Om ESC-2011 samt bloggförvirring här och nu

31 maj 2010

Så det blev alltså Tyskland som kammade hem segern i ESC. Vem hade väl räknat med det? Inte jag i alla fall, som får epileptiska anfall när jag hör eländ… öh, vinnarlåten. Annat var det förra året, då jag förvisso lät mig förledas av den norske fiolgnidaren, men hade Tyskland som god tvåa. (Och i långa loppet vann Tyskland, den gången, med hästlängder… Den ligger fortfarande i min iPod och sprider glädje varje gång den dyker upp!)

Däremot bor jag ju mitt i blossande Lena-febern – det går inte att ta miste på att tjejen är populär på hemmaplan. Det är väl bara okultiverade (?) utlänningar som jag som inte förstår storheten…! (Å andra sidan var det tydligen en hel del okultiverade (?) utlänningar som ringde och röstade, så det är väl i vanlig ordning bara jag som inte hänger med…!)

Å tredje sidan kanske den tyska segern får en positiv bieffekt även för en skeptisk Jenny. Svärmor är redan inbokad som barnvakt under nästa års ESC-final. För har man schlagernördat i snart 40 år och plötsligt befinner sig i ett ESC-värdland, så var det väl själva tusan… Jag har ingen aning om hur man får tag på biljetter, men jag har ju åtminstone ett år på mig att ta reda på den lilla detaljen…!

Dessutom – Tyskland har bara vunnit ESC en gång tidigare. Du minns den säkert – Ein bisschen Frieden, 1982? Året därpå var Tyskland sålunda värdland – och tävlingen hölls då i München. Ett av mina favoritår, för övrigt. Nästan trettio år senare är väl München-festivalen preskriberad – men man skulle ändå kunna tänka sig att någon storstad i norra Tyskland ligger bra till den här gången? Hamburg, kanske? Berlin är ju också nära och bra – en timme på Autobahn, schwisscchh så är man framme…!

***

För övrigt lider jag för närvarande av bloggförvirring långt utöver det vanliga. Jag har ju sedan några år tillbaka yrat om att skapa mig en ”riktig” blogg, på egen domän och alltihop. Mmmm – nu är det på gång, faktiskt. WordPress är väldigt lättjobbat och användarvänligt  – men när man verkligen inte kan någonting om CSS och script och grejer, så är det svårt ändå. Och tar sin tid.

Å andra sidan så lär jag mig väl ett och annat på kuppen, och det är ju inte fel.

Men att ha två pågående bloggar, varav en under avveckling (så småningom) och en under utveckling, ger upphov till en påtagligt splittrad känsla, kan jag meddela. Och så den ”virtuella identitetskrisen” som jag nämnt några gånger tidigare. Nu börjar nog bitarna falla på plats till slut, tror jag – dels genom synpunkter och samtal med goda vänner, dels genom att jag skrivit några texter som jag själv tyckt om – både att skriva och som slutresultat – som kunnat tjäna som kompassriktning.

Mest av allt ser jag fram emot att skriva EN blogg igen, istället för de tre-fyra jag missköter idag. Jag har aldrig gillat det där med att dela upp delar av mig själv på olika platser. På den nya bloggen kommer allt att finnas samlat i ett enda saligen brokigt flöde – men också möjligt för var och en att läsa uppdelat på ämneskategorier om man hellre vill det. Valfrihet, minsann!

Nya bloggen är ett projekt jag medvetet låter gå långsamt, så något lanseringsdatum tänker jag inte lämna ut. Det kan bli nästa vecka – det kan bli efter sommarn. Det får vi se då. (Känner jag mig själv rätt kommer jag att slänga ur mig adressen på ren impuls och troligen ångra mig efteråt, men då är det så dags…! Jaja, den modellen funkar ju den också.)

Annonser

Magi och bokbinderi

30 maj 2010

Häromdagen frågade någon mig hur det går med scrapbookingen – och sanningen är att det inte går något vidare. Jag har tappat lusten. Dels har det säkert att göra med min allmänna splittrade situation, där jag inte alls riktigt börjat landa i normaltillstån än, inte på långa vägar. Dels… Det börjar kännas – och jag dras med lika mycket som någon annan – som om det handlar mer och mer om att köpa prylar att klistra fast på papper, än om att faktiskt skapa något.

Just därför var det desto roligare att göra det här kortet, där jag förvisso använt ett gäng av mina Quickutzdies (om än molnet är modifierat till oigenkännlighet, eftersom originalet var alldeles för stort..!), men också satt med cirkel- och stjärnschabloner och skar ut pentagrammet för hand. Plötsligt kändes det som om jag skapade på riktigt – bara för att jag inte använde nåt färdigt ur en förpackning, utan fick tänka ut hur jag skulle göra det jag ville och fixa det själv. Det blev lite av en tankeställare, och jag har inte vare sig hunnit eller orkat göra särskilt mycket åt det där än, men jag tror att det måste till en liten omvärdering av saker och ting om jag ska komma ur den här svackan – det är INTE en jag kommer att kunna shoppa mig ur, tvärtom.

Alltså – ett magiskt kort skulle jag göra, så det blev ett pentagram (som INTE är en satanistisk symbol ifall nån av er tror det, utan en symbol för just magi. Dessutom vill jag minnas att satanisterna använder ett uppochnervänt pentagram som symbol.) Molnet, elden, löven och dropparna symboliserar de fyra elementen – luft, eld, jord och vatten.

I vanliga fall gillar jag inte att göra kort, men det här var riktigt roligt att göra. Just för att det var lite annorlunda, just för att det inbegrep något mer än att bara klistra fast saker på en kortbas.

Nästa projekt var att äntligen lära mig binda böcker med hjälp av ”coptic stitch”. Första försöket blev såhär:

(Fast sen kunde jag förstås inte låta bli att måla lite till på den, och fuckade upp. Note to self: Lär dig att sluta i tid, mänscha!)

Coptic stitch visade sig inte alls särskilt svårt och gav klar mersmak. Fast jag slet ut några nålar i processen, så jag måste hitta någonstans att investera i nya. Sådan shopping är okej, däremot!

Förstaupplagan gick som present här i veckan som gick, men jag ska göra en åt mig själv också. Jag är kräsen med anteckningsböcker – BIA-spiraler tar för mycket plats och är i vägen, och en del andra varianter ger böcker som ofelbart fäller ihop sig när man lägger dem ifrån sig. Den här ligger snällt kvar uppslagen, sånt gillar man.

Däremot tyckte jag att det var knepigt att jobba med textil, och ska nog försöka att göra nästa helt i papper. Det känns mer som ”mitt” material…!

Så. Scrapbookingen är det inte mycket bevänt med, men jag gör annat kreativt – om än kanske inte i någon rasande fart direkt. Men ändå.


Momiji

29 maj 2010

Momiji är det namn mina google-efterforskningar ger mig på de här japanska lönnlöven. Jag känner inte igen ordet, vill minnas att det var något annat – men kan inte komma på ordet. Det är femton år sedan jag lämnade Japan. I en dagbok jag skrev i där har jag sparat ett löv jag plockade då – lövet finns kvar, men namnet skrev jag aldrig ner.

Momiji?


Aktare* för stora stygga nätet!

28 maj 2010

Nu seglar det runt en ny sån där ”aktare-kampanj” på Facebook. Sajten youropenbook.org har gjort en sökfunktion för folks oskyddade statusrader, som vem som helst kan söka på – inloggad, medlem eller inte. Och visst – jag håller med dem om väldigt mycket, exempelvis att Facebook ändrar sina regler oftare än vissa människor byter underkläder, vilket gör att det blir fullständigt omöjligt att som användare hålla sig uppdaterad. Jag menar – orka plöja villkorstexter…? Gör någon? Någonsin?

Dessutom har det funnits gott om konstiga exempel på friheter som tjänsten facebook och dess applikationer tar sig gentemot användarna. Första stormen jag var medveten om handlade om att allt bildmaterial som delas på Facebook skulle vara fritt för Facebook att använda för egna syften, utan att fråga. Jag vet inte hur det är med den saken nu – och jag använder heller inte Facebook för att dela bilder, förutom sådana bilder som jag kan rycka på axlarna åt om någon skulle få för sig att sno.

