Sömnigt om att göra skillnad

En kropp full med stresspiskat adrenalin, ett huvud fullt med brokiga tankar – men inga ord att klä dem i. Jaja, kanske lika bra det.

Stanna upp. Observera. Acceptera. Låt gå.

Men jag har åtminstone Facebookpratat med min kompis som jag skrev om häromkvällen. Han som envetet påstår att han aldrig vågat söka jobbet han nyss fått, om det inte varit för saker jag sagt om hans skrivande. Han som verkat lägre än Glocalnet åtminstone sen i somras är plötsligt samma kille jag känt i 20 år. Jag vet inte riktigt vad det är jag sagt som gjort intryck på honom, men något måste det ha varit för det märks att något hänt.

Äh, jag har verkligen inte orden med mig ikväll. Men samtalet ikväll, mellan alla generande hedersbetygelser han envist överöste mig med, känslan att han tamejfan verkar vara sig själv igen – och ger mig cred för det… Det var stort.

 

Konsten att äta ett russin

Dagens citat:

”I refuse to walk faintly through life only to arrive safely at death”
Paulo Coelho

***

Idag har jag övat mindfulness, utövad genom konsten att äta ett russin. Det var lite spännande faktiskt.

Ta fem minuter på dig att äta ett russin. Gå genom sinnena ett efter ett (hörseln kan vara knepigt när det gäller just ett russin… men du kanske kommer på något kreativt…!) och låt alla sinnena ”smaka” på russinet – vart och ett på sitt sätt.

När det kommer cyniska tankar och försöker få dig att tro att det du gör är fånigt och du är för stor/smart/gudomligt vis för att nedlåta dig till sådana dumheter – så jagar du bara bort dem. Det här är ett russin från en främmande planet och du har aldrig sett, rört vid, känt doften av eller smakat något liknande.

Efter övningen kan du fundera en stund på hur mycket du äter på en dag, kastar i dig i förbifarten, knappt medvetet och definitivt utan att känna vad det smakar. Och när du gjort det vidgar du perspektivet ett steg till, och tänker du på allt annat du gör på en dag, per automatik, med autopiloten inkopplad och dig själv bara halvt närvarande eftersom du redan med halva ditt medvetande tänker på nästa vecka eller det som hände igår.

Vi fick också lära oss formeln SOAL för övningar i mindfulness – Stanna upp, Observera, Acceptera och Låt gå. Jag tyckte att det var ett rätt skönt sätt att förhålla sig till saker, och det fick mig att börja längta efter att träna tai chi igen. Eller träna och träna – lära mig. Och yoga. Jag minns inte ens när jag yogade sist, men jag minns hur magiskt det är. Yoga är väldigt mycket mindfulness/medveten närvaro. Det är antagligen är det därför jag får spader på SATS-yoga och ännu värre Friskis-och-svettis-yoga, som bara handlar om att göra coola österländska rörelser, fast med sedvanliga hurtfriska tillrop under tiden. De har inte fattat grejen. Närvaron.

Jaja. Tids nog ska jag yoga igen (helst innan jag blir för gammal och stel…!) och lära mig den där tai chi-sekvensen som jag kämpade så med för några år sen. Men det blir nog inte den här veckan.

Hon den långa med stövlarna

Idag var jag i tidningen. Ni känner väl igen mig – den långa, med själen skvalpande nånstans neråt stövelskaften till?

(Och nej, artikeln handlar inte om mig – det var bara en association till bilden. Men det är inledningen till en intressant artikelserie om psykvården idag. Läs, och fäst sedan mungiporna med extra tejp bakom öronen, just in case.)

Överhuvudtaget tycker jag att den här illustrationen är väldigt bra. Titta gärna på den en stund, låt den sjunka in lite. För det är sådär det är. Ingenting syns på utsidan – de som klagar, skriker och gör väsen av sig, de klarar sig alltid. De som faller, det är de som ingenting visar, inte med en min förråder avgrunden som gapar öppen just innanför huden. De som lappar och lagar för att hålla ihop, bara en liten stund till, bara tills jag hinner hem, snälla, bara tills jag hinner hem.

Ibland hinner man inte hem. Men det spelar ingen roll, för det är aldrig nån som ser ändå.

Tiderna äro djäfvulens – och det har de varit länge. Alldeles för länge. Strutsarslena är många och ensamheten djup. Jag satt hos Den Kloka i morse och vi pratade om hur alla floder rinner upp i den här lilla, lilla dammen som är här och nu, och det finns inga chanser i världen att den ska stå pall.

Jag har alltid varit stolt över att jag försökt vara konstruktiv till allting. Konstruktiv = duktig. Den Kloka bannar mig för det, säger ”det där leder dig så fel”.

Fatta förvirring! Vadå fel? Hur kan konstruktivt vara fel? ”För att vissa saker är inte problem som ska lösas. Livet är inte ett problem som ska lösas”, svarar hon och jag blir stum.

Hon vänder upp och ner på det enda jag faktiskt trodde att jag hade koll på, det enda jag trodde att jag åtminstone gjorde rätt. Strävan att ”fixa” allt. Lösningsletandet, min ständiga kreativa utmaning. ”Men om jag försöker sådär då… eller sådär? Om jag står på huvudet och visslar Für Elise samtidigt som vinden vänder och en svart katt går förbi från vänster – DÅ har jag löst det!” Och så säger hon att vissa saker inte ska lösas… Vafansnackaruom?

