Kvällsnöje och tysktankar

03 juni 2010

De här sakerna ska få bli dagens kvällsnöje. Sju signaturer av akvarellpapper, två tjocka kartongpärmar klädda med röd cardstock (bävar lite för att försöka göra snygga hål i dem…!), en rulle vaxad lintråd och en paket synålar. Coptic stitch. Tanken är att det ska bli en skissbok. En ”skita-ner-papper”-bok, där allt vad ”det-måste-bli-fint-annars-är-jag-inte-värd-att-andas”-tankar är bannlysta.

Innan vi flyttade köpte jag ett rullpennskrin, med plats för alla mina svindyra Suprasoft akvarellpennor, plus några blyertspennor, svart filtspetspenna, ett suddgummi och en pensel med inbyggd vattenbehållare. Det ska få bli bästpolare med nya boken, som jag antagligen inte hinner få ihop idag – men under helgen i alla fall.

Just nu är jag slutare än slutast. Själsligt, kroppsligt, mentalt. Det är en berg- och dalbana det här med att flytta iväg, och just precis nu är det ner. Allt är jobbigt. El Maco fick nåt tokspel här tidigare ikväll och jobbade först så supersegt att det tog mig 10 minuter att jaga ner alla program för att starta om – och när jag startat upp den igen, visades hela skärmen full av smårutor, som av sönderklippta programfönster… Mycket skumt. Det gick dock att stänga av igen på vanligt sätt och nästa gång jag startade så verkar allt som vanligt. Jag har brännt ner alla bilder som inte var backuppade, just in case…

Men det där blir en värre panik än vanligt – för hur förklarar jag dessa skumma symptom, som jag knappt kan formulera på svenska ens – för en tysk macmeckare? Jag tror att jag har sett en mac-support-skylt utanför ett hus på andra sidan gatan, så jag får väl gå och ringa på där om nåt händer. Men sen då? Om Herr Mac-Support inte sprechar Englisch? Sånt där lakar ur mig – alla dessa situationer när man är beroende av att kunna kommunicera… och faller platt. Min tyska räcker inte till och tyskarnas engelska räcker inte heller. (De flestas, ska tilläggas. Undantag finns, förstås.)

Och hittills har det egentligen inte varit nåt problem – allt har ju löst sig, och kommer säkert att göra så i fortsättningen också. Klart en mac-snubbe förstår engelska, åtminstone om jag kryddar den med min hemkörda tyska-med-levande-charader. Men att hela tiden måsta oroa sig för dessa potentiella kommunikationskraschar… Det äter energi. Och jag är bara SÅ redo för sommarlov nu.

Nej – nu skulle jag inte sitta här, utan gå och sy mig en bok. Toodeloo på er så länge!

Annonser

Om honung, visthus och tunna körvskivor

25 maj 2010

Jag vet inte om Tyskland är särskilt känt för honung, men jag kan meddela att honungshyllan i en medelstor tysk livsmedelsaffär uppvisar en rätt imponerande flora av honungsvarianter, i olika nyanser och konsistenser. Häromveckan slog vi till på en burk akaciahonung. Den akaciahonung jag är van vid från Sverige har varit en flytande, genomskinlig sort som kanske bäst beskrivs som ”i stort sett menlös” – inget fel, men inget man skriver hem om heller. Men den här. För det första är den vit – nästan snövit. För det andra smakar den himmelskt. Kvällsplägnaden här består numera av en kopp rooibos vanilj med en sked kristallvit ”akacienhonig” – en dryck för gudar!

Och idag hamnade jag framför den där honungshyllan igen, och fastnade för en maltbrun ”waldhonig” – skogshonung. Den förhöjer inte vaniljteet lika väl som akaciahonungen, men den doftar mustigt och starkt – och med en omisskännlig ton av bivax.

(Min pappa använde vax när jag var liten, när han experimenterade med skulpturer och formgjutning. Minns inte exakt var vaxet kom in i processen, men när jag sätter näsan intill den där Waldhonig-burken minns jag den varma doften av smält vax.)

