Bloggografen skriver brev

Det blev tyst här ett tag. Ovanligt tyst. Nästan så tyst så man skulle kunna tro att jag glömt kvar El Maco på semestern eller något annat osannolikt. Men nej. Det enda som hänt är att jag fått slut på ord – eller… åtminstone slut på saker att säga. Julia Cameron pratar om att fylla visthus och bodar, dvs inte bara – som jag skrev om i somras – fokusera på den kreativa UT-loppsprocessen, utan se till att det finns något I brunnen man förvänta sig att kunna ösa ur. Jag är riktigt värdelös på det – men jag övar åtminstone. Det innebär inte att jag blivit bättre på att företa mig de ”konstnärsträffar” som Cameron skriver om, och som är det steg i The Artist’s Way-processen jag ska hårdfokusera på i höst, men det innebär att jag åtminstone försöker påminna mig om mitt nya motto, Inspiration för Glädje, varje dag.

En sak som gör mig glad är att jag återfunnit en god vän, som jag tappade kontakten med för många år sedan. Eller jag och jag – det var faktiskt han som hittade mig och inte tvärtom, via Facebook, av alla ställen. Jag har det ovanligare namnet av oss två, medan en sökning på hans namn raskt levererar 500+ träffar, vilket inte ens jag är galen nog att ge mig på att handskanna!

Minns ni när jag skrev om min brevvän, som jag brukade byta fullklottrade anteckningsböcker med? Ja, det står insprängt bland allting annat, så som det brukar bli här – men det är hursomhelst den vännen jag återfunnit, och det är en skön och behaglig glädje. Jag brukar ju också prata om att det fantastiska med internet är hur det gör världen lite mindre, genom att ge oss en möjlighet att mötas, mot alla odds och som om inga avstånd – geografiska, kulturella eller sociala – fanns. Och det ÄR fantastiskt.

Det är nästan 20 år sedan vi började skriva till varann – tjugo ÅR! Bara där hisnar det inom mig – jag som fortfarande ganska ofta glömmer bort att 20 inte längre är min ålder, inte ens nästan, att jag faktiskt var nästan vuxen för 20 år sedan… Hur många vänner sedan 20 år tillbaka har man egentligen? Några – men inte så många som man trodde att man skulle ha… då, när man faktiskt var 20 år och nästan vuxen.

Så – helt tyst har jag inte varit den här veckan, bara här. Mina ord har gått åt till brevskrivning, och det har varit skönt att ägna sig åt direktkontakt, istället för att skriva rakt ut i det blå och hoppas att någon kanske fortfarande ids läsa… För första gången på 8 år överväger jag att lägga bloggandet på hyllan. Jag vet att jag inte kommer att göra det, åtminstone inte för någon längre period, men impulsen finns där, och jag är frestad. Den här bloggen fyller inte någon funktion längre, inte för mig, inte för någon annan. Inte just nu. Kanske kan jag ändra på det, kanske jag jag inte – och kanske är det inte det jag ska göra heller. Jag vet inte riktigt. Det jag vet är att någonstans gick bloggandet från att vara en privat angelägenhet, till att bli business – och där förlorade det charmen för mig. Antagligen är det jag som tänker fel, som låst mig i ett tänkande som inte är mitt eget, och det jag behöver är att hitta rätt spår – mitt spår! – igen. Om jag kan. Eller så får jag väl kliva på något helt annat.

Att skriva brev var, på många sätt, så som bloggandet var från början för mig. Närvarande, reflexivt och äkta. Någonstans längs vägen blev jag feg. Började se troll ur ögonvrårna – ibland verkliga, ibland inbillade. Och jag vet att de bara är troll, uppblåsta luftkaraktärer som inte betyder något, elaka ord framropade i skydd av en ansiktslös anonymitet, de kan inte skada på riktigt. Jag borde vara starkare än att låta dem komma åt mig – men det är jag inte. Jag blir ledsen. Och ännu fegare. Det gillar jag inte heller.

Det jag tänkt under de senaste dagarna är att jag gått och fastnat i mönster igen. Mönster som jag förvisso skapat själv, men lika fullt inte riktigt trivs i, och behöver få rita om, för att känna mig riktigt hemma. Om jag kan.

Men nu får ni ursäkta mig, jag måste till posten – jag har ett brev att posta.

Annonser

One Response to Bloggografen skriver brev

  1. […] ni dem? Visthusen och bodarna – jag har skrivit om dem förr. Och på samma tema, fast utan att nämna just Julia Camerons visthus och bodar – fast […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: