Det är ingen konst att vara modig…

02 juni 2010

…om man inte är rädd. Sagt – eller skrivet, antar jag – av Tove Jansson, en kvinna med huvudet på skaft. I vilken utsträckning mitt huvud sitter på skaft eller inte kan vi låta vara osagt, däremot kan jag intyga att jag haft alla nerverna på skaft idag – sedan jag bestämt mig för att idag skulle det ske. Bilen Gulliver (vars tyska registreringsplåtar jag ännu inte kommit över…!) skulle lirkas ur Lilliput-garaget och sedan manövreras genom gator och torg till lillsonens kindergarten.

Han är otroligt tapper som traskar på brevid mig till och från U-bahnstationerna, på väg till och från dagis – men han är så trött när vi kommer hem att jag fått samvetskval varenda gång. Och tänkt att förr eller senare måste jag lära mig att hämta med bil.

Men så var det ju då detta – att tyska garage inte riktigt är anpassade för svenska familjevagnar, närmare bestämt den Saab 9-5 som jag var så glad åt för några år sedan när den innebar att jag kunde få med syskonbarnvagnen i bagaget. (Att jag sen inte gjorde sådana utflykter särskilt många gånger, det hör ju inte hit.) Det går in en DN med söndagsbilaga på båda sidor om sidobackspeglarna när man passerar garageporten, men mer är det inte. Och lika trångt är det vid själva parkeringsrutorna…

Nåväl – jag fick ut bilskrället och igång GPS-en och lyckades köra dit jag skulle utan felkörningar eller fadäser. Utom när jag var mitt i en korsning och flera bilar runtomkring började tuta ilsket. Reflexen sa givetvis att det måste vara jag som gjort något tokigt – men jag hade grönt ljus och höll inte på att krocka med någon så det måste ha varit någon annan det tutades på, inte die dumme Schwede. Den här gången. Jag hittade till och med en parkeringsplats jag bara kunde köra rakt in i, utan att försöka lista ut hur man gör när man fickparkerar nu igen. Och hem kom jag, fick in bilen i lilleputtgaraget igen, utan missöden.

Och allt detta trots att jag hade ont i magen och ångest hela förmiddagen för att jag bestämt mig för att idag skulle det ske. Som sagt. Det är ingen konst att vara modig om man inte är rädd.

Dessutom fick jag en sedan länge efterlängtad belöning, som bragdmedalj efter övningen:

Annonser

Om honung, visthus och tunna körvskivor

25 maj 2010

Jag vet inte om Tyskland är särskilt känt för honung, men jag kan meddela att honungshyllan i en medelstor tysk livsmedelsaffär uppvisar en rätt imponerande flora av honungsvarianter, i olika nyanser och konsistenser. Häromveckan slog vi till på en burk akaciahonung. Den akaciahonung jag är van vid från Sverige har varit en flytande, genomskinlig sort som kanske bäst beskrivs som ”i stort sett menlös” – inget fel, men inget man skriver hem om heller. Men den här. För det första är den vit – nästan snövit. För det andra smakar den himmelskt. Kvällsplägnaden här består numera av en kopp rooibos vanilj med en sked kristallvit ”akacienhonig” – en dryck för gudar!

Och idag hamnade jag framför den där honungshyllan igen, och fastnade för en maltbrun ”waldhonig” – skogshonung. Den förhöjer inte vaniljteet lika väl som akaciahonungen, men den doftar mustigt och starkt – och med en omisskännlig ton av bivax.

(Min pappa använde vax när jag var liten, när han experimenterade med skulpturer och formgjutning. Minns inte exakt var vaxet kom in i processen, men när jag sätter näsan intill den där Waldhonig-burken minns jag den varma doften av smält vax.)

Jag funderade lite på varför skogshonung blir så mycket mörkare i färgen än akaciahonung. Jag antar att skogshonung innebär att bina samlat nektar från trädblommor, snarare än ängsblom etc. Men varför gör det honungen mörkare? Varför får det honungen att dofta vax? Och då vaknar den där välbekanta känslan i mig igen, kunskapstörsten, längtan att veta, förstå, kunna… allt. Eller så mycket som möjligt – om allt. Och sedan handlar tankarna inte längre om honung, utan om visthus och bodar.

Minns ni dem? Visthusen och bodarna – jag har skrivit om dem förr. Och på samma tema, men utan att nämna just Julia Camerons visthus och bodar. De där som ska fyllas på och underhållas för att ha ständig näringstillförsel för kreativiteten – och faktum är att de där visthusen och bodarna ger näring till fler livsuppehållande funktioner än just bara kreativiteten. Själva livskraften hämtar näring ur samma bodar, det är jag helt säker på.

I min tankevärld är bilderna av visthus och bodar så levande, jag tänker på Emils mammas visthus och bodar, välfyllda med körv från golv till tak… Mitt eget visthus ser inte riktigt ut sådär, och jag rodnar ända ut på örsnibbarna när jag läser inlägget ”Semesterrapport”, pepprat med goda intentioner… som det visst inte blev så värst mycket mer med. Output, output, output. Ingen tid att ta in, lägga på lager, spara till en regnigare dag. Bara snappa upp, omsätta, trycka ut i ”produktion”.

Och jag är inte dummare än att jag begriper varför jag gör så… Ska jag säga det? Truth ain’t purdy: det handlar självklart om bekräftelse. Att kasta ut saker i universum för att kanske, kanske bli sedd genom dessa saker… Det är bekräftelse. Jag tror inte att jag är så våldsamt unik där, faktiskt – tror nog att de flesta bloggare drivs av någon, individuellt betingad, variant på samma tema. Jag tror att det är drivkraften i hela sociala-medie-boomen. Ett sätt för oss postmodernistiskt desillusionerade människospillror att göra oss sedda och hörda.

(För mig har det också genom åren handlat om att göra mig sedd och hörd på ett sätt som JAG väljer, eftersom jag inte riktigt upplevt att jag kunnat styra eller påverka min roll i andra sammanhang, utan mer eller mindre suttit faststämplad i föreställningar/förväntningar jag inte haft en chans leva upp till – fast jag bokstavligen vänt ut och in på mig för att försöka. Bloggen blev min egen arena, där jag fick berätta själv – utan att bli emotsagd.)

Nåväl. Visthus och bodar. Körv från golv till tak. Eller bristen på körv från golv till tak. Ska jag vara helt ärlig så känner jag mig som om jag just förbrukat den sista lövtunna körvskivan från mitt visthus, och nu gapar bara tomma hyllor, länsade byttor och tömda dryckeskrus därinne.

Ni som läser här har redan märkt det – även om ni är artiga och säger att neheejdå, det märks inte aaalls. Jo. Det gör det. JAG märker, om inte annat, och det känns inte bra. Förr eller senare kommer jag att bli hungrig igen, och då vore det ju najs om det fanns något att ta av. Det är ju det visthus och bodar är till för.

***

”Om man gör som man alltid gjort, blir resultatet också som det alltid blivit.”

Jag måste nog börja göra saker och ting på andra sätt än jag blivit van vid. Kliva ur mina bekvämlighetszoner. Det är ju där det brukar ta stopp. Jag kommer på en massa smarta saker – men sen gör jag ändå som jag brukar. Och det funkar inte. Så blir inga visthus fyllda.

Input utan output. Inspiration (och lärande!) för inspirationens och lärandets egen skull. Lägga på hyllor, spara till senare, ta in – utifrån. Inte bara tugga på gamla lager. Jag vet inte hur det här ska gå till, men jag anar att det kommer att handla om mer läsande och mindre skrivande. Mer lärande och mindre skrivande. Fler resor (inre, yttre, långa, korta), mindre… ja, ni fattar.

Jag säger inte ”inget skrivande”. Det vore onaturligt. Men ett särskilt slags skrivande har börjat ta alldeles för mycket plats, tid, energi – och har sedan länge tjänat ut sitt syfte. Den sortens texter ska bort. Och så måste jag ta mig en funderare på varför jag skriver egentligen.

(En god vän och jag har för övrigt diskuterat fenomenet ”virtuell identitetskris” (!) under de senaste veckorna. Jag tror att jag just har fördjupat min ytterligare några dimensioner…! 🙂 Men det får det vara värt. Den här vägen leder helt uppenbart ingen vart.)


Tids nog

19 maj 2010

Oj vad det är berg- och dalbana här. Upp å ner, ner å upp – och utan att det egentligen verkar ha något logiskt samband med händelser i Den Stora Världen, alltså utanför min egen lilla hjärna. Eller om det möjligen är hjärtat, jag vet inte så noga.