Jag funderade lite på varför skogshonung blir så mycket mörkare i färgen än akaciahonung. Jag antar att skogshonung innebär att bina samlat nektar från trädblommor, snarare än ängsblom etc. Men varför gör det honungen mörkare? Varför får det honungen att dofta vax? Och då vaknar den där välbekanta känslan i mig igen, kunskapstörsten, längtan att veta, förstå, kunna… allt. Eller så mycket som möjligt – om allt. Och sedan handlar tankarna inte längre om honung, utan om visthus och bodar.

Minns ni dem? Visthusen och bodarna – jag har skrivit om dem förr. Och på samma tema, men utan att nämna just Julia Camerons visthus och bodar. De där som ska fyllas på och underhållas för att ha ständig näringstillförsel för kreativiteten – och faktum är att de där visthusen och bodarna ger näring till fler livsuppehållande funktioner än just bara kreativiteten. Själva livskraften hämtar näring ur samma bodar, det är jag helt säker på.

I min tankevärld är bilderna av visthus och bodar så levande, jag tänker på Emils mammas visthus och bodar, välfyllda med körv från golv till tak… Mitt eget visthus ser inte riktigt ut sådär, och jag rodnar ända ut på örsnibbarna när jag läser inlägget ”Semesterrapport”, pepprat med goda intentioner… som det visst inte blev så värst mycket mer med. Output, output, output. Ingen tid att ta in, lägga på lager, spara till en regnigare dag. Bara snappa upp, omsätta, trycka ut i ”produktion”.

Och jag är inte dummare än att jag begriper varför jag gör så… Ska jag säga det? Truth ain’t purdy: det handlar självklart om bekräftelse. Att kasta ut saker i universum för att kanske, kanske bli sedd genom dessa saker… Det är bekräftelse. Jag tror inte att jag är så våldsamt unik där, faktiskt – tror nog att de flesta bloggare drivs av någon, individuellt betingad, variant på samma tema. Jag tror att det är drivkraften i hela sociala-medie-boomen. Ett sätt för oss postmodernistiskt desillusionerade människospillror att göra oss sedda och hörda.

(För mig har det också genom åren handlat om att göra mig sedd och hörd på ett sätt som JAG väljer, eftersom jag inte riktigt upplevt att jag kunnat styra eller påverka min roll i andra sammanhang, utan mer eller mindre suttit faststämplad i föreställningar/förväntningar jag inte haft en chans leva upp till – fast jag bokstavligen vänt ut och in på mig för att försöka. Bloggen blev min egen arena, där jag fick berätta själv – utan att bli emotsagd.)

Nåväl. Visthus och bodar. Körv från golv till tak. Eller bristen på körv från golv till tak. Ska jag vara helt ärlig så känner jag mig som om jag just förbrukat den sista lövtunna körvskivan från mitt visthus, och nu gapar bara tomma hyllor, länsade byttor och tömda dryckeskrus därinne.

Ni som läser här har redan märkt det – även om ni är artiga och säger att neheejdå, det märks inte aaalls. Jo. Det gör det. JAG märker, om inte annat, och det känns inte bra. Förr eller senare kommer jag att bli hungrig igen, och då vore det ju najs om det fanns något att ta av. Det är ju det visthus och bodar är till för.

***

”Om man gör som man alltid gjort, blir resultatet också som det alltid blivit.”

Jag måste nog börja göra saker och ting på andra sätt än jag blivit van vid. Kliva ur mina bekvämlighetszoner. Det är ju där det brukar ta stopp. Jag kommer på en massa smarta saker – men sen gör jag ändå som jag brukar. Och det funkar inte. Så blir inga visthus fyllda.