Men jag vet ju att hon har rätt. Att det jag håller fast vid är ännu en chimär, den dyrbaraste av dem alla, den jag verkligen inte kan släppa taget om – fast jag vet att jag måste. För att det också är den som blir min död, den som gräver gropen och fäller mig däri.

För jag kan inte lösa det här. Inte ens om jag står på huvudet och visslar när vinden vänder och allt det där. Och medan jag försöker göra det omöjliga rinner livet förbi, som en svart katt tassar förbi från vänster.

***

En annan sak som vi talat om, för ganska många veckor sen nu, är skammen. Skammen över att misslyckas, över att inte kunna lösa det jag föresatt mig.

Ni vet ju allihop vem Den Kloka är, eller hur? Men ändå kan jag inte förmå mig att skriva att jag fortfarande går hos en psykolog, att jag bara haft ett kort uppehåll under de tre år som gått sedan jag sökte hjälp första gången. Att min sjukdom fortfarande heter depression, och att jag inte verkar hitta ur den.

För att jag skäms. Skäms över att jag är så ”svag” att jag inte har löst det här problemet för länge, länge sen. Så jag döljer, smyger, hymlar och försöker kompensera. Som jag alltid gjort. Kompensation är dyrt och den tomma kistbotten flinar åt mig sedan länge. Det finns inget kvar att kompensera med.

Så nu vet ni. Jag är lika sjuk/ofrisk nu som för tre år sen, och jag är inte ens i närheten av att ”lösa” någonting.

Men jag säger inte det här för att jag vill ha ömkan eller syndomtyck – det vet ni sen länge vad jag tycker om sånt (ett jävligt bra inlägg för övrigt. Jag borde ta och läsa det jag skrivit nån gång ibland). Jag skriver det här för att jag vill tvinga mig själv att sätta en loska i pannan på den där skammen. Det finns så många sätt som jag inte står upp för mig själv, jag måste börja någonstans.

Jag kan lika gärna börja med att sluta skämmas över att jag är människa.

***

Bloggpausen då? Ja, vi får väl se hur det går med den. NaNo får jag anse som ett avslutat – och misslyckat – projekt. Jag kom till drygt 13.000 ord, och insåg sen att jag var på väg in i en berättelse jag inte hade någon lust att berätta. Jag började inse vad det var jag skrev om, och tappade lusten. Hade tiderna inte varit djäfvulens, hade jag kanske kunnat lägga om kursen, men… Nej.

Arbetstiteln på romanen var ”En särskild plats i helvetet” – och ärligt talat… Det säger sig nästan självt att det inte kommer något gott ur en sådan berättelse. Åtminstone inte om man försöker skriva den samtidigt som man befinner sig i den.

Så. Hur känns det? Snopet. Men å andra sidan – när lusten fallit ur båten… vem ska då ro den i land? Det kommer nya lustar, och nya båtar – kanske nya länder också, vad vet jag. NaNo-skutan avgår nästa år också, det är jag säker på.

Just nu gäller enkla nöjen. En trevlig pingismatch, vetskapen att nånstans i världen är en god vän lycklig över att han fick ett jobb jag peppat honom att söka, samt den simpla lycka som lämnar avtryck i form av akrylfärg i nagelbanden.

Stockholm by miniature

Som jag hintat om tidigare plåtar jag då och då för fotobloggen Stockholm by Plenty. Det går sådär, får jag erkänna, arme redaktörn drabbas då och då av en plötsligt uppladdad brokig batch bilder av tvivelaktig karaktär varmed han får göra vad han behagar, och gärna puffa på fotografvimsan några gånger emellan för att hon ska komma ihåg att peta in alla prefix, suffix, kartor, länkar, ord och bilder på rätta ställena. Och dessutom sker detta med en ketchupeffekt som skulle få Heintz tomater att bli gröna av avund.

Men nog om min administrativa fallenhet för praktiserad kaosteori.

Igår var det min tur igen, med den här bilden, som jag faktiskt tog samma dag som Next Event-seminariet på Södra teatern. Ja, det var en SÅ vacker dag, och det var låååånga kaffepauser så jag hann faktiskt ut och plåta flera gånger om den där dagen. I det ljuset. Underbart.

Hursomhelst – för några veckor sen yrade jag ju också om tekniken ”tilt-shift” och att jag hade för avsikt att lära mig photoshop-versionen av den. Sagt och gjort – det var ju nu en gång inte så våldsamt svårt. Och vilken bild av de jag hade på lagret kunde lämpa sig bäst – om inte Slussen-and-beyond-bilden?

Så – här får ni den tilt-shiftade versionen – Slussen-by-miniature:

En bild att ta fram när man känner sig liten i världen… eller kanske inte just då förresten!

(När jag skrev om tilt-shift senast fick jag en kommentar med länk till en sida på nätet där man kan autofixa en tiltshift-bild utan att ha photoshop – men den här är handgjord, kan jag meddela, utifall att någon undrade…!)

NaNo-visdom

Måste dela med mig av ett klokt stycke ur ett peppningsmejl från NaNo-teamet. Amen.

Writing is not something you can do or you can’t. It’s not something that ‘other people do’ or ‘for smart people only’ or even ‘for people who finished school and went to University’. Nonsense. Anyone can do it. But no-one can do it straight off the bat. Like plastering, brain surgery or assembling truck engines, you have to do a bit of training—get your hands dirty—and make some mistakes. Those 22 days of mine were the start, and only the start, of my training. The next four weeks and 50,000 words will be the start of your training, too.