Och jag är trött hela tiden – även när jag egentligen är glad är jag för trött för att riktigt orka samla ihop mig och berätta om det. När jag är låg… ja, egentligen orkar jag inte då heller, förutom nattliga och bara halvt sammanhängande inlägg – som det här. Det känns som om det ofta blir väldigt gnälligt här, och det är inte vad jag vill.

Det går ingen nöd på mig, jag… åker lite ”kulturkrockssvallvåg”, bara. Surf’s up!

Just nu är det nog mest lite moment 22 som gör att jag känner mig låg. Jag känner mig ensam, men orkar å andra sidan inte göra något åt det. Där är det jobbigt att stå på ruta ett. Börja om. ”Träffa nya människor” – med extra allt. Fast just nu, när jag är så trött och omtumlad av allt… ja, ALLT helt enkelt, så vill jag helst bara sjunka in i något välbekant och låta ”det” ta hand om mig. Få göra mig liten och ansvarslös en stund, låta ansvaret vara någon annans.

Men det finns ingen annan. Ansvaret är mitt eget, och jag ska ta det – tids nog. Men just nu går jag för mig själv och både njuter och lider av det – samtidigt. Det finns ingen motsättning i det, konstigt nog.

Jag bestämmer mig för långsamheten, och intalar mig: Tids nog kommer det att vara annorlunda, tids nog kommer energin.

Tids nog.


Pausbloggat om veckobeting, grunge och IKEA-timing

14 maj 2010

Jag har tänkt börja ge mig själv veckobeting, för att skapa någon slags (illusion av) struktur i tillvaron. I veckan som gick hade jag ju en sådan hypereffektiv dag, då jag gick och bockade av saker på en lista hela dagen – och det var på sätt och vis skönt, även om den dagen blev väldigt intensiv och ganska stressig…

Så jag tänker att det nog kan vara bra att inför veckan göra upp en plan i huvudet – vad måste jag få gjort, vad är realistiskt att hinna (planen måste ju synkas med barnens kalendrar också – nu börjar ju de också få agendor med saker att hålla reda på!) och var/när/hur ska det göras. Jag tänker att jag med gott samvete kan klämma in egna ärenden i de där betingen också – även att besöka en butik för konstnärsmaterial är ju ett sätt att lära känna den nya stan – och det är ett uppdrag som inte ska förringas!

På nästa veckas lista står (hittills…):

– Klippning tisdag (yikes!)
– Köpa födelsedagspresent till äldstingsonen
– Leta upp och botanisera på Jerwitz Kunstlerbedarf (som ligger ett stenkast från t-banestationen U-Schlump där jag byter tåg varenda dag, både med och utan barn… Nästan skandal att jag inte varit där än).
– Försöka bestämma mig för vad jag ska göra för slutuppgift till Photoshopkursen – och vilken bild/bildserie jag ska jobba med.

Med photoshopgrejen har jag en idé om att göra en serie på 8 bilder med åldrat/grunge-igt tema, för att passa in i en fotoram jag inhandlat i förra veckan, med plats för åtta 10×15-bilder. Ramen är lite ”gammal” och skavankig, och jag tror att det skulle passa med liknande bilder i.

Jag har gjort grungebilder förut – men bara fuskvägen, med färdiga actions från webben. Det ska bli skoj att lära sig göra ”på riktigt” och inte vara låst av hur andra byggt makrot…

Nähä, slut på pausen. Nu är det dags för middag och sen avfärd till IKEA… Jag ska pröva ut en ny skrivbordstol. Just idag av alla dagar…!


Om konsten att prioritera – bort

12 maj 2010

Något som jag satt och funderade på över min cappuccino grande på Due baristi i morse var inspirerat av bra saker jag läst om att rensa i livet. Ni vet – välja och välja bort saker. Sånt där skrivs i parti och minut, oftast läser man lite halvhjärtat och tänker att ja, jag borde rensa i livet, och så kastar man två saker som egentligen ändå skulle ha kastats – och tror att man därmed har gjort en kraftansträngning för att förenkla livet.

Men det är inte så enkelt. (Är det någonsin?)