Input utan output. Inspiration (och lärande!) för inspirationens och lärandets egen skull. Lägga på hyllor, spara till senare, ta in – utifrån. Inte bara tugga på gamla lager. Jag vet inte hur det här ska gå till, men jag anar att det kommer att handla om mer läsande och mindre skrivande. Mer lärande och mindre skrivande. Fler resor (inre, yttre, långa, korta), mindre… ja, ni fattar.

Jag säger inte ”inget skrivande”. Det vore onaturligt. Men ett särskilt slags skrivande har börjat ta alldeles för mycket plats, tid, energi – och har sedan länge tjänat ut sitt syfte. Den sortens texter ska bort. Och så måste jag ta mig en funderare på varför jag skriver egentligen.

(En god vän och jag har för övrigt diskuterat fenomenet ”virtuell identitetskris” (!) under de senaste veckorna. Jag tror att jag just har fördjupat min ytterligare några dimensioner…! 🙂 Men det får det vara värt. Den här vägen leder helt uppenbart ingen vart.)


Om döden som referenspunkt för livet

24 maj 2010

Jag försökte blogga om mina tankar kring dödshjälp och Kim/Candrah som Aftonbladet skrivit om i flera omgångar, sedan hon sände ett öppet brev till socialstyrelsen för att begära klara besked om rätten/möjligheten till hjälp att dö. Jag lyckades inte riktigt samla tankarna tillräckligt den gången. Ämnet är så komplext – och så laddat ur alla möjliga vinklar. Igår skrev jag att ordet ”liv” är så laddat att det knappt går att använda i dagligt tal – döden är väl det koncept som möjligen kan mäta sig med laddning i det fallet.

Jag har varit rädd för att dö så länge jag kan minnas. Jag minns sömnlösa ångestnätter när jag var 12, då jag låg och brottades med ett sinne som inte alls ville släppa tankarna på hur själva dödsögonblicket skulle kännas. Sådana perioder har kommit och gått, kanske före 12-årsåldern också, jag minns inte riktigt – men definitivt senare. Senast bara för några år sen, då det var riktigt jobbigt.

Samtidigt har jag ju hittills levt ett oerhört förskonat liv. Fritt från sjukdom, svårare smärtor, skador, olyckor… Ingen vet väl hur länge sådant varar, men hittills har jag åtminstone haft mina krämpor på den själsliga insidan, snarare än den kroppsliga. Eller hur man ska uttrycka det.

Candras brev till Socialstyrelsen var rakt och kärnfullt skrivet. Det fanns ingen förvirring eller tvekan i texten. Kanske var det därför jag reagerade så starkt på den, och på hennes historia. (Jag hittar ingen länk till själva brevet, ovanligt för att vara Aftonbladet att ha plockat bort det… (Eller så söker jag slarvigt.) Nåväl, en av de första artiklarna ligger kvar, om någon till äventyrs missat dem.)

Och idag läste jag det här.

Vi tror att vi vet hur ett liv ser ut, och vad det ska innehålla för att vara ”värdigt” och ”innehållsrikt” och ”bra”. Men vad vet vi egentligen? Inte mycket, bortom våra egna nästippar.

Jag har inte läst boken, men jag tänker ibland på dess titel: ”Varför mår vi så dåligt när vi har det så bra?” Boken verkar vara ännu en sån där flåshurtig självhjälpsbok som det går örton på dussinet av nuförtiden, så jag tror att jag avstår från att läsa den. Men frågan är relevant. Vi andra, som har armar och ben och tak över huvudet och mat på bordet och lever i trygga demokratier med yttrandefrihet, åsiktsfrihet och en massa andra friheter som vi inte ens tänker på längre, för att vi är så vana vid dem… Vi som har ALLT – och ändå inte riktigt lever fullt ut, här och nu.

Det som slår mig är att den relativa rädslan inför döden har att göra med i vilken grad man lever. Vi är så fokuserade på att livet ska vara så många dagar som möjligt för att vara lyckligt, men tänk om livskvaliteten snarare mäts i förmågan att leva och uppleva livet varje varje dag, oavsett hur många de är…?

