Facit efter första Kindergarten-dagen

Så var man alltså hemma igen, med två trötta fötter och en trött ”Kindergarten-Junge”. Att dagispersonal borde tilldelas alla tapperhetsmedaljer som finns, för mod och tålighet i mänsklighetens tjänst, har jag alltid tyckt – men idag får jag nog tillstå att tysk dagispersonal nog måste få varsin extra chokladmedalj. Vi klagar på bristande personaltäthet i Sverige, men här skulle de jubla åt motsvarande bemanningssiffror.

Och det handlar inte om att välja det ena dagiset över det andra, som jag förstår saken – det är en annan kultur och ett annat sätt att jobba helt enkelt. Skulle Axel ha gått 8 timmar om dagen hade jag nog blivit lite ledsen, men för en stund på förmiddagen och början av eftermiddagen, känner jag inte att det blir något större problem.

Hursomhelst – de var 4 personal på ca 25 barn, och under kissnings- och påklädningsprocedurerna inför promenad till park och utelek, tillkallades även en administratör/chef (typ – jag vet uppriktigt sagt inte vilken roll hon har, men hon jobbar på förskolans kontor, och är den som ska sammanställa vårt kontrakt för Axels räkning) in som extra resurs.

Och det gick bra. ”Die erzieherin” som hälsade oss välkomna när vi kom, var en hurtig tjugo-nåt-åring som artikulerade med hela kroppen, så att till och med jag förstod vad hon sa. Perfekt. Både hon och administratör/chefen hälsade först på Axel, SEN på mig. Sånt borde vara självklart, men de senaste veckorna har vi besökt flera dagis där man inte alls brytt sig om ”den egentlige kunden” – dvs Axel själv. (Det inkluderar för övrigt den skandinaviska förskolan här i stan, så det är nog inte nån ”tysk” grej, utan… Bara dåligt yrkesmannaskap.)

Tjugo-nåt-åringen tog Axel med sig och de hittade en låda djurfigurer och sen lekte de – medan jag stod bakom en vägg och försökte göra mig lite osynlig. Sen var det dags för samling (”Kreise” = cirkel), men först skulle barnen städa (”aufräumen”). Axel, som aldrig städar hemma, förstod precis att när någon tog fram en triangel och slog på, då var det städdags. Hm – ungen talar åtminstone flytande ”dagiska”, den saken är klar…!

Efter samlingen var det dags för ovan nämnda kiss- och påklädningsprocedur, sen traskade hela gänget iväg till parken. Dagiset kommer att få egen gård, men det är så nybyggt än att gården inte är klar än… Bara den BLIR klar, så är det fine with me.

Vi var med i parken tills hela gänget skulle traska tillbaka igen, då avvek X och jag och drog på vego-café och käkade penne med himmelsk hemkörd pesto istället. Och sen hemåt.

Trutta i futterna är väl bara förnamnet, tur att storkillen finns att hämta hem på närmare håll…!