Men den här ”aktare”-kampanjen som jag reagerat på, den handlar om att man ska ”aktase” för vad man skriver i sin statusrad. Och jag får en oförstående rynka mellan ögonbrynen – varför då? Vad använder folk de där statusraderna till egentligen – som är så privat och hemligt och integritetskränkande om det skulle råka vara sökbart via openbook.com eller någon annan, vanlig sökmotor….?

har kört fast i sista steget i monteringsanvisningen för den där attachéväskbomben jag ska leverera imorron. Fattar inte vad jag gör för fel. Tips, någon?

eller

nu har vi gjort det på soffan, diskbänken, toan, matsalsbordet (tänk om @Eva Andersson och @Anders Andersson visste det när de kommer hit på middag imorron kväll), takkronan samt hängande över brevlådan. Känns gött att ha invigt huset, liksom.

eller

har blåst Anders Borg på 67.000 i årets deklaration – april, april din dumma sill, jag kan lura dig vart jag vill!

eller… VAD? Vad är det som är så himla hemligt? De flesta jag känner på Facebook skriver sånt som ”ikväll blir det tacos, mmm” eller ”sådärja, då har man hällt upp fredagswhiskyn och lyssnar på XXX-listan på Spotify. Gött”.

”Jävla jidder” som maken kallar det, eller småprat som jag lite mer diplomatiskt vill uttrycka det. Egentligen rätt oviktigt. Innehållet i de där statusraderna är inte viktigt – och säger egentligen rätt sällan särskilt mycket. Det är ju situationen i sig, och möjligheten att småprata fast man sitter på olika platser i landet – eller världen – som är själva grejen. Det finns säkert de som skriver ”å fy fan vad jag är bakfull, tur att chefen är på semester hela veckan så jag kan sova på jobbet” eller någon av varianterna ovan men… Helt ärligt, om man skriver sådant kanske man får skylla sig själv? Inte skylla på tjänsten som gjorde det möjligt att sprida detta graverande budskap…?

***

Det är lite samma sak när företag ska ”jobba med sociala medier”. Det blir megafonvrål, fast i nya kanaler och folk spyr – precis som vanligt. Det där har vi pratat om förut.

Det handlar ju om att man inte ser värdet av småpratet – det där som inte har något budskap, utan som handlar om kommunikationen i sig. Att det ska vara så svårt? Jag har suttit i otaliga diskussioner där slutledningen varit att ”våra budskap är inte lämpade för sociala medier”. Nähänä. Men för sista (?) gången: Varumärkesvärde har rätt lite att göra med att sprida budskap, men desto mer med den inoffiella bild som sprids i ett kluster av människor som följer en blogg, där de får läsa saker i stil med detta:

”Just nu är det väldigt intensivt på jobbet. Företaget (myndigheten, organisationen, whatever) har under en tid fått mycket stark kritik för vårt sätt att hantera kundservicen, och vi håller på att starta upp ett projekt med syfte att förbättra långsiktigt. Det är ett enormt projekt, men det är roligt – inte minst för att det finns så många goda idéer att jobba med! Idag till exempel spånade vi kring ett förslag om att…”

DET är att bygga varumärke med hjälp av den sociala faktorn i moderna medier. Att sitta i ett konferensrum och diskutera vem som ska ”få” blogga för organisationens räkning, och hur man ska kunna kontrollera budskapen i dessa ”varumärkesstrategiska bloggsatsningar” är det inte.

OBS – exemplet är möjligen lite larvigt, men försök tänka lite öppet kring det. Applicera tankegången på sånt du redan vet att folk säger om dig eller ditt företag.

Seriöst, folks. Du är den du är, och det är det som kommer fram när du slänger ur dig fånigheter på Facebook. Det är det som är charmen – och magin, det där som gör att ”alla” pratar om sociala medier nuförtiden. Det är bara det. Små saker gör stora skillnader ibland.

På samma sätt är det ett företags sanna ansikte som syns när dess medarbetarna bloggar om jobbet. På gott och ont. Vad ska du göra som arbetsgivare/företagsledare om din personal bloggar att ”jobbet suger”? Ge dem sparken? Flytta produktionen till någon trevlig diktatur där folk jobbar, håller truten och inte gnäller så mycket? Eller bemöta kritiken, kanske? Ta den till dig, rent av…?

Om du bemöter missnöje med kontroll och maktuppvisning kommer du förvisso att tysta missnöjet – men det kommer fortfarande att finnas där. Skillnaden är att du inte längre har någon som helst insikt i vad folk faktiskt säger – eftersom de kommer att säga det bakom din rygg. Är det bättre? Ger det dig någon som helst strategisk fördel?

Nej.

Man är den man är – vare sig man är en person eller ett företag, faktiskt. Det enda ”sociala medier” är, är en plats där vi kan snacka med varann. Och om du envisas med att göra det gömd bakom en mask – då kommer jag att bli misstänksam. Så misstänksam att jag kanske hellre vill snacka med Nisse än med dig, för att Nisse är… ja, Nisse helt enkelt.

