Kindergarten-inskolning, dag 2

Idag var dag två med inskolning på Axels tyska Kindergarten. Försöket med att sonen, faktiskt på egen begäran, skulle äta lunch med de andra barnen slutade med att modern efter blott 30 minuter och ”oklar förtäring” fick rusa till undsättning från ett närbeläget café (där hon åtminstone varit klok nog att beställa kaffe i take-away-mugg, just in case… Man får inte vara dum i tummen, som morfar brukade säga).

Annars hade Axel under hela förmiddagen lekt så glatt med sina nya/blivande dagiskompisar, så. Jag satt på en bänk och läste en bok medan han skötte sig själv.Hoppet spirade – men det var helt klart för tidigt att gå iväg. (Jag hade tänkt stanna – men de ville inte att föräldrar skulle stanna över måltiderna (fråga mig inte varför, med tanke på att jag får vara med vid både innelek, samling och utelek), så det var därför vi bestämde att jag skulle testa att gå en sväng.)

Tror att problemet är att dagisgruppen består av många tyska treåringar som aldrig gått på dagis förut, och att försöka skola in en treåring för första gången måste vara helvetiskt. De barn som börjar gråta slutar aldrig igen, och skrikande barn kan gå på vems nerver som helst – inklusive andra barns. Och alltför mycket av personalens energi/uppmärksamhet går åt till de skrikande barnen – och då blir resten av gruppen lidande. Jag gillar det inte, men hoppas att det är ett övergående problem – flera av barnen började förra veckan, så det är VÄLDIGT nytt för många av dem… Men Axel kan ju inte ha det så i ett helt år, den saken är klar.

Imorgon gör vi inga ansatser till att jag går någonstans. Elias skola stänger 12, så då måste vi ha hunnit tillbaka för att hämta honom. På måndag får vi se hur vi gör.

***

Caféet där jag ”sökt tillflykt” under lämningsexperimentet är för övrigt ganska trevligt. Ett privatdrivet vego-fik (samma som där vi åt himmelska pestoröran igår) med loppis-soffor och trendiga bord och nytt och gammalt och kulturellt i en enda salig röra. Kaffemaskinen glänste kromad och fin, och såg ut att kunna producera riktigt trevlig espresso. Tyvärr hade kaffehandläggaren, alias ”den mänskliga faktorn” inte riktigt koll på den hårfina (?) linjen mellan varm och kokt mjölk, så min latte smakade därefter. (I den mån jag nu kände någon smak alls med min skållade tunga).

Mackan med parmesan, soltorkad tomat och ruccola var däremot väl så himmelsk som peston igår. Nåt för de eventuella picknickplanerna till helgen, rentav!