Att prioritera och prioritera bort handlar inte om att prioritera bort sådant man ändå inte vill ha – utan om att prioritera bort sådant som man nog egentligen skulle vilja ha – men faktiskt inte har rum för i livet  just nu. Haha, notera att det kom en hel rad med brasklappar i slutet av den meningen…! Men faktum kvarstår. Vem sjutton vill inte ha ALLT? Vi lever i en kultur som LÄR oss att vilja ha allt, herregud vi peppras med reklam från frukostflingorna till kvällsslappet framför dumburken, varje vaken minut bombarderas vi med budskap som ska få oss att vilja ha saker. (Märk väl – vi snackar om ”saker” i vid mening nu.)

Tricket är att säga: Ja, jag vill gärna ha det här – men jag har inte plats. Eller tid. Eller ork. Flaskhalsen behöver ju inte nödvändigtvis vara rumslig – att rensa i livet kan ju handla om att rensa bland måsten och aktiviteter också. (Kanske rent av bland människor man omger sig med, fast det där är kontroversiellt och jag tycker att folk använder den strategin alltför lättvindigt, så den formen av rensning lämnar vi inom parentes.)

Och oj, oj, oj vad jag suger på att prioritera bort sådant jag egentligen vill. Istället sitter jag i mitt växande kaos och undrar varför adrenalinet nära nog strilar ur öronen på mig.

Jag har fortfarande inte gjort någon rensning (herregud – det har ju gått flera timmar sedan imorse…!), men jag hoppas att dagens cappuccino-session var en tillräcklig eye-opener för att jag faktiskt ska lyckas göra rätt nästa gång.

Inom en snar framtid. Rapporter följer.


Halvlek?

25 april 2010

Än har jag några skälvande timmar kvar av min relativa ungdom, men vid midnatt är det kört. Nej, jag fyller inte 40 – men det går helt klart en psykologisk gräns mellan 36 och 37.

36 är fortfarande ”trettionånting” medan 37 definitivt är ”nästan-40”. Dags för 40-årskris? Tja, varför inte. Jag trettioårskrisade när jag fyllde 26 (och fyllde sedermera 30 utan nämnvärd åldersnoja), så varför inte 40-årskrisa vid 37? Är man före sin tid så är man…

Nej, allvarligt. Jag vet inte riktigt vad jag känner för att fylla år längre. Spänningen och glädjen som mina barn känner för födelsedagsfenomenet är borta – även om jag den här gången faktiskt är lovad en iPhone i present, vilket står väl i paritet med fetaste Legolådan eller Ben10-spelet ur barnens synvinkel. Jag är den första att skriva under på Hjalmar Söderbergs visdomsord: Det är skönt att bli gammal. Vara ung var förjävligt. Sant så. Men någonstans slutar kurvan att peka uppåt – och börjar barka nedför istället. Det bävar jag för – och den punkten för varje år allt närmare.

Har jag passerat den än? Är första halvlek redan över? Och om den är över, vad är poängställningen? Leder jag? Ligger jag under? Och mot vem/vad? En del av mig, okej – en rätt väsentlig del av mig – ser faktiskt de här tre åren ungefär ur det perspektivet. Det här är min halvlekspaus (och jag är väl medveten om att inte alla matcher bjuder någon halvlekspaus alls), en time-out för att lägga upp strategi för min andra halvlek. Inte så mycket en fråga om att bryta ner tänkta motståndares försvar, som att lista ut – vad är det för spel vi spelar egentligen? Vad är målet? Vad innebär det att vinna? Först därefter kan jag börja lägga upp taktik.

Jag tror att ställningen i halvlek är att jag ligger rätt fett under, faktiskt. Och jag tror att jag gör det för att jag försökte lägga upp taktik utan att ha strategin klar för mig – utan att veta vad målet faktiskt är. Flest scrapprylar när man dör? (Där ligger jag nog för övrigt rätt bra till…) Flest guldstjärnor i himlen?  Flest spöken i garderoben? Flest monster under sängen? Flest avverkade timmar i psykologsoffan? (Fast jag kan meddela att psykologsoffan är en myt – åtminstone hos landstingets psykologer får man nöja sig med en maläten loppisfåtölj av äkta juteväv.) Brunast tungspets? Flest krossade illusioner? Flest nedlagda livsdrömmar?

Pigge Werkelin lär ha yttrat devisen (?):

”Ingen vet vad som händer om 20 minuter

– något han själv fått lära sig den riktigt hårda vägen. Men på något sätt är det som om man inte fattar hur sant det där är, förrän något faktiskt händer, något som förändrar allt du trodde att du visste om livet. Så – vem vet om halvlek faktiskt betyder halvlek, eller om det är spel till ”sudden death”?

