Ja, jag vet att det är fånigt, men jag har faktiskt det! Det är så himla bökigt med stationär stenåldersburk, när man är van att kunna släpa datorn med sig vart man går – om man vill. Och det vill ju jag, perverterad som jag är.
Men, jag får väl ägna mig åt analoga nöjen under tiden som El Maco räddas tillbaka till livet: Stephen King-boken jag beställde för nån vecka sen står här i bokhyllan, röd och grann, och liksom lyser åt mig. Jag undrar om den vill att jag ska läsa den…?
Skaparmässigt måste jag erkänna att jag inte har nån sån där riktig LUST att skapa just nu. Jag gör det ändå, och det blir – bra. Men det är roligare när det är roligt att skapa.
Och så har jag ju boken jag fick av Linda-san för några veckor sen. Jag har burit den med mig sedan dess, och tar upp den varje morgon och varje eftermiddag på bussen, och så kommer jag till samma modell varje gång… och sen somnar jag.
Inte på grund av boken, tvärtom. Det är en jättespännande modell, som handlar om hur man följer och utvecklar det som driver en. Att man börjar med ett VILL, fortsätter genom att GÖRA något som tar en i rätt riktning, tar in feedback på vägen och LÄR sig något om det man håller på med, ÄNDRAR sitt tillvägagångssätt eller idén man jobbar efter eller vad det nu gäller, och sen stretar vidare på väg mot sitt VILL, genom att GÖRA saker som… ja, ni hajar.
Varje gång jag läser det där, vill jag relatera till mig själv, reflektera en stund – och när tankarna driver iväg… då somnar jag.
Nu hör det till saken att jag varit ”bussbarn” i hela mitt liv, det är symptomatiskt för mig att jag däckar så fort jag befinner mig i något slags motordrivet fordon. Ljudet, vibrationerna, att befinna mig i ett slags medvetandemässigt limbo där jag inte kan göra så mycket annat än låta tankarna flyga… jag vet inte exakt vad det är som gör det. Det brukar bli ett slags meditativ halvsömn som är väldigt effektiv och faktiskt kan fungera som en uppfriskande power-nap. Ibland.
Suck. På tal om sömn, hörni: Snart är det dags att stiga upp igen.
Himmel & Ord 