iPad? iPhone?

01 juni 2010

Idag har jag sett en padda. Och inte vilken padda som helst utan en iPad-da. Gudihimmelen vad den var söt – och vilket gruvligt habegär den väckte!

(Och då gjorde min kompis, som stolt visade upp sin padda, inte ens lika coola trick som Shinya gör med sin:

Men ändå.)

Vill. Ha. Frågan är – vill jag helst ha en iPhone eller vill jag helst ha en padda? Egentligen? Paddan väger nästan 7 hekto (förvisso att jämföra med min laptop som väger strax över två kilo… Paco – om någon minns honom? – vägde väl cirkus 9 hekto, om jag inte missminner mig) mot iPhonens 135 gram. En iPhone går ner i byxfickan – till paddan krävs en väska. Man kan inte ringa med paddan – men ärligt talat… Jag ringer aldrig. Dessutom har jag redan en mobiltelefon.

En iPhone med abbonnemang i det här gudsförgätna landet kostar sisådär 11 lakan under den tvååriga bindningstiden. Fatta att jag tvekar att slå till på det… Den padda jag sneglar på (16GB, Wifi+3G) kostar bara drygt hälften (€599) – fast visst, då tillkommer trafik. Hur mycket bränner man på surftrafik på en månad, tro?

Och så är det det där med att släpa omkring på den. Gör man det? Eller blir det som med kameran – ännu en pryl jag kommer att kånka runt oanvänd, för att sen när jag väl hade velat ha den till hands ha lämnat den hemma?

Men fin är den…

Annonser

Om tidningsdöden

28 januari 2010

Ärligt talat… är det jag som gått och blivit kräsen på gamla dar, eller har Scrapbooks etc blivit en riktig trist blaska? Månadens nummer kom häromdagen, men ingenting som fastnade – inte ett endaste något.

Folk pratar om papperstidningarnas död – ett rykte som jag personligen tror är betydligt överdrivet, MEN jag tror att tidningsmakarna behöver skärpa till sig. En TRÖTT blaska har ingen framtid. Ska en papperstidning klara sig, då ska den fanimej vara bra.

Och sådana tidningar finns. I veckan fick jag också hem Stampingtons tidning Art Journaling – en tidning som jag glatt betalt hutlösa pengar för, bara för att jag VET att den levererar. Det är en tidning som kommer att åka med i handväskan flera gånger, som kommer att göra mig sällskap på nattygsbordet, resor och närhelst jag har en deppig stund och behöver ryckas upp.

För några veckor sen, på det där olycksaliga minglet jag skrev om, pratade jag med en före detta kollega som numera jobbar i tidningsbranschen. Jag frågade om läget i branschen, och fick (givetvis) till svar att det var iiiiinga problem alls, vissa tidningar hade haft det tufft, men inte hennes och nu började det dessutom stabilisera sig. Fan trot, men okej. Jag drog min teori, att morgontidningar och nyhetsmedier kommer att få det tufft, eftersom papper alltid kommer att vara ett steg efter, medan nätet är omedelbart och dessutom dynamiskt. Däremot tror jag på lyxläsning, som ett slags medievärldens ”parce-que je le vaut bien” – och att man där kommer att kosta på sig att betala för kvalitet.

Min tidningskollega höll inte med. ”Nej, nej, nej” sa hon – ”en morgontidning måste prassla!”

Som sagt. Fan trot. Men hursomhelst. Igår kom då Apple med årets nyhet. iPad – a.k.a. Paddan. En läsplatta. Eller en netbook utan tangentbord. Eller en överdimensionerad iPhone. Omdömena har varit många – som alltid när Apple släpper nya prylar. Personligen känner jag att jag inte riktigt ”är där” än, paddan väcker inget habegär hos mig. Men jag när jag frustrerat kastar ifrån mig Scrapbooks etc, kan jag ändå inte låta bli att fundera på hur våra läsvanor kommer att förändras. Till tidningskollegan sa jag nämligen att jag lika gärna läser morgontidningen på skärm – och det gör jag. Fast just då ÄR ju faktiskt tangentbordet lite grand i vägen.

Och om man ger paddan några år, låter den vidareutvecklas några steg och komma över sina barnsjukdomar… Hur självklar kommer den att vara då? Hur mycket ”var mans produkt” är den då? Netbooken var ju en fullständigt onödig produkt när den kom – men idag är den ganska vanlig.

Jag har inget behov av prassliga morgontidningar. Däremot är jag kräsen, och det tänker jag fortsätta med. Så om några år sitter jag väl där och läser min dynamiskt twittrande morgontidning från en färgglad läsplatta, kärleksfullt kallad ”Paddan”.


Om choklad och minnen

06 oktober 2009

Idag har jag utvärderat lusten att äta choklad kontra lusten att skriva om choklad.

Till min stora förvåning fann jag att lusten att skriva ett blogginlägg om min barndoms favoritchoklad, illustrerat med en bild av tre orörda chokladförpackningar faktiskt övervann lusten att slita  av pappret och glufsa i sig en Skotte eller två. Bloggnörderi-faktorn översteg chokorytm-faktorn. Fascinerande. Vem hade trott det?

Men alltså. Titta noga nu, för snart kan de vara ett minne blott: Marabou Skotte. De har varit svåra att få tag på ett tag, och jag vet ingen annan än jag själv som brukar köpa dem, så jag börjar inse att dessa mörka chokladbitar med nougatfyllning, hackade nötter och russin nog av marknadsmässiga skäl kommer att få bege sig till de olönsamma godbitarnas himmel och göra raketosten, Carmen-kexen och Vira Blåtiran sällskap.

Men idag fick jag faktiskt tag på hela tre dyrgripar. Ja, jag hade ju kunnat köpa fler, det fanns säkert 5-10 paket till på hyllan. Men man får ju behärska sig…

(Jag säger inte var jag köpte dem – så kan jag smyga dit igen imorgon, förklädd i trenchcoat och lösmustasch, och köpa de som finns kvar…!)

Åh, jag minns barndomssomrar, min brokiga pippiklänning, mammas och mina utflykter till Tottes i Hurva (fråga inte – Tottes måste upplevas…!) och  traditionsenligt avslutade utflykten med en delad dubbel Skotte i bilen på väg hem. Tjusiga tider. Eller när jag slav… förlåt arbetade på ett pyttelitet telemarketingföretag i ett av Malmös mer obskyra industriområden, (för övrigt med Kirsebergsanstalten som närmaste granne), då det dagliga lunchnöjet var lunchpromenaden till närbutiken för att inhandla en Skotte till eftermiddagskaffet. (Nyttigt? Nej, knappast. Men nu snackar vi nostalgi, inte kalorier, OK?)

Men som sagt. Min högst obekräftade gissning är alltså att Skottes saga närmar sig sitt slut. Jag kan ha fel – det har ju hänt förut – men man vet aldrig. Så om ni ser en oidentifierbar bloggerska i trenchcoat och lösmustasch smyga omkring i trakten av Östra station imorgon, så vet ni vad det handlar om. En alldeles ordinär tripp längs Memory Lane.