Alltmer får jag en känsla av att det är så det är. Sudden death-spel. Närsomhelst blåser Domarn i visselpipan och spelet är antingen slut – eller får helt nya förutsättningar.

Desto större skäl att spela rätt ”spel” – det vill säga med rätt målsättning – redan från början.


Lägre än Glocalnet?

24 april 2010

Nåja, nu ska vi väl inte överdriva. Men låg, i alla fall. Det är säkert helt normalt – är man lagd åt grubbel och rotlöshet, får man nog räkna med en och annan dipp när man seglar iväg ut på öppet hav så här, innan man lyckats få syn på en enda liten kobbe av fast mark att få fotfäste på.

Faktum är att vi nu passerat 2-månaders-strecket. Det gjorde vi redan i torsdags, faktiskt. Efter den första månaden skrev jag att det kändes som om den första månaden varit väldigt lång, som om vi redan varit en väldigt lång tid här i Tyskland. Andra månanden har, i gengäld, gått rasande fort, som en fingerknäppning. Snap – så är vi i slutet av april och även om jag går omkring och säger att vi bara bott här några veckor än… så är det inte riiiiiktigt sant längre. För det är ju faktiskt ett par månader som vi bott här.

Vad mitt deppande handlar om vet jag inte riktigt än, men jag märker att jag är ofantligt stressad inombords. Och när jag är stressad utan att kunna sätta fingret på vad jag är stressad över – då får jag ångest. Då vaknar jag genomsvettig på natten och bara måste upp, får panik av att ligga kvar i sängen, trots att jag så väl vet att jag behöver varenda minuts sömn jag kan få. Så upp går jag, och sitter uppe tills gäspningarna överröstar bruset av stress, oro och panik innanför pannbenet.

Och sömnbrist blir man inte mindre stressad av, precis.

Fast samtidigt är det larvigt – jag kom väl inte hit för att stressa, heller? Men så har jag heller aldrig varit en som stressas nämnvärt av det sedvanliga mycket-att-göra-på-alltför-kort-tid. Däremot av otydlighet, okända faktorer och av att inte riktigt veta vad och hur jag ska göra. Och tja… det där är väl alltihop saker som präglar läget just nu. Allra först, då står man liksom på Maslows nedersta trappsteg, inte minst när man som vi befann oss i undantagstillstånd efter olycka och sjukhusvistelse och alltihop. Då är det projekt som ”hitta en mataffär” och ”inhandla födoämnen” som upptar dagarna – och det är okej. Nu börjar vi komma ur det stadiet – och en ny slags otrygghet infinner sig. Nu då? Vad händer nu?

Nu är det mer komplicerade saker vi letar efter. Trygghet, trivsel, kompisar och aktiviteter. Grundpelare i det nya livet.

Jag har inte bråttom, egentligen inte. Jag är inte den som måste ha 50 ”närmaste vänner” och aktiviteter inbokade åtta dagar i veckan. Jösses, nej. Äsch jag vet inte. Jag är låg. Lite vilse i pannkakan. Lite rotlös. Jag önskar att jag vore en sådan människa – om de nu finns på riktigt – som packar sin trygghet med sig, vart de än far, och när de kommer fram, packar de bara upp den igen – POFF! – så är den där, precis som den alltid varit.

Hm. Jag antar att jag just besvarade min egen fråga, lite i förbifarten sådär. ”Precis som den alltid varit”. Det som inte fanns där när man packade väskan, lär inte heller ha dykt upp tills man packar upp den igen. Så. Då sitter jag här nu då. I en ny värld, med nya förutsättningar, nya miljöer och nya människor omkring mig (även om jag nu inte känner så värst många av dem än). Med samma gamla själv att möta alltihop med. Vad hade jag räknat med?

Jag hade nog räknat med det, egentligen – fast kanske glömt bort att komma ihåg vad det skulle innebära. Och så var det ju det där med att tålamodet inte är min bästa gren…

Men just nu är det såhär. Jag är låg och känner mig vilse och längtar efter något som jag inte kan sätta fingret på vad det är – och därmed inte heller på allvar söka efter och faktiskt finna. Just nu. En annan gång kommer det att kännas helt annorlunda. Så mycket vet jag åtminstone.