Intensitet kontra kvantitet.
Vilket satsar du på?

Jag tänker att Candrah levde hela sitt liv med döden som en realitet, en närvaro – mitt i livet. Vi andra tänker bort döden, försöker låtsas att den inte finns – fast vi alla vet bättre. Och just därför blir berättelser som denna en slags livsinspiration, just därför att den låter oss (som står där med huvudet i sanden och låtsas att vi är odödliga) relatera till döden på ett ”hanterbart” sätt – och på så sätt få syn på livet. Det ovärderliga.

***

Den här videon har cirkulerat på Facebook, flera varv. Och jag trillar dit, varenda gång. Tårar, och ett vidöppet hjärta och känslan av att saker och ting är självklarare än vi begriper, vi arma korkade nutidsmänniskor som jäktar genom Louvren på moped och genom livet med skygglappar och kugghjulstänkande. Och så känner jag mig smartare, upplyst och nujävlarskajagleva – i en halvtimme eller så, innan jag trillar tillbaka i vardagstänkandet och luther-ångesten och alla andra skeva perspektiv som gör att det som nyss var så självklart, inte ens går att urskilja längre.

Men det går att behålla rätt fokus. Det finns ju människor som lyckas. Så varför skulle inte jag – och du?


Milstolpe i plåt

23 maj 2010

Jag hajjar till varje gång jag ser den där skylten, kan liksom inte riktigt fatta att det fortfarande är vår bil – fast med tyska plåtar. D för Deutschland. HH för Hansestadt Hamburg. För det känns inte som om vi bor här. Det känns som om vi bara är här en stund, på besök. Men plåtarna skvallrar om något annat – och just därför ser de så overkliga ut. Vadå? Tyska plåtar – på min bil? Nähää…

Vi pratade en del i morse till frukosten. Om hur jag har svårt att låta bli att utvärdera – redan nu. Vilket ju är meningslöst. Om ett år kanske, men inte nu.

Tre månader är en lång tid. Och ett knappt andetag på samma gång. Vad det innebär att ”landa” i ett nytt liv är med nödvändighet relativt. Jag pratade med mamman till en annan pojke på äldstingens skola, de har varit här i tre år redan. Hon tyckte att det tagit minst två år innan hon känt sig riktigt på plats, och tyckte synd om de familjer som kommer hit bara för ett år. Det gör jag också, och så har jag känt hela tiden. Reser man på bara ett år, då hinner man bara få det jobbiga – inte möjligheten att koppla av och njuta när man väl lyckats finna sig till rätta och vant sig vid sitt nya land. Sen ska man riva upp alltihop och börja om från början igen.

Dessutom har jag svårt att få Luther att släppa taget. Känslan av att jag ”inte gör rätt för mig”, att jag ”inte får lov” att göra det här, vara här, bestämma att det är det här jag ska göra just nu… Det är konstigt, det är som om Luther-lärorna någonstans inom mig har högre prioritet än livet själv. För när jag påminner mig själv om att det är mitt liv det handlar om – känns den tanken så oerhört abstrakt. Liv?

(Är det förresten inte konstigt att ordet ”liv” är så starkt laddat att det nästan blir oanvändbart? Vi har ett – liv, alltså – allihop, ändå är det nästan omöjligt att prata om det utan att det urartar till ansträngt högtravande flummerier. Vi är ovana. Livet är helt enkelt något vi inte talar om. Och det är ju ett faktum man kan fundera på, om man vill.)

Och visst – jag arbetar. Jag gör rätt för mig. (Möjligen inte i mitt anletes svett, men hur många pappersskyfflande kontorsnissar gör det, i dessa dagar. Metaforen har väl aldrig varit mer metaforisk än i dessa tider…) Jag pluggar. Jag sköter de kurser jag har nu, och jag planerar för det jag ska studera till hösten. Funderar rent av så smått på vad jag ska läsa 2011 och 2012.

Än så länge har jag ingen riktigt långsiktig plan för det jag pluggar, och det bidrar antagligen också till den rastlösa rotlöshet jag dräller runt i just nu. Det och grubbel kring vem jag är, och vad jag egentligen duger till och vad det ska bli av mig i livet. (Se, där är det igen – läskiga ordet liv. Om man raljerar lite när man använder det, så blir det lite mindre läskigt…!)

Men jag pluggar. Bra saker, saker som jag vill lära mig och saker som knyter an till det jag är bra på och vill ägna mig åt i framtiden. Foto nu, skrivande från och med i höst. Inget konstigt med det. Och så tyskan, och ”kulturstudiet” det innebär att bara försöka lära sig en ny miljö, ett nytt land, nya sedvänjor och allt vad det är. Bra grejor, allthop.

Så varför känner jag mig hela tiden som om jag gör något mycket förbjudet?


Tids nog

19 maj 2010

Oj vad det är berg- och dalbana här. Upp å ner, ner å upp – och utan att det egentligen verkar ha något logiskt samband med händelser i Den Stora Världen, alltså utanför min egen lilla hjärna. Eller om det möjligen är hjärtat, jag vet inte så noga.

Och jag är trött hela tiden – även när jag egentligen är glad är jag för trött för att riktigt orka samla ihop mig och berätta om det. När jag är låg… ja, egentligen orkar jag inte då heller, förutom nattliga och bara halvt sammanhängande inlägg – som det här. Det känns som om det ofta blir väldigt gnälligt här, och det är inte vad jag vill.

Det går ingen nöd på mig, jag… åker lite ”kulturkrockssvallvåg”, bara. Surf’s up!

Just nu är det nog mest lite moment 22 som gör att jag känner mig låg. Jag känner mig ensam, men orkar å andra sidan inte göra något åt det. Där är det jobbigt att stå på ruta ett. Börja om. ”Träffa nya människor” – med extra allt. Fast just nu, när jag är så trött och omtumlad av allt… ja, ALLT helt enkelt, så vill jag helst bara sjunka in i något välbekant och låta ”det” ta hand om mig. Få göra mig liten och ansvarslös en stund, låta ansvaret vara någon annans.

Men det finns ingen annan. Ansvaret är mitt eget, och jag ska ta det – tids nog. Men just nu går jag för mig själv och både njuter och lider av det – samtidigt. Det finns ingen motsättning i det, konstigt nog.

Jag bestämmer mig för långsamheten, och intalar mig: Tids nog kommer det att vara annorlunda, tids nog kommer energin.

Tids nog.


Om oskrivna blad

15 maj 2010
Det här inlägget skrevs för en ny blogg jag håller på att pyssla med på lediga stunder. Den är dock rätt långt ifrån redo att officiellt sjösättas, så därför klistrar jag in den här också – oredigerad, eftersom jag nu är en lat och slarvig människa.


Tanken på att göra en ny blogg – på egen domän och med alla mina tidigare bloggar integrerade till en enda – har funnits länge. Tröskeln har varit teknisk, eftersom jag i själva verket är rätt otekniskt lagd. Samtidigt har just det varit en sporre – drömmen om att lära mig något nytt, helt enkelt. Däremot hade jag inte räknat med var att en ny blogg skulle innebära en sådan identitetskris.

Vad är det för en slags blogg jag vill skriva egentligen? Och varför? Vem bloggar jag för egentligen? Och vad har jag att säga? Varför skulle någon vara intresserad av det jag skriver? Jag är ju… öh, ingen.

Rätt ofta när bloggare ska förklara sin passion hör mn: ”Nämenalltså, jag skriver bara för mig själv – om någon vill läsa är det ju kul, men jag skriver bara för mig själv”. Jo tjena. Jag skriver inte ”bara för mig själv”, lika bra att få det sagt med en gång. Jag gillar att bli läst, och några böcker har jag ju ännu inte fått ihop, så bloggen är det jag skriver istället. En möjlighet att bli läst. Frågan är – varför skulle någon vara intresserad av att läsa något jag skriver? Medelmåttornas medelmåtta, hon som misslyckats med det mesta – och inte ens fattat det själv…?

