Hon den långa med stövlarna

Idag var jag i tidningen. Ni känner väl igen mig – den långa, med själen skvalpande nånstans neråt stövelskaften till?

(Och nej, artikeln handlar inte om mig – det var bara en association till bilden. Men det är inledningen till en intressant artikelserie om psykvården idag. Läs, och fäst sedan mungiporna med extra tejp bakom öronen, just in case.)

Överhuvudtaget tycker jag att den här illustrationen är väldigt bra. Titta gärna på den en stund, låt den sjunka in lite. För det är sådär det är. Ingenting syns på utsidan – de som klagar, skriker och gör väsen av sig, de klarar sig alltid. De som faller, det är de som ingenting visar, inte med en min förråder avgrunden som gapar öppen just innanför huden. De som lappar och lagar för att hålla ihop, bara en liten stund till, bara tills jag hinner hem, snälla, bara tills jag hinner hem.

Ibland hinner man inte hem. Men det spelar ingen roll, för det är aldrig nån som ser ändå.

Tiderna äro djäfvulens – och det har de varit länge. Alldeles för länge. Strutsarslena är många och ensamheten djup. Jag satt hos Den Kloka i morse och vi pratade om hur alla floder rinner upp i den här lilla, lilla dammen som är här och nu, och det finns inga chanser i världen att den ska stå pall.

Jag har alltid varit stolt över att jag försökt vara konstruktiv till allting. Konstruktiv = duktig. Den Kloka bannar mig för det, säger ”det där leder dig så fel”.

Fatta förvirring! Vadå fel? Hur kan konstruktivt vara fel? ”För att vissa saker är inte problem som ska lösas. Livet är inte ett problem som ska lösas”, svarar hon och jag blir stum.

Hon vänder upp och ner på det enda jag faktiskt trodde att jag hade koll på, det enda jag trodde att jag åtminstone gjorde rätt. Strävan att ”fixa” allt. Lösningsletandet, min ständiga kreativa utmaning. ”Men om jag försöker sådär då… eller sådär? Om jag står på huvudet och visslar Für Elise samtidigt som vinden vänder och en svart katt går förbi från vänster – DÅ har jag löst det!” Och så säger hon att vissa saker inte ska lösas… Vafansnackaruom?

Men jag vet ju att hon har rätt. Att det jag håller fast vid är ännu en chimär, den dyrbaraste av dem alla, den jag verkligen inte kan släppa taget om – fast jag vet att jag måste. För att det också är den som blir min död, den som gräver gropen och fäller mig däri.

För jag kan inte lösa det här. Inte ens om jag står på huvudet och visslar när vinden vänder och allt det där. Och medan jag försöker göra det omöjliga rinner livet förbi, som en svart katt tassar förbi från vänster.

***

En annan sak som vi talat om, för ganska många veckor sen nu, är skammen. Skammen över att misslyckas, över att inte kunna lösa det jag föresatt mig.

Ni vet ju allihop vem Den Kloka är, eller hur? Men ändå kan jag inte förmå mig att skriva att jag fortfarande går hos en psykolog, att jag bara haft ett kort uppehåll under de tre år som gått sedan jag sökte hjälp första gången. Att min sjukdom fortfarande heter depression, och att jag inte verkar hitta ur den.

För att jag skäms. Skäms över att jag är så ”svag” att jag inte har löst det här problemet för länge, länge sen. Så jag döljer, smyger, hymlar och försöker kompensera. Som jag alltid gjort. Kompensation är dyrt och den tomma kistbotten flinar åt mig sedan länge. Det finns inget kvar att kompensera med.

Så nu vet ni. Jag är lika sjuk/ofrisk nu som för tre år sen, och jag är inte ens i närheten av att ”lösa” någonting.

Men jag säger inte det här för att jag vill ha ömkan eller syndomtyck – det vet ni sen länge vad jag tycker om sånt (ett jävligt bra inlägg för övrigt. Jag borde ta och läsa det jag skrivit nån gång ibland). Jag skriver det här för att jag vill tvinga mig själv att sätta en loska i pannan på den där skammen. Det finns så många sätt som jag inte står upp för mig själv, jag måste börja någonstans.

Jag kan lika gärna börja med att sluta skämmas över att jag är människa.

***

Bloggpausen då? Ja, vi får väl se hur det går med den. NaNo får jag anse som ett avslutat – och misslyckat – projekt. Jag kom till drygt 13.000 ord, och insåg sen att jag var på väg in i en berättelse jag inte hade någon lust att berätta. Jag började inse vad det var jag skrev om, och tappade lusten. Hade tiderna inte varit djäfvulens, hade jag kanske kunnat lägga om kursen, men… Nej.

Arbetstiteln på romanen var ”En särskild plats i helvetet” – och ärligt talat… Det säger sig nästan självt att det inte kommer något gott ur en sådan berättelse. Åtminstone inte om man försöker skriva den samtidigt som man befinner sig i den.

Så. Hur känns det? Snopet. Men å andra sidan – när lusten fallit ur båten… vem ska då ro den i land? Det kommer nya lustar, och nya båtar – kanske nya länder också, vad vet jag. NaNo-skutan avgår nästa år också, det är jag säker på.

Just nu gäller enkla nöjen. En trevlig pingismatch, vetskapen att nånstans i världen är en god vän lycklig över att han fick ett jobb jag peppat honom att söka, samt den simpla lycka som lämnar avtryck i form av akrylfärg i nagelbanden.