”You can’t trust Melanie, but you can always trust Melanie – to be Melanie”.

En cool replik ur en cool film. Samuel L. Jackson (i rollen som skurken Ordell Robbie) i Jackie Brown. Och konstigare än så är det inte att leka på den sociala webben. Man får liksom finna sig i att vara den man är, för man kommer inte undan med mindre. Ingen spelar så bra – en fasad är ändå aldrig mer än en stel fasad, hur väl du än putsat på den. Men när man väl vant sig lite, och börjar slappna av i sitt nya, nakna jag – så är det rätt skönt.

Slutsats: Sociala medier är alltså som en stor, digital nudiststrand! ;)

***

*) aktare = akta dig, på nollåttianska. Duh!


I hate to say it, but…

27 maj 2010

…I told you so!

Sverige är ute ur Eurovision Song Contest – före final. Jag sa det – samma kväll som Anna Bergendahl vann i Globen. I år blir det en ESC-final utan Sverige. Och det blir det. Jag ska titta i alla fall – danska låten var inte alls dum, och jag viftar lika gärna med en dansk (imaginär) flagga som en svensk. (Hellre, i det här fallet…!)

Men seriöst – Aftonbladet förnekar sig då aldrig. Fem minuter (?) efter att ”fiaskot” var ett faktum såg deras webbupplaga ut såhär.

”Ska vi dra oss ur ESC?” – ”Ska Christer Björkman avgå?”- ”Tänker du titta på finalen på lördag?”

Sensationsmakeri, någon? Men visst, folk svarar – givetvis – att JA, vi drar oss ur, JA, Christer Björkman ska dränkas i tjära och fjäder och NEJ, jag ska fan inte titta på finalen på lördag.

Vad är ni för surmagade dåliga förlorare egentligen? Det är inte fel på tävlingen – vi hade skickat en trist låt som möjligen funkar på radion, om man ska åka bil väldigt långt och det regnar – men inte i en glittrig showtävling som ESC. Och vad hände med ”det spelar ingen roll om man vinner, bara man har kul”-andan?

***

Och Anna, pssst – din karriär tog inte slut ikväll, okej? (Det stod också i Aftonblaskan idag – att Annas ”karriär stod på spel”. Jojo.) Man kan komma långt utan att ”slå” i ESC – och man kan slå stenhårt i ESC utan att gå särskilt långt för den sakens skull…!

***

Niamh var för övrigt lite av en besvikelse måste jag säga – nog för att hon gick vidare, men inte tusan lät det såhär:

Håhåjaja. Det var bättre förr… 😉


Om honung, visthus och tunna körvskivor

25 maj 2010

Jag vet inte om Tyskland är särskilt känt för honung, men jag kan meddela att honungshyllan i en medelstor tysk livsmedelsaffär uppvisar en rätt imponerande flora av honungsvarianter, i olika nyanser och konsistenser. Häromveckan slog vi till på en burk akaciahonung. Den akaciahonung jag är van vid från Sverige har varit en flytande, genomskinlig sort som kanske bäst beskrivs som ”i stort sett menlös” – inget fel, men inget man skriver hem om heller. Men den här. För det första är den vit – nästan snövit. För det andra smakar den himmelskt. Kvällsplägnaden här består numera av en kopp rooibos vanilj med en sked kristallvit ”akacienhonig” – en dryck för gudar!

Och idag hamnade jag framför den där honungshyllan igen, och fastnade för en maltbrun ”waldhonig” – skogshonung. Den förhöjer inte vaniljteet lika väl som akaciahonungen, men den doftar mustigt och starkt – och med en omisskännlig ton av bivax.

(Min pappa använde vax när jag var liten, när han experimenterade med skulpturer och formgjutning. Minns inte exakt var vaxet kom in i processen, men när jag sätter näsan intill den där Waldhonig-burken minns jag den varma doften av smält vax.)

Jag funderade lite på varför skogshonung blir så mycket mörkare i färgen än akaciahonung. Jag antar att skogshonung innebär att bina samlat nektar från trädblommor, snarare än ängsblom etc. Men varför gör det honungen mörkare? Varför får det honungen att dofta vax? Och då vaknar den där välbekanta känslan i mig igen, kunskapstörsten, längtan att veta, förstå, kunna… allt. Eller så mycket som möjligt – om allt. Och sedan handlar tankarna inte längre om honung, utan om visthus och bodar.

Minns ni dem? Visthusen och bodarna – jag har skrivit om dem förr. Och på samma tema, men utan att nämna just Julia Camerons visthus och bodar. De där som ska fyllas på och underhållas för att ha ständig näringstillförsel för kreativiteten – och faktum är att de där visthusen och bodarna ger näring till fler livsuppehållande funktioner än just bara kreativiteten. Själva livskraften hämtar näring ur samma bodar, det är jag helt säker på.

I min tankevärld är bilderna av visthus och bodar så levande, jag tänker på Emils mammas visthus och bodar, välfyllda med körv från golv till tak… Mitt eget visthus ser inte riktigt ut sådär, och jag rodnar ända ut på örsnibbarna när jag läser inlägget ”Semesterrapport”, pepprat med goda intentioner… som det visst inte blev så värst mycket mer med. Output, output, output. Ingen tid att ta in, lägga på lager, spara till en regnigare dag. Bara snappa upp, omsätta, trycka ut i ”produktion”.

Och jag är inte dummare än att jag begriper varför jag gör så… Ska jag säga det? Truth ain’t purdy: det handlar självklart om bekräftelse. Att kasta ut saker i universum för att kanske, kanske bli sedd genom dessa saker… Det är bekräftelse. Jag tror inte att jag är så våldsamt unik där, faktiskt – tror nog att de flesta bloggare drivs av någon, individuellt betingad, variant på samma tema. Jag tror att det är drivkraften i hela sociala-medie-boomen. Ett sätt för oss postmodernistiskt desillusionerade människospillror att göra oss sedda och hörda.

(För mig har det också genom åren handlat om att göra mig sedd och hörd på ett sätt som JAG väljer, eftersom jag inte riktigt upplevt att jag kunnat styra eller påverka min roll i andra sammanhang, utan mer eller mindre suttit faststämplad i föreställningar/förväntningar jag inte haft en chans leva upp till – fast jag bokstavligen vänt ut och in på mig för att försöka. Bloggen blev min egen arena, där jag fick berätta själv – utan att bli emotsagd.)

Nåväl. Visthus och bodar. Körv från golv till tak. Eller bristen på körv från golv till tak. Ska jag vara helt ärlig så känner jag mig som om jag just förbrukat den sista lövtunna körvskivan från mitt visthus, och nu gapar bara tomma hyllor, länsade byttor och tömda dryckeskrus därinne.

Ni som läser här har redan märkt det – även om ni är artiga och säger att neheejdå, det märks inte aaalls. Jo. Det gör det. JAG märker, om inte annat, och det känns inte bra. Förr eller senare kommer jag att bli hungrig igen, och då vore det ju najs om det fanns något att ta av. Det är ju det visthus och bodar är till för.

***

”Om man gör som man alltid gjort, blir resultatet också som det alltid blivit.”

Jag måste nog börja göra saker och ting på andra sätt än jag blivit van vid. Kliva ur mina bekvämlighetszoner. Det är ju där det brukar ta stopp. Jag kommer på en massa smarta saker – men sen gör jag ändå som jag brukar. Och det funkar inte. Så blir inga visthus fyllda.

Input utan output. Inspiration (och lärande!) för inspirationens och lärandets egen skull. Lägga på hyllor, spara till senare, ta in – utifrån. Inte bara tugga på gamla lager. Jag vet inte hur det här ska gå till, men jag anar att det kommer att handla om mer läsande och mindre skrivande. Mer lärande och mindre skrivande. Fler resor (inre, yttre, långa, korta), mindre… ja, ni fattar.

Jag säger inte ”inget skrivande”. Det vore onaturligt. Men ett särskilt slags skrivande har börjat ta alldeles för mycket plats, tid, energi – och har sedan länge tjänat ut sitt syfte. Den sortens texter ska bort. Och så måste jag ta mig en funderare på varför jag skriver egentligen.

(En god vän och jag har för övrigt diskuterat fenomenet ”virtuell identitetskris” (!) under de senaste veckorna. Jag tror att jag just har fördjupat min ytterligare några dimensioner…! 🙂 Men det får det vara värt. Den här vägen leder helt uppenbart ingen vart.)


Eurovision-cirkusen drar igång!

25 maj 2010

Vet inte om jag någonsin engagerat mig så lite i Eurovision Song Contest som i år. Hade så när missat att det börjas ikväll – och på torsdag visas spektaklet på en så obskyr kanal att vi inte ens vet om vi får in det…

Men nu sjunger Moldavien i alla fall. Jag gillar saxofonsolot, det påminner om något jag inte kan sätta fingret på… Jo, Michael Cretus Samurai, förstås! (Ja, jag har god fantasi.) Men låten i övrigt är väl rätt industriproducerat opersonlig. Låt oss hoppas att startfältet i övrigt kan bättre än så!)

Ryssland kommer dragande med en smäktande ballad, med en kille som önskar att han vore Josh Groban men inte är det. Spöar Moldavien i alla fall, men det är knappt.

Estland kör med ett märkligt koncept, som påminner om något vi sett förut, kryddat med lite Duran Duran. (Ja, jag har livlig fantasi, okej?!) Tyvärr lite för trist för att bita på mig.

Mest kreativa scenkostymer hittills vinner åtminstone Slovakien, och kör något trädinspirerat etnostuk. En låt som mycket väl skulle ha kunnat vara bra… om bara inte om hade varit. Men de sjunger på originalspråk (såvitt jag begriper, iaf) – det ger ALLTID pluspoäng!

Heja Finland! Nu snackar vi hemvävd etno med knätofsar och allt – om än inte bokstavligen, kostymerna är skirt vita och oskuldsfulla och skär sig något fruktansvärt mot de finska diftongerna… Fast originalspråk är originalspråk – ALLTID! Finland leder hittills – åtminstone i Jennys privata betting-lista, fast den är väldigt lokal…!

Lettland… Oj, hon har snott morronrocken på hotellet att sjunga i…! Fast hon påminner om Agnetha Fältskog på den tiden det begav sig, så det får väl bli stilpoäng för det då. Låten… den kan vi väl lämna okommenterad, okej?

Nejj – Serbien, vad gör ni? Ni ska ju skicka bra grejer, som Leila och Lane Moje… Inte sånt här dravel!

Bosnia & Hercegovina låter inte direkt Balkanska – men det låter inte illa heller. De lär få vara med på lördag, i alla fall. Lite epilepsi-varning på sceneriet, men… Man kan ju inte få allt här i världen, eller hur var det nu?

Polen låter faktiskt lite wow – det är ovanligt. Inte 100%, men en snygg mix av etno och P3-skval. Funkar. Belgien – ptja, funkar också. Inte det mest originella man hört, men definitivt välsjunget och välskrivet. Malta låter som Malta brukar låta – kommer säkert att stå sig bra.

Otippat välproducerat från Albanien… Kom igen katten det svänger ju! L’Albany, douze points!

Greklands låt är ett stökigt cirkusnummer – men kanske lika bra det, med tanke på ”omständigheter”. Ett stycke grekisk kultur åtminstone. Plus för etno – alltid. (Och originalspråk, icke att förglömma!)

Bästa låten och bästa rösten från Portugal på länge, bra, bra…! (Fast jag kan inte låta bli att tänka på Regina Lunds replik i Livet är en schlager: ”Du får nog waila som faan om du ska komma nån vart med den där låten…”…!)

F.Y.R. Macedonia klämmer till med en riktigt bra röjarrocklåt (nåja) – helt okej. OCH de gör det med en medelålders kostymnisse – och på originalspråk. Sorry Albanien, Makedonien snor er tolva…! (Och ordningen är återställd, när Jenny hittat sin Balkan-favvo för i år!)

Men… Vad tusan gör Robert Wells vid Vitrysslands flygel? Nåja, nu tror jag väl inte att denna opatriotiska gärning lär hjälpa så mycket, för det här var en av de tristaste låtarna ikväll. (Eller – att spöa skiten ur Sverige är inte ens nån konst i år, det grejar till och med Moldavien…) Plus för apsnygga kostymer och scenuppställning. Minus för fjärilsvingarna…!

Islands bidrag är faktiskt ett av de få jag sett i förväg – en ofantligt skum video, men tjejen kan ju sjunga åtminstone. Något repetitiv, men hallå – sen när är det en ovanlighet i den här tävlingen…? Jag gillar den – även om den på intet sätt hotar Makedoniens tolva…!

Sisådärja, ingen inför-sågning i år – men väl en simultanskriven ESC-rapport. Det vore väl inte riktigt jag annars – eller? 😉