Igår skrev jag noll ord – låg i soffan med ond hals och var allmänt halvdöd. Ikväll hoppas jag lyckas gneta ihop 800 ord iaf, så jag får korsa 10.000-ordslinjen!

Det är nämligen så med NaNoWriMo att hela tricket är att ”få det gjort”. Få ner orden, femtitusen stycken, och inte haka upp sig på att pilla så mycket med dem. NaNo handlar om att måla med den stora penseln och de svepande dragen. Få en känsla för din canvas, ditt motiv och dina färger.

Finliret kommer sen – OM det kommer alls. Det kan vara så att just den här tavlan var en ”skita-ner-ett-papper”-övning, som min pappa brukar kalla det. Han är illustratör, och ivrig förfäktare av lärdomen att om man kör fast – då ska man ta ett papper och skita ner det så mycket man kan.

Tja – lite så är väl NaNo också. Konsten att skita ner ett manusark. Sen slänger man det och börjar om. Ett nytt, rent blad – men väl uppvärmda och stretchade skrivmuskler.

Om jag får lov att komma med lite lärdom signerad yours truely också, så kan jag påminna om att behovet av att fylla på visthusen med inspiration, energi och lust inte upphör bara för att du har ett beting och en deadline. Tvärtom. Viktigare än någonsin när man skriver 50.000 ord på en månad är att man minns ”INPUT” och inte bara snöar in på ”OUTPUT”. Är det något projekt som strandar på upploppet, så är det antagligen de projekt där man glömmer den där livsviktiga balansen, glömmer input och bara fokuserar på output. För att tala ren svenska.

Eller – för att anknyta till tidigare inlägg – ensidigt fokuserar på resultatet, och glömmer processen.

Men sånt får vi fördjupa oss i en annan dag, eller rent av en annan månad. Jag har haft skrivpaus en dag, varunder jag istället djupstuderat konstarten Art Journaling, som är något av det mest inspirerande jag kan tänka mig. I november skriver jag många ord – i december ska jag nog slabba med färg, klister och gamla tidningsurklipp.

Surftips för nyfikna: Dina Wakeleys blogg. Sen kan ni ju kolla hennes länklista om ni vill surfa vidare.

Ett kort avbrott i tystnaden

Ja jag vet att jag lovat vara tyst, men jag måste visa och berätta om dagens fantastiska postleverans:

Den här tidningen… Jag är stum. Jag vet inte vad jag ska säga. Den är UN-DER-BAR. Jag måste köpa mig ett ex till, för risken är överhängande att jag käkar upp den jag har, så läcker är den. Jag svär och förbannar att jag missade förra numret, som numera bara går att få tag i från förlaget i digital form.

(Men om nån sitter på en papperskopia av förra numret av tidningen Art Journaling från Somerset Studio, så är jag villig att betala bra för den. Hint, hint…!)

Jag kommer definitivt att bli prenumerant på den här tidningen. Fick ett nummer av Scrapbooks Etc i brevlådan igår också, den har jag bläddrat håglöst i i fem minuter – den ger mig inte ett smack. Allt ser likadant ut och handlar bara om att man ska köpa grejer. Hur kul är det??

(För övrigt var jag inne på en pressbyrå idag, och funderade över följande: Hur kan det komma sig att de tidskrifter som profilerar sig som ”livsstilsmagasin för kvinnor” – uteslutande handlar om kläder, utseende och shopping. OCH, vad som förbryllar/irriterar mig ännu mer: Hur kan det komma sig att inget ramaskri kring hörs kring detta? Nej, vi vänder oss mot att modet marknadsförs med magra modeller och plastisk skönhet – inte själva det faktum att skönhet och mode anses vara kvinnors huvudsakliga ”livsstil”.

Själv blir jag högaktligen förbannad när folk försöker decimera mig till en vandrande plånbok, och enda skälet till att jag idag befann mig på pressbyrån på jakt efter en fruntimmersblaska var för att jag tänkte klippa sönder den…!

***

Om det till äventyrs är nån som undrar hur det går för Den Stora Romanen, så kan jag meddela att jag efter tredje tävlingsdagen är uppe i 9200 ord, och ännu bara introducerat en levande och en postum karaktär i dramat – och så några statister/bifigurer, förstås. Och en äppelgrön Golf.

I övrigt kan jag konstatera att det är ”mycket tell och lite show” och att jag begagnar mig av en bakvänd dramaturgi som går ut på att definiera hela spelplanen först, och huvudpersonen bara genom reflektioner på denna spelplan – själv har hon inte utmärkt sig särdeles mycket än… Men som sagt – det är en lek, och än så länge är det riktigt skojigt!

***

Och ja, egentligen finns det många andra saker jag skulle kunna kommentera i livet, universum och allting just nu – men… nej. Panta rei. Allt flyter och man kan inte två gånger stiga ned i samma flod. Nu återgår jag till ordinarie program – det vill säga… Paus!

Auf Wienerschnitzel kära slöläsare!

Sista posten före bloggpausen

Ja – ni tror väl inte att jag skämtat när jag pratat om att ha bloggtystnad hela november? Nej, nej – blodigt allvar menar jag. Det finns ett par saker som kanske kan trigga ett behov av att skriva nån form av egosvammel istället för att hängivet arbeta på Den Stora Romanen, men de får räknas som undantagstillstånd och rendera blott tillfälliga, kortvariga uppskov.

