på, fast maken är i Köbenhavn i dagarna tre. Tyskdubbat underhållningsvåld? Nej, nej, bättre upp, på riktigt: Carl Sagans Cosmos. Jag minns inte att jag har sett den när det begav sig, kanske var jag för liten, kanske såg jag men har glömt. Jag kan dock livligt föreställa mig att pappa tittade på de här programmen – och jo, jag kan nog se mig själv sitta där brevid honom i soffan och titta, fast jag egentligen kanske inte riktigt förstod vad det handlade om.

När jag ser programmen nu, 30 år senare, är min första tanke faktiskt, helt ärligt, att det var bättre förr. Eller åtminstone att ”varför gör de inte TV på det här sättet längre?”. Jag tänker på artikeln jag skrev om häromkvällen, där det också fanns ett litet stycke om förnedrings-TV. Sådana TV-program som gör människor mindre – både de som förnedras, och de som tittar på. Cosmos är banne mig TV som gör människan större, både som ”fenomen” och som tittare – och det trots att mänskligheten sätts i relation till hela världsalltet, och följdaktligen blir mindre än mikroskopiskt liten i jämförelse. Varför anses inte sådana program ”bra TV” längre? Vad har hänt med oss människor, som gjort att vi inte klarar av att underhållas av något som faktiskt skulle kunna ge oss ett vettigt perspektiv på tillvaron?

Många gånger tror jag att nutidens människor lever med skeva perspektiv, och det är lite som att ha ett felskuret papper och försöka skära det rakt igen – man måste veta vilken kant som är rak och utgå från den. Men våra perspektiv har förskevats i så många led att vi inte vet vad som är rakt längre. Och inte blir perspektiven rätare av att vi fyller sinnena med förnedringstävlingar och underhållningsvåld, precis.

Jag kom att tänka på ett annat program som gick när jag var barn, och det vet jag att jag följde slaviskt: Life on Earth och Living Planet, med David Attenborough, som småhest och lätt flåsande tar sig fram genom oländig terräng för att visa livets ofattbara storslagenhet och snillrikhet för sina tittare.

Kom igen nu – var du överhuvudtaget med på 80-talet, så måste du ha sett det, eller hur?! Och det var bra. Jag minns saker ur de där programmen än idag när jag går omkring i djurparker med barnen. Småsaker, detaljer och kuriosa å ena sidan. Hänförelsen å den andra. Vad ska ungarna från idag bära med sig av sin barndoms TV-program in i vuxenheten? Svampbob Fyrkant? Elaka Idol-juryn? Den som lär dem att sådana som inte kan, de som inte är bäst – de får man säga vad man vill till, för de räknas inte…? Gud förbjude – men å andra sidan finns inte så våldsamt mycket för dem att välja på.

Men jag funderar en del på det där – vad det säger om oss, egentligen, det där med att vi valt bort underhållning som har potential att göra oss större – till förmån för sådant som ofelbart gör oss mindre. Vad tror du?

Annonser

Tusenfotingar göre sig ICKE besvär

20 maj 2010

Jag hörde talas om filmen Human centipede på fyrans buss i Stockholm en svinkall vinterkväll, kanske i februari – strax före flytten. Minns inte riktigt – men kallt var det.

Tre ungdomar pratade om en film som… ja. Som var det äckligaste och i särklass sjukaste jag hört talas om. Jag trodde att de skämtade, eller pratade om någons imaginära skolprojekt eller vad som helst. (Fast även om jag inte trodde riktigt på det jag hörde, var jag tvungen att kliva av bussen i svinkylan för att slippa a) höra mer och b) kräkas på bussgolvet – flera hållplatser innan jag egentligen skulle gå av.)

Inte tusan trodde jag att nån sjuk jävel faktiskt lagt Hollywooddollars på att spela in den – på riktigt! Men nu skriver Aftonbladet om den (nej, nej, det blir inga länkar – tänker inte smutsa ner min blogg med sånt!), så då måste det väl vara sant.

Jag mår, som sagt, fysiskt illa bara av att höra talas om eländet (så please… don’t mention the film, okej?), och just äcklet är den främsta anledningen till att folk pratar om den. Och då vaknar frågan – har vi blivit så jävla avtrubbade att extremäckel är det enda som förmår skaka om oss? Finns det överhuvudtaget några gränser kvar…? Jag menar… VARFÖR gör man en sådan film? Och VARFÖR går man och ser den?

Jag märker att jag inte förmår formulera mig riktigt – inte minst för att jag inte vill gå nära tankarna på vad filmen faktiskt handlar om. Men det jag ville få sagt var att jag känner mig lite smutsig som människa bara av att veta att den där filmen finns. Den är miltals under allt var mänsklig värdighet heter. Och jag önskar av hela mitt hjärta att mänskligheten åtminstone ska låta den här filmen gå i konkurs inför tomma biosalonger. Fast jag vet faktiskt inte om jag riktigt vågar tro på det.

PS: Ni vet att jag är uppvuxen på landet va? Ni vet, koskit i hagen och gödselspridarrally på varenda åkerlapp i grannskapet på vårkanten? Jag är INTE känslig så det stör.


Oh yeah!

22 april 2010

”Vi er dem de andra ikke må lege med,
vi er det dårlige selskab.
Vi har en svag karaktæ og en billig fantasi,
det er da godt at vi blev født før aborten den blev fri.
Oh yeah!”

Varför skriver ingen musik (och text!) som den här längre? Bah, allt detta tillrättalagda pretto-dravel man ska höra tills örona trillar av…

(Och för övrigt vill jag bara påpeka att jag skrev texten innan jag hittade videon på Youtube – ur minnet, sen den här plattan gick varm på skivtallriken (!), nån gång sent 80-tal…! Jag må ha minne som ett såll, men bra saker fastnar! *s*)


Matrix på tyska – a.k.a. Der Maatrix

06 april 2010

Jag ägnade påskens sena kvällar åt att se Matrix-trilogin. Ni som läst här ett tag har sett mig referera till blå och röda piller flera gånger om, och skedar som inte finns och guvetinteallt. Första filmen är lite av ett referensverk för mig, och den har jag sett hur många gånger som helst. Det var heller inga större problem att följa den filmen, dubbad till tyska. Tvåan missade jag det mesta av, men trean gav jag mig fan på att se vare sig jag begrep nåt eller ej. (Och jag HADE ju sett den förut, för tusan!)

Det gjorde jag inte. Begrep nåt, alltså. Särskilt de där längre filosofisk-aktiga avsnitten, som egentligen är det som flummiga Jenny gillar bäst med de här filmerna. Jag kom på mig med att sitta och önska att jag kunde läsa Matrix-trilogin som bok, för att kunna få ihop alla lösa ändar. För jag vill minnas att en del lösa ändar blev över även när jag såg den engelska, svensktextade versionen… Men någon bok finns väl inte, vad jag vet – produktionen är gjord för film. Och det kanske är så den gör sig bäst – förutom för flummiga navelskådare such as yours truely, dårå.

Nähä, så börjar man istället kolla runt efter dvdboxar på originalspråk och med möjlighet att texta om det kniper.

(Mitt behov av text har oftast mer att göra med ljudkvalitet att göra än med språklig komplexitet – är det några filmer jag konsekvent alltid vill ha text på, så är det… svenska filmer. Det är helt galet, men det går ju för tusan inte att höra vad de säger! Och det är inte enbart jag som har knäck i lurarna, jag har hört många andra klaga på ljudkvaliteten i svensk film – fast jag begriper inte varför vi skulle vara särskilt dåliga på den saken… Nåja, för egen del kan det räcka med dialog i en miljö där det är en massa andra ljud – tänk actionfilm…! – för att jag ska tappa bort mig. Oftast tappar jag bort mig genom att förlora intresset – som ni vet sitter jag oftast och pysslar framför tv:n, eller photoshoppar eller nåt annat… BARA titta på TV, nä det går inte!)