Jag tänker att det kanske är både bra och dåligt att göra det här just nu, när jag befinner mig i ett slags personligt ingenmansland, med egenutfärdat uppdrag att leta fram min egen kärna och hitta ett sätt att få den att slå rot så att jag äntligen ska få se den börja gro. Jag känner mig lite som ett frö som någon hittat – ett konstigt ett frö, som man aldrig sett maken till förut och ingen människa – mig själv inkluderat – vet vad det där fröet egentligen innehåller. Ogräs? Någon snillrik parasitväxt? En blomma? Någon spännande frukt? Enda sättet att få veta är genom att försöka få det där fröet att slå rot någonstans – och se vad som växer fram ur det.

Då är det ju inte så konstigt om mitt bloggande blir ett frågetecken, istället för det självklara utropstecken jag kanske skulle önska att det vore.

Och så tänker jag att alla människor lever i den här världen med ett antal pusselbitar. Jag tror inte att någon av oss har ett helt pussel, allas pussel saknar bitar här och var, eller har bitar som inte alls verkar passa in någonstans, men som man liksom får släpa runt på i alla fall – för att de följde med på köpet och när det gäller livspusselbitar har man inte mycket att säga till om. Reklamationsmöjligheterna är så att säga begränsade. Men några människor lyckas finna sig i att det är så, att det saknas bitar i pusslet och att man kanske inte alls kan urskilja någon helhet i motivet – men de lyckas känna att det är okej ändå. Helt utan ironi säger jag att jag avundas dessa människor mer än några andra. Vilken lycka…!

Andra – inklusive mig, tyvärr – har svårare att försonas med ett pussel som inte går ihop, som saknar fler bitar än som faktiskt finns med och som inte verkar föreställa något överhuvudtaget. Livet blir en jakt på de bitar som fattas, istället för en glädje över de bitar som finns – trots att man innerst inne vet att chansen att hitta alla bitarna under en enda ynka livstid är… minimal.

***

Ibland blir jag ledsen över att vara så vilsen. Sen inser jag att det inte är ledsenhet – utan skörhet, och lite… genans. 2006 och 2007 hade jag inga problem att erkänna att jag mådde dåligt, sen började saker och ting vända och jag fick en kraft och en tro jag trodde var mina för alltid, att jag vunnit dem i ärlig kamp mot tvivel och demoner och gamla unkna minnen som nu en gång för alla skulle vara förlösta ur min historia. När det visade sig att jag bara haft dem till låns, och inte lyckats förränta dem så att de faktiskt blev evigt mina, var misslyckandet en formidabel förnedran. Upp som en sol, ned som en pannkaka.

Så – på många sätt är genansen min största inre fiende. Den får mig att gömma mig, får mig att fokusera på att gömma, dölja, låtsas – och bygga fasader. Precis som jag så många gånger sagt är slöseri med värdefull livsenergi. Det är det. Jag är klokare än jag själv begriper ibland.

Maken påstår att jag en gång sagt:

Självkänsla är inte att hitta en plats där man är omtyckt för den man är, utan att ha hittat en plats där man själv tycker om den man är.

(”Plats” i icke-geografisk mening.) Jag har inget minne av att ha sagt det. Det låter som något en mycket starkare person skulle ha kunnat säga. Men han hävdar envist att det var jag, och jag vet att han har ett hästminne av sällan skådat slag.

Hursomhelst – jag tror att jag var på den platsen en stund för några år sedan, men att något fick mig att vilset förirra mig därifrån igen. Så nu måste jag hitta tillbaka dit igen – och nu känns det ännu svårare än det var då. Just för att jag en gång var där, och sen tappade bort den igen. Platsen.

***

Dessa saker tvingar sig upp till ytan när jag sitter och funderar över vilken slags blogg jag vill skriva – och kan skriva. Och varför en sådan blogg skulle ha något slags existensberättigande i en värld är det redan går fjorton bloggar på dussinet – minst. Att skriva texter om vem jag är och varför jag skriver blogg tvingar mig att syna mig själv i sömmarna – och de sömmarna har spruckit upp både här och där, inser jag. Och då skäms jag, över hur trasig och tufsig jag är – när hela världen är full av perfekthet och… ”rätthet”.

Och sen är det ju det där med att befinna sig i ett ingenmansland just nu. En miljö som är ett blankt blad och en livssituation som är ett så blankt blad som nu bladen i 37 år gamla livsböcker kan bli – för en person som är ett blankt blad. (Eller åtminstone ett blad där den gamla texten suddats ut med suddgummi.) Det triggar också tankar, osäkerhet och… tomhet, kanske.

Något säger mig att det nog inte är den enklaste situation man kan försätta sig i, och inte det enklaste uppdraget att åta sig heller – men å andra sidan kanske det är bra ändå. Just därför att. Det är inte alltid det enklaste sättet att göra saker på är det bästa i längden.

***

WordPress och jag kommer inte helt överens om vad bildtexter är och hur de ska förhålla sig till bilder i blogginlägg. Så även om min intention var att ge er länken till Juarez Machado redan i bildtexten till illustrationen i det här inlägget, så ville inte WordPress ställa upp på det. Men besök sidan för all del – Machado har en suggestiv stil som nog bäst beskrivs med den märkliga konsthistoriska flosk… eh, förlåt termen ”mustig”. Jag gillar bilderna väldigt mycket! Och till det här inlägget var ju bildvalet… självklart.


En eftertanke

06 maj 2010

Det här är dagens version av bilden jag började pilla med igår. Det är verkligen ett gift – på flera plan. För varje steg upptäcker man något mer som går att fixa till, och för varje led blir man alltmer fartblind, och referensramen påverkas alltmer av det tillfixade – konstruerade – utseendet.

Vid det här laget har jag vant mig så vid uppstramade linjer, tillputsad Barbie-hy och själva möjligheten att ”fixa” lite till, att när jag ser den här bilden brevid originalet, tycker jag att originalet ser fullständigt groteskt ut. Trots att jag igår vid den här tiden tyckte att det var en rätt hyfsad bild av mig. Och när jag ser den här bilden så tänker jag att ”Jamen sådär ser jag ju ut, typ”. Och så kommer originalet och påstår nåt helt annat…! Lögn och förbannad dikt! Fast… nu var det ju tvärtom, förstås.

Jag har exempelvis aldrig tyckt att min näsa är särskilt stor – men nu kan jag tycka att det blev rätt fint att dra ner den lite. Eller att mina ögon sitter så våldsamt långt isär. Men nu tycker jag det. Plötsligt.

Det är inte svårt att ta den känslan, eller insikten om den känslan snarare, och göra parallellen till moderna skönhetsideal, glossiga månadsmagasin och den ”estetiska kirurgin”. Jag leker med pixlar och digitala penseldrag – men visst har vi sett exempel på människor som i lika hög grad tappat känslan för fart i fråga om botox-injektioner och små lyft här och var.

För att inte tala om alla vars referensramar förskevas av modemagasinens hårdphotoshoppade modeller på samma sätt som min referensram påverkats medan jag hållit på med den här bilden – med den följden att de dömer ut sig själva genom att jämföra sig med något som vare sig är realistiskt eller – sant.

Mmmm – den etiska aspekten på den här Photoshop-lektionen var faktiskt inte helt klar för mig från början. Vadårå, tänkte jag. Man har väl koll? Man är väl realist? Man vet väl vad man gör?

Men så börjar man pilla. Först lite grand. Så lite till. Och lite till. Och till slut sitter man där – med en gryende identitetskris i antågande, om det vill sig illa. Eller, nåja… Men det tål att tänkas på, i varje fall.