Lite reflektion: Livet just nu är som en damm, vari sju års bäckar och rännilar rinner upp – och dammen är helt enkelt inte riktigt stor nog för att härbärgera alltihop. Den svämmar över.

För ett år sedan pratade jag med en person om att jag inte ville gå ur en situation innan jag kunde göra det med lika rak rygg som när jag klev in i situationen. Idag står jag rakare i ryggen än på länge – men mitt ansikte är fårat och antagit en gråaktig ton av trötthet. Det borde innebära att jag segrat till sist, men om det är så, är det en seger utan sötma, bara fadd eftersmak.

(Och ja, några av er tycker säkert att det är konstigt att jag pratar om seger NU, den här helgen av alla helger. Men jag kan försäkra – jag vet ingenting som inte ni vet, åtminstone inte om det där.)

Det är okej. Det är inget jag ältar eller mår dåligt över – men den grå tröttheten är ett faktum jag måste förhålla mig till – både genom att ta hänsyn till den, och genom att hitta en väg ur den.

Häromdagen gjorde vi en övning på jobbet. Det gick ut på att diskutera vad vi tror att vi gör om ett år, och hur vi ska göra för att nå målet. Jag visste inte vad jag skulle säga under övningen, vilket jämnade ut sig eftersom ingen annan visste det heller.

Men det jag i tankarna efteråt återkommer till, om och om igen, och oavsett ur vilken vinkel jag närmar mig frågan, är svaret att om ett år vill jag må bra. Om ett år vill jag vara glad igen, och känna att mitt liv är ett liv jag lever, inte ett krig jag försöker vinna.

Jag har också tänkt mycket på att jag om ett år vill vara uppskattad FÖR den jag är – inte TROTS att jag är som jag är. Och det finns en kluvenhet kring det där, för det är inte heller riktigt comme-il-faut att erkänna att man har ett (högst mänskligt!) behov av uppskattning, positiv feedback och bekräftelse. Hade ett långt samtal med en väninna idag också, och vi pratade länge om bekräftelsebehov, fast då ur perspektivet att bekräftelsebehov är något man behöver bryta, ta sig ur, för att må bra.

Sanningen ligger i vanlig ordning någonstans mittemellan, tror jag. Som individ behöver jag tydliggöra min identitet och mitt värde inför mig själv, så att min definition och min egen bekräftelse, gäller över andra människors uteblivna bekräfteser. Samtidigt är uppskattning och bekräftelse en viktig del av normalt socialt samspel, det irriterar mig att man i vissa sammanhang närmast skuldbelägger behovet av uppskattning som om det skulle vara en blotta eller en mänsklig svaghet.

Att vara mänsklig är ingen svaghet. Tvärtom. Robotlika människor ter sig i mina ögon svagast av alla. Hårda på ytan, ja – men spröda, sköra, med krampaktiga grepp om principer och strukturer, dessa klena substitut för… ja, vad? För det som saknas, antar jag. Modet kanske? Modet att vara människa, fullt ut?

Hursomhelst. November blir en händelserik månad. Vad som än händer kommer november att bli startskottet för nya saker, saker som jag hoppas ska leda till mitt mål: att helt enkelt må bra.

Jag närmar mig 40. Jag håller förvisso inte med om att 40-strecket är detsamma som porten till medelåldern – men det kan ju vara utslag av förnekelse från min sida, förstås. Men det innebär att jag inte längre har tid att skjuta upp livet till senare. Livet är här och nu, vare sig detta här och nu är en översvämmad damm eller den muntert sprudlande bäck jag vill tro att det ska vara om ett år.

Och detta måste jag förhålla mig till. Livet, tiden, måendet.

***

Nuså, govänner. Nu tar jag bloggsemester en månad. Ord ska flöda, tangenter glöda och berättelser berättas. På återseende 1 december!

Bokhyllan som samhällsbarometer

Jag missade min buss hem ikväll. Stod vid övergångsstället i korsningen Biblioteksgatan/Kungsgatan och såg bakänden på bussen försvinna bakom husknuten. Tack för den SL – första gången på hela veckan som bussen avgick i tid…

Så vad gör man med tjugo minuter vid Stureplan? Man går in på Hedengrens bokhandel, det är vad man gör.

Jag hade ju nu inte så lång tid på mig, men jag fastnade vid en hylla precis vid ingången.  Nyutgivna fackböcker i pocketupplaga, en ordinär Billyliknande hylla full med lockande bokfronter.

Jag räknade inte, men det som slog mig var att uppskattningsvis 75 % av dessa böcker på ett eller annat vis relaterade till den moderna ohälskan, utbrändhet, prestationsångest, duktighetssyndrom, stress och psykologisk självhjälp. Sjuttiofem procent! Och det är inget fel i det – jag skulle väl vilja påstå att det var just därför jag fastnade vid den hyllan, jag gillar ju sånt, rör mig i den sortens tankar själv.

Men ändå. Det känns som om det säger något om den värld och det samhälle vi lever i, när så stor del av nysläppt facklitteratur handlar om hur man accepterar sin egen mänsklighet, och lever utan att duka under för stress och prestationskrav – egna eller andras.

***

Däremot tänkte jag också på själva känslan i att gå vid en bokhylla och titta på närmast ändlösa rader med spännande titlar. Jag kommer aldrig att kunna byta bort den känslan helt mot nätbokhandlarnas sökfunktioner. Det svarar mot olika behov. Nätbokhandeln mot behovet av rätt bok snabbt och billigt, bokhandelns hylla mot behovet av inspiration och känsla för feeling.

Frågan är hur känslan för feeling ska finansieras – när man kan uppleva bokhandeln gratis, och sen åka hem och uppdatera sin önskelista på Adlibris med ytterligare några titlar…?

Om mål och processer

Minns ni min gamla postning om min Myers-Briggs-profil – INFP? Jag skrev där att jag tyckte sista motsatsparet, J och P, som står för Judging respektive Perceiving, var abstrakt och svårt att riktigt få grepp om.

”…relaterar till de föregående tre, och handlar om hur man relaterar till händelser och skeenden i sitt eget liv. Judgement-personer vill planera, strukturera och skapa kontrollfaktorer i tillvaron. Perception-personer föredrar att improvisera och ta situationen som den kommer. Man är en obotlig tidsoptimist och föredrar att hålla möjligheter öppna.”

Rätt luddigt, eller hur? Men så häromdan, apropå en helt annan diskussion, skrev en väninna till mig:

”Jag tolkar det ena (J) som att man drivs av att nå resultat och att utifrån det bedöma om man kom någon vart eller inte. Det andra (P) mer som att man drivs av upplevelsen i sig, av att följa det som sker utan förväntning, njuta i stunden. /…/ Skapa i stunden.”

Låt mig utveckla:
Person J vill någonstans, vill ha ett resultat eller nå ett mål. Hon eller han befinner sig vid punkt A och målet är punkt Ö. Hon eller han gör upp en  handlingsplan med prydliga punkter, strategier, steg på vägen: B, C, D osv. En slags karta över Vägen till Ö. När person J når målet – Ö – utvärderar hon eller han. Nådde jag mitt mål? Ja. Bra. Nådde jag inte mitt mål? Inte bra, något stämmer inte – jag måste omvärdera, lägga ny strategi – hitta en annan Väg till Ö.

J-personen bedömer alltså ”läget” i relation till målet. Alltid. Målet är fixstjärnan, referenspunkten. Inom organisations- och ledarskapsteorin är fenomenet även känt som resultatorientering.

Person P är istället processorienterad. Process är ett modernt ord, nästan trendigt, ett ord man nästan reflexmässigt vill slå ifrån sig – bara för att det är så söndertjatat. Men härda ut lite – det finns faktiskt en poäng här. Någonstans.

En process är något som händer, dynamiskt, föränderligt, oändlig rörelse (hade någon slags metafysisk poäng om att all rörelse är oändlig, att rörelsen i sig inte upphör, utan bara ”kroppen” som slutar befinna sig i den… men jag tror vi skippar den idag, va?).

För P är den där processen en naturlig ”miljö” att befinna sig i. Den dynamiska, ständigt föränderliga världen är ett flöde, och mitt i det står P-personen och bildar sin referensram i realtid – som en del av det flöde hon befinner sig i. Och för P finns ingen anledning att försöka styra eller kontrollera den där processen – hon är ju DÄR, när det händer, tar in intrycken efter hand som de kommer och orienterar sig i tillvaron genom upplevelser här och nu.

Superflummigt, jag vet. Men samtidigt är ju ”kontroll” ett annat slitet uttryck, som vi egentligen vet saknar betydelse. Vi ”behöver” kontroll, fast vi egentligen vet att kontroll är en illusion – vi kan inte kontrollera någonting, bara inbilla oss att vi kan. Och den ”kontrollen” yttrar sig i en förvanskning av verkligheten, ett upprepat mönster som för varje upprepning alltmer skiljer sig från verklighetens. Kontroll? Eller chimär?

Hur mycket kan ni om kaosteori? Jag kan nästan ingenting, förutom att jag vet att det är kaosteori, om än på lightnivå, vi är på väg in i nu. Ett kontrollerat mönster med en pytteliten avvikelse, som upprepas till dess avvikelsen blir ENORM – det är kaosteori.

Ett system (exempelvis ett J-samhälle) som bygger på den inbillade kontrollens princip, är ett sådant system. J-personerna ritar upp sina kartor och strukturer, och de leder dem en bit på väg, men det som var ett litet fel från början – innebär att de hamnar käpprätt åt helvete i slutet.

P-personerna däremot – de tenderar fastna i processen, och når inget ”mål” alls. Det finns inget mål – processen, här och nu, är allt som betyder något. Att detta här och nu är en dynamiskt kaotisk och okontrollerbar plats, det gör P-personen alls ingenting – tvärtom. Det är hennes eller hans rätta element, ingenting får P-personen att känna sig så levande som att vara en del av en dynamisk, flödande, levande process.

Två saker tänker jag kring det här:
För det första – ingen människa är en vandrande arketyp. Ingen människa är J eller är P, fullt ut och till 100 %. Om man tror att världen fungerar så, eller att Myers-Briggs bygger på ett sådant antagande (och MBTI har fått stora mått av just den sortens kritik) - då har man inte förstått hur man ska använda metoden, eller arketyperna.

En arketyp anger en generell riktning, skulle jag vilja säga – snarare än en fixerad punkt. Arketyperna HAR heller inga tydliga gränser sinsemellan. De flyter ihop, går i varandra. På NextEvent-eventet jag var på för några veckor sedan var Per Robert Öhlin en av talarna, och höll ett föredrag på temat arketyper och storytelling i reklamspråket. (Otroligt intressant, för övrigt.) Utan att fördjupa mig i reklamspråk vill jag bara dra parallellen till storytelling. En arketyp är som en berättelse eller en saga som berättar något om dig – trots att den inte alls handlar om dig.