Följdaktligen tittar man på svenska dvd-nasare på nätet, bara för att upptäcka att den ende av dem som levererar utomlands gör så till fantastiska ockerpriser – femhundra riksdaler för leverans av fem produkter eller mer. Jag hade tänkt köpa en bunt Little Einsteins-filmer till min yngste, någon Ben10-film åt äldstingen och så en Matrix-box åt mig själv. Men femhundra i frakt? Skulle inte tro det. De VILL inte leverera utomlands (dessutom samma frakt oavsett vilket ”utland” det gäller – så mycket för EUs inre marknad och fria varuflöden och allt vad det var… Nu ska EU tydligen också lägga sig i den svenska surströmmingen, så då börjar man verkligen ifrågasätta syftet med hela projektet…. *muttrar*) helt enkelt, och löser det genom att sätta fraktpriset därefter. Bah.

Nåja. Tyska dvd-er har ju faktiskt originalljudspåren kvar, och dessutom med text på engelska utifallatt man inte hör.

Däremot inhandlade vi, såsom språkövningsmaterial, en 24-box (jorå, vi såg allihop för några år sen, vareremederå?). Den ser vi, hör på det här nu: med tyskt ljud och engelsk text. Den ni! Vi försökte först med tyskt tal och tysk text, men då hängde jag inte alls med. Fast tusan vet om det blev bättre med engelsk text – det blir otroligt förvirrat. Jag SER Kiefer Sutherland, men HÖR någon tysk dubb-röst och försöker dechiffrera genom att LÄSA text på engelska… Rena snurren.

***

PS: Nej, Matrix stavas inte med två a på tyska – men de uttalar det så. Låter våldsamt skojigt…!


And when I die

17 mars 2010

Det är ingen video till det här klippet – fast för oss som minns vinylen kan det vara lite vilsamt för blicken att bara begrunda forna tiders skivetiketter, det finns en särskild estetik där som åtminstone får mitt hjärta att fladdra lite extra… Sentimentalitet skulle nog somliga kalla det, jag säger bara ”they just don’t make’em like the used to”…!

Annars ville jag inte säga så mycket med klippet mer än att det här är en jäkligt skön låt, och trots sitt något makabra tema (eller möjligen just därför?) grymt skön att rocka loss till, i sitt underdimensionerade kök, medan man tömmer en eller annan Sisyfosmaskin.

Ifall ni på allvar undrar hur jag fördriver mina dagar in Deutschland, så vet ni nu. Planerande min hädangång medelst rock ‘n roll…!


The Game

11 februari 2010

En av de bästa filmer jag sett är The Game (länk till Youtube), med Michael Douglas i rollen som den cyniske, livslede och rätt känslolöse miljardären Nicholas van Orton (bara namnet är ju underbart – hur tusan kommer man på ett sånt NAMN?), som får ett presentkort i födelsedagspresent av sin lillebror, spelad av Seah Penn. (Penns rollfigur heter för övrigt Conrad van Orton… Just sayin’.)

Åh, jag har sett den här filmen massor av gånger, men varje gång konstaterar jag att jag önskar att jag kunde få se den för första gången en gång till. Första gången jag såg den gillade jag den nämligen inte alls. Tänkte flera gånger ”fy fan vilken skit” och drog paralleller till världshistoriens mest obehagliga bok, Illusionisten av John Fowles. (Illusionisten är oerhört välskriven och fängslande – men samtidigt gräsligt obehaglig, och 2-300 sidor för lång.) Och sen kom slutet – och vände ut och in på precis allt jag tänkt under filmen. Och den känslan, den ”förlösningen” var väl värd alla de två föregående timmarnas vånda och ogillande – själva känslan när förtecknen för hela berättelsen i ett slag förändras och man får omvärdera helheten man trodde att man redan hade förstått… För mig var det en mäktig filmupplevelse.

Och just den där känslan är nog det jag främst bär med mig och då och då drar paralleller till än idag. Hur låst man är i sina perspektiv, tills någon/något ger en en nyckel som låser upp en helt annan dimension, som gör ditt gamla perspektiv… otillräckligt, tvådimensionellt. Man får syn på cirklarna av ens egna fotspår, och kan inte för sitt liv begripa  hur man kunnat vara så förblindad – och av VAD?? – att man inte ens märkte att man traskade runtruntruntruntrunt.

Samtidigt – inte ens när man ser det där nya, upplåsta perspektivet är det (i verkligheten – i filmen är det ju väl upplagt och serverat, förstås) alldeles enkelt att välja nytt. Det är fortfarande ett förbannat hårt arbete att hitta nya vägar. Och där kan man mycket väl hamna i en situation som påminner om The Matrix – du fick välja mellan det blå och det röda pillret (länk till Youtube), och önskar innerligt och hett att du tagit det blå pillret och fått behålla dina illusioner.

Jag har en mapp i min Google Reader som heter Tankeinspiration. Där samlar jag flöden med texter som syftar till att försöka vara sådana nycklar, vidga perspektiven och gjuta mod att välja en annan väg än det upptrampade cirkelspåret man befinner sig i. Alla nycklar är inte relevanta för alla, självklart. Men då och då snubblar man över en som faktiskt slår an några strängar inom en. Idag var det den här texten om bekvämlighetszoner – och länken vidare till sidan The Bigger Game.

(Nu har sidan/företaget The Bigger Game en tagline som jag irriterar mig på, så det måste jag kommentera: ”Playing a bigger game designs who you want to become” är för mig kvalificerat skitsnack. Man är den man är, ingen behöver ”bli” någon annan. Det man kan komma vilse i är att faktiskt känna sin identitet och sin väg tydligt och klart – men det handlar om att bli ”mer av sig själv” som jag ser det, inte om att bli någon man inte redan är.

Det där tror jag för övrigt är en klassisk och farlig villfarelse i vår tid – att vi alla måste mäta oss efter och eftersträva att bli som någon annan. Värdet i att vara den man är, fullt ut och med stolthet och glädje, är i mitt tycke samtidens mest underskattade tillgång. Jag blir förbannad när jag ser gymnasievalsaffischerna i tunnelbanan som frågar tonåringarna: ”Vem vill du bli?” och därmed antyder att identiteten på något sätt skulle ha med valet av gymnasielinje att göra.

Många gånger tror jag att man låser sig själv i alltför hög utsträckning, vid principer och ideal som är kontraproduktiva – fast vi ser det inte själva. Men det är bekvämt – eller åtminstone tryggt – att hålla fast vid dessa bekvämlighetszoner. Vi är hemma där, trots att det inte riktigt är vad vi vill. Förändring, särskilt sådan som vi själva måste orkesterera och driva på, är svårt! Det är tungt som fan, jobbigt, ensamt och vanligtvis ett arbete i blindo – för det finns inga garantier för att det man gör och tror på verkligen leder till exakt det man ser framför sig. Mer troligt leder det i någon slags generell riktning, där man får utvärdera och omvärdera under resans gång. Var är jag nu, gillar jag det här eller vill jag någon annanstans?

(Och parallellt med det arbetet måste man också komma ihåg att leva – så att man inte vaknar upp en morgon och inte kan komma på vad man gjort med sitt liv. Det är en balansgång. Strävan och närvaro.)

Jag pratade med en vän igårkväll, och kom in på att återvända till något man en gång lämnat bakom sig. Jag skulle inte kunna göra det. För min del är Mae Wests gamla aforism en god illustration: I valet mellan två /onda/ ting, väljer jag alltid det jag inte provat förut. Så tillvida är jag nog ganska förändringsbenägen, även om jag just nu ser ganska många mer eller mindre irrationella försök att hanka mig fast vid mina bekvämlighetszoner, inför flytten och allt vad som dit hör. Men många väljer att återvända till det de känner till, och finner trygghet (och bekvämlighet?) i det. Det är lite facinerande. I litteraturen är det ett vanligt tema: Efter en svår händelse återvänder huvudpersonen till sin barndomstrakt – ofta en mindre ort – i tron att allt där ska vara som vanligt. Det är det sällan. Tvärtom är barndomstrakten i sig så förändrad att mötet med den blir spännande nog att skriva en bok om…!

Nåväl. Var och en får bli salig på sin fason. Jag tyckte dock att det var intressant att läsa om, och relatera till, bekvämlighetszonerna. Kanske någon annan också har glädje av att fundera kring dem – längtan efter förändring/utveckling och behovet av stabilitet är ju ytterligheter vi alla lever i någon slags förhållande till.

Märk väl – jag pratar inte om någon annan nu. Jag pratar om mig själv fäven om jag misstänker att det kan finnas paralleller hos andra människor (annars skulle Hollywood knappast ha kostat på sig en enorm filmproduktion som The Game för att illustrera saken, heller…!). Men ingen behöver känna sig utpekad – den enda konkreta person jag pratar om här är mig själv.

Och möjligen Nicholas van Orton…!


Musiknostalgi

21 januari 2010

Förnekelse. Det finns inget annat ord som beskriver det här. Ren förnekelse. Kaos råder och här sitter jag och softar vid datorn, rippar gamla CD-skivor för att fylla på iPoden och skriver blogg. Sambon är förvisso inte bättre han – han sitter hos grannen och spelar bort hushållskassan på poker…

Nåväl. Musik behövs – inte minst på jobbet. Det skivor jag hittat nu är såna som gick varma på mitt gamla jobb. Säga vad man vill, men det fanns EN helt oslagbar trivselfaktor på det stället: musiken. Vi spelade musik hela dagarna – gemensam musik, utan hörlurar. Musikvalet var en gemensam trivselfråga och behandlades med yttersta vikt. Om någon av oss inhandlade en ny skiva till den privata samlingen förvarades denna givetvis – på jobbet.

Hur ofta i ett yrkesliv händer det, att ett helt team som jobbar ihop så tajt som vi gjorde, dessutom allihop föredrar att jobba till musik? För att inte tala om att denna excentricitet accepteras av resten av företaget för den delen… Ahh.

(Och nej, det var faktiskt inte jag som med någon form av våld införde denna sed – jag var sist in, och jag undrar om inte chefen frågade redan på anställningsintervjun hur jag såg på att arbeta till musik… Viktiga grejer måste utredas från första början!)

Och det roliga var att vi verkligen hade totalt olika musiksmak också – fast också hög acceptans för varandras preferenser. Vi bestämde ungefär lika ofta, och så var det inte mer med det. Kollegan Fru C (på den tiden aka Frk T…!) besparade oss vanligen sina mest… eh, blodstänkta Marilyn Manson-plattor, jag drev skämtsamt med chefen för hennes fäbless för de ”tre töntiga tenorerna” och båda kollegorna visade oändligt tålamod med mina schlagerryck och Lasse Holm-plattan – som jag förvisso inte tror att vi någonsin spelade…

Loungemusik, gärna med orientaliska inslag, var hett – och där kunde vi alla enas, faktiskt. Buddha Bar-plattorna gick varma, och så småningom följde Café del Mar i dess spår.

Den allra första plattan som gjorde intryck på mig där – jag tror att den spelades under min första förvirrade arbetsdag där i hetluften som aldrig hört talas om någondera fenomenen ”mjukstart” eller ”introduktionsdagar” – hette London Remix och hade varit medskick i någon veckotidning. Lounge-goes-clubbing. Nice.

Mina främsta bidrag till musikmiljön var annars faktiskt filmmusik. Jackie Brown-plattan var en favorit, liksom två samlingar jag köpte med blandade filmlåtar. Och så Brand New Heavies, som ledde oss in på den souljazziga arenan, där vi också fann storheter som Incognito (som också ljuder medan jag skriver det här). Very nice.

En platta som nog kom senare, men eftersom den kom från Fru C får den vara med här ändå – för den är ju så fullständigt galet underbar: The Sparks – Li’l Beethoven. Har du inte hört den – gör det, det är ordkärlek på hög nivå. Och med musik till, bara en sån sak…! (Exempel på Youtube – en av mina favoriter…)

Nuförtiden har man väl blivit torr bakom öronen, eller jobbar åtminstone på en arbetsplats som är det – så nu är det försynt iPod som gäller om jag vill ha rytmiskt dunka-dunka till mitt taktfasta nedknackande av odödliga mästerverk till webbtexter. Men det var riktigt roligt att sitta och bläddra bland CD-skivorna.

Och imorgon blir det effing-fredagsjobb med London Remix-rytmer dunkande genom ryggmärgen. Supernice.