Berättelsen om den kartläggande, målorienterade J-personen och ögonblickets självklara kaospilot, person P, kan berätta något om dig – även om du inte ÄR vare sig person J eller person P. Du är du, och du bär antagligen delar av både person J och person P inom dig. Men genom att lära känna dem som renodlade ”sagofigurer”, kan du kanske bättre förstå hur dessa sidor samverkar inom dig själv – och i andra.

För det andra – världen behöver båda delar. Inte enbart den lilla mixen var och en bär med oss, utan även mixen av att en är mycket  P och lite J, medan någon annan är mycket J och mindre P. För mycket J innebär att man aldrig når längre än man kan föreställa sig på förhand.

Sätt en P vid rodret så kan du hamna var som helst. För en J-person är det ”fel” att hamna var som helst. ”Rätt” är att hamna vid Ö, vid målet. Men tänk om det inte finns något ”rätt” eller ”fel”? Tänk om var som helst faktiskt visar sig ”bättre” än det vi kunnat föreställa oss från början…? Att rita upp kartan från början är att begränsa sig. Och det kan vara nödvändigt att av- eller begränsa sig, för att få fotfäste och kunna komma framåt – men ibland är det faktiskt just… begränsande.

(Nota bene: Nu pratar jag på arketyp-nivå igen.)

Samtidigt är väl risken överhängande att en värld enbart befolkad av P-personer skulle bli hoplöst olidlig, med gränslösa visionärer överallt, utan tydlig riktning och mål.

Som sagt – världen behöver både yin och yang. Både eld och vatten – i balans. Många gånger tenderar vi undvika ”konflikten”, genom att förespråka antingen eller – men antingen är lika fel oavsett vilken extrem man väljer. Det är i dynamiken motsatserna emellan magin uppstår – och bara där.

Vackra ord i sena timmen

Du har tappat ditt ord och din papperslapp,
du barfotabarn i livet.
Så sitter du åter på handlarns trapp,
och gråter så övergivet.

Vad var det för ord,
var det långt eller kort, var det väl eller illa skrivet?
Tänk efter nu – förrn vi föser dig bort
du barfotabarn i livet. (Nils Ferlin)

Snurklialis autumnus?

Vad är det här? Någon som vet? De växer lite överallt – antagligen har jag sett dem tusenfalt i sommarskrud… Men i höstversion ter de sig märkligt obekanta. Någon?

Vackra att fotografera är de i alla fall – naturens egna snurklor!

Sånt som man vill spara på burk

Hur sparar man minnen? Minstingen sjunger – ”Nu ska jag jobba med bilarna, nu ska jag jobba med bilarna…” Melodi: Du ska inte tro det blir sommar, som vanligt. Han sjunger på den jämt.

Mina öron formligen ÄTER hans sång, tar in och njuter och vill spara, för alltid. Men hur…?

Foten i dörren = halva inne… Eller?

Idag har jag sjasat mitt livs första Jehovas vittnen från min dörr. Det tog i runda slängar 3½ sekund. Får fila lite på tekniken där. Allt över två sekunder är ju pinsamt…

Fast jag kan ju inte låta bli att tänka på min arme, snälle far, som inte hade hjärta (eller mage?) att jaga bort har Krishna-tomtarna som en gång för 25-30 år sedan gäckade bygden där vi bodde. En av dessa tomtar satte en hotfull (sandalklädd? Jag vet faktiskt inte…) fot i dörröppningen när pappa intet ont anande öppnade dörren. Vi bodde på landet gubevars, hur ofta ringer det på dörren därute i obygden.  Två timmar senare gav pappa upp – och bjöd in dem på kaffe. Stå där i dörren och… stå.

De lämnade efter sig en halv regnskog i form av broschyrer och Bhagavad-gita – som åtminstone jag tittade lite i, mest fascinerad över de färggranna och detaljerade illustrationerna. Själva andligheten gick oss dock förbi, förutom att jag tror att min far sedan dess tänker både en och två gånger innan han öppnar dörren av nyfikenhet igen.

Lärdomar ur telemarketingkarriären

Hans hårdhudade dotter däremot, gjorde en period karriär inom telemarketing. Det är inte många som känner till det faktiskt, men jag var jävligt bra. Såhär var det:

Jag gick ut skolan i de småländska skogarna, ännu fast övertygad om att när man pluggat klart flyttar man hem. Om inte bokstavligen hem till föräldrarna så åtminstone till sin hembygd. Något annat föresvävade mig inte. Nu valde jag väl inte direkt att flytta hem till landet, fullt så konservativt lagd var jag inte. Jag valde – Malmö. Efter två veckors desperat arbetslöshet (det där är för övrigt en historia för sig, men den får vi kanske tillfälle att berätta någon annan gång) fick min väninna och tidigare kurskamrat jobb på en telemarketingfirma – och hon trodde att de behövde mer folk.

Tre dagar senare var jag också anställd i telemarketingbranschen, hade genom gått 20 minuters internutbildning, och satt med svettiga handflator och gjorde mig redo att ringa mitt första samtal – ut i Den Stora Affärsvärlden.

(Jag arbetade dagtid och ringde alltså bara till företagskunder – vilket var skönt. Senare kom jag att arbeta mot privatmarknaden – men det passade mig sämre.)

Uppdraget var att bjuda in till en mässa med seminarium om senaste versionen av en CAD-programvara och vår målgrupp var tekniska utvecklingschefer och chefsingenjörer på stora företag. Deras första fråga var undantagslöst: ”Jaha, men vad skiljer den nya versionen från den gamla då?” – vilket jag givetvis inte hade en susning om.

(På den tiden fanns ju inte ens Wikipedia som källa till kunskap. Vi fick e-post medan jag jobbade där, men bara för projektledarna – vilket jag avancerade till såsmåningom – och vi visste knappt vad vi skulle ha det till…)

Så hur gör man? Man sitter där, med en lista på 300 tekniska utvecklingsscheman och ska försöka förklara för dem varför de ska passa på att gå på ett seminarium för 5000 spänn (jag minns faktiskt inte beloppet – men jag vet att JAG tyckte att det var dyrt) – om en ny version av en programvara jag inte ens kan föreställa mig hur den funkar, jag som nätt och jämt gjort mig bekant med ordbehandlare och layoutprogram. Många går i fällan att bli säljigt hejjig-och-bussig-och-ryggdunkig och får kunderna att kräkas och möjligtvis säga ”ja, okejrå” om de ÄNDÅ hade funderat på att gå. Den sorten känner ni till, ja?

Jag beundrade kollegorna som körde den stilen, tyckte att det var så ”man skulle” göra. Men själv kunde jag inte förmå mig.

Jag fick istället satsa på att bygga relation. Jag lärde mig att jag hade ungefär 4-5 sekunder på mig från det att jag kommit fram till rätt person att etablera ett SAMTAL, en dialog, helt enkelt. Och den dialogen kunde inte bygga på ”Tjenare Bosse, vad har ni för väder i Sundsvall idag då? Jo, jag ringer på uppdrag av hejsansvejsan, jag tänkte fråga om du fått vår inbjudan…”. För då var samtalet över när de första, öppna 5 sekunderna passerat. Jag kunde prata med kunden flera minuter efter det, men hade han stängt öronen, så hade han. (Det var mest män, faktiskt.)

Varför ett snyggt budskap inte räcker

Det räcker inte – vare sig i telemarketing, vid andliga budskap vid folks ytterdörrar eller i någon annan form av marknadskommunikation – att leverera ett budskap. Det räcker inte ens att korta ner sitt budskap till en klatschig elevator-pitch med ”handtag”, för att hinna leverera budskapet innan kunden stänger öronen (eller dörren). Det handlar om att skapa en relation (=i telemarketing-caset är relationen själva samtalet) där det du har att säga blir det relevanta för kunden.

Om det du säger inte utgör en pusselbit som stämmer in på kundens situation – så finns det ingen anledning att ödsla tid på att försöka. Då måste man antingen vänta in rätt läge för kunden – eller gå till nästa.

Jag blev expert på att lyssna på HUR kunden sa sitt namn i telefon, och likt en telefonmarknadsförarnas Gil Grissom speed-analysera de bakgrundsljud jag kunde urskilja ur kundens miljö. Och – utifrån den analysen leverera en ingång till samtal som passade in i kundens situation. Det slår mig att det egentligen är detta som sociala medier handlar om. Ni vet – det där som alla, jag med, pratar om nuförtiden.

Det handlar – som alltid – om att hitta sätt att vara DEN pusselbiten som passar in just när kommunikationen ”händer”. Det är egentligen det som gör megafonen överflödig. Inte att ”finnas på Twitter” eller ”ha en sida på Facebook”. Frågan är – vad tänker ni göra med den där sidan, och på vilket sätt gagnar det mig att möta er där? DET måste vara uppenbart, redan vid första kontakten.

På telemarketingfirman där jag jobbade (och det finns mer att berätta om den, men det tar vi en annan gång – nu ville jag berätta om själva samtalstekniken, och dra parallellen till modern marknadskommunikation) fanns en allmän föreställning om att man skulle försöka ”closa” på första samtalet, för det var ändå aldrig nån som köpte på andra kontakten.

Men mina kunder gjorde. Vi pratade, de bad att få kolla kalendrar och material – och när jag ringde upp fick jag teckna dem för seminariet. Helt mot alla gängse ”regler”. Fast någonstans tror jag att det här är fullt logiskt. För att det finns inga regler, har aldrig funnits.

Det som finns, och alltid har funnits, är olika sätt att mötas. Och ett möte som innebär att en pusselbit passar in i ett sammanhang – det är ett bra möte. Ett möte som innebär att någon försöker trycka ner sin pusselbit lite varsomhelst… ja, det säger sig ju själv, vad det blir för slags möte, eller hur?

Våga släppa taget – en varumärkesstrategi

Ah – höll på att glömma: Strategin ”- eller gå till nästa” nämnde jag ovan. Man kan inte frälsa alla. Man måste också veta när man ska släppa taget och låta kunden gå. För om man gör det, om man läser av sin kund och konstaterar – hon/han kommer inte att köpa det här, släpper taget, tackar för sig och går vidare… Vad har man gjort då? Man har räddat sitt varumärke.

En annan gång kanske kundens situation ÄR sådan att det jag har att säga är det relevanta – och det är då varumärket fyller sin funktion. Ett minne, förknippat med en bra magkänsla.

För några veckor sen uppstod en facebookdiskussion om hur man blir av med envetna telefonförsäljare, som inte förstår ett artigt nej. Jag svarade ungefär såhär: ”Lägg på luren. Säljaren slösar med din tid – MEN också med sin egen, och fattar det antagligen inte själv.”

Att lägga på luren när man ändå inte kommer att köpa något, är att göra säljaren en tjänst. Det känns oartigt att göra så – men tro mig, säljaren tjänar INGENTING på din artighet, hon/han tjänar på att gå vidare och ringa nästa kund. Att artigt hålla kvar Jehovas vittnena som ringde på min dörr idag, genom att lyssna och låtsas intresserad, skulle slösa lika mycket med deras tid som med min – eftersom jag är en kund vars pussel ALDRIG kommer att rymma deras pusselbit.

Den absoluta konsten att vara människa

Orlando: De flesta engelsmän kan inte – vill inte – tala andra språk.
Sasha (dotter till den ryske ambassadören): Hur gör de då för att kommunicera med utlänningar?
Orlando: De talar högre på engelska.

Replikväxlingen är hämtad ur filmen Orlando, baserad på Virginia Woolfs roman med samma namn.

Den handlar om så mycket mer än främlingsmisstänksamhet (jag tror att ordet vi är så förtjusta i idag, främlingsfientlighet, är för snävt avgränsat. ”Nej, jag är då rakt inte främlingsfientlig!” kan vem som helst harmas – men om jag istället frågar om du kanske är en smula misstänksam? Kan du lika tvärsäkert slå ifrån dig då?) i 1600-talssocieteten, utan om den mänskliga/sociala misstänksamheten, rädslan och gränsdragandet inför allt som faller utanför ens egna ramar. Vare sig de ramarna sedan är språkliga, kulturella, kognitiva eller vad som helst.

Jag gör det också. Får en oförstående rynka i pannan inför andra människor, saker de säger och saker de gör. Kan rakt inte begripa hur de kan tänka som de gör, resonera som de gör, agera som de gör. Men rynkan hamnar åtminstone i pannan – inte på näsan. Det är en viss skillnad.

För ärligt talat – hur länge ska vi hålla på och inbilla oss att vi har rätt att definiera varandra? Någon av oss. Av något skäl. Är det inte ganska inskränkt att gå omkring och inbilla oss att någon av oss har rätt att definiera, begränsa eller etikettera någon annan?

Vem fan är du att säga mig hur jag ska vara? Vem fan vore jag att säga det till dig?

Jag vet ärligt talat inte riktigt vad det är jag försöker säga, eller om jag har någon klart och tydligt formulerbar poäng med mina tankar. Mer än att jag är trött. Trött på småsinthet, rädsla och så detta infernaliska gränsritande människor håller på med, i tid och otid. Rätt-fel, bra-dåligt, smart-dumt, ja-nej, svart-vitt, vi-dom… Har ni verkligen inget bättre för er? Och framför allt – har ni inget vidare spektrum än så? Ettor och nollor. Av eller på? Jag trodde mänskligheten var smartare än maskinerna, men man ser snart ingen skillnad.

Och jag är trött på människor som gömmer sig bakom förakt och fördömande, i tro att de blir lite bättre, lite hårdare, lite mindre sårbara, om de poängterar hur korkade och svaga och patetiska alla andra är. Trött på att det finns så många som går på det där tramset.

Att vara människa är inte relativt – det är absolut. Ett absolut unikum, det är vad du är. Och jag. Och dom andra. Varenda en. Ingens unikum är relativt någon annans. Visst är det självklart? Egentligen? Men agerar du så? Agerar du verkligen så i förhållande till varje individ du möter? Nej, jag trodde väl inte det.

Det gör antagligen inte jag heller alla gånger – men jag försöker, ärligt och uppriktigt. Men ingenting av allt det jag står för, gör eller säger renderar mig fler pekfingrar, rynkade näsor och nedlåtenhet än detta. Det är det sorgligaste av allt.

***

Filmen – eller boken, fast den har jag i vanlig ordning inte läst – Orlando är för övrigt en rätt intressant skildring av hur en identitet utvecklas. Orlando föds som man, lever i över fyrahundra år utan att åldras, och blir såsmåningom kvinna. ”Same person, nothing’s changed”, konstaterar Tilda Swinton som spelar titelrollen. ”Nothing at all”.

Tilt-shift

Något som är riktigt, ruggigt häftigt och som jag måste lära mig nån gång är tilt-shift-teknik. På den här sidan finns mycket ögongodis med tilt-shift-perspektiv.

OBS – det är alltså inte bilder av miniatyrer, utan riktiga bilder som ser ut som miniatyrer. Och visst – det är mycket ”på lek”, men det är så häftigt, att kunna få en ”riktig bild” att se ut som en avancerad modell av färgglada pappfigurer…

Som sagt – nån gång ska jag ta mig för att lära mig det där.

Mer om barnlitteratur

Jag är inte säker, det är mycket som inte alls ringer bekant, men boken jag skrev om tidigare idag kan vara den här. Föga smickrande recenserad här – fast jag tar nog risken med att bilda mig en egen uppfattning ändå.

Anti-kommunistiska varenuvar, som recensenten vände sig mot, ser jag snarare som tecken i tiden – boken är skriven 1962, av en amerikansk författare… Det vore närmast konstigare om boken visat pro-kommunistiska inslag…!

Nu vill jag framhålla att jag alltså skriver detta enbart utifrån  recensionen, själva boken har jag ju inte läst. Men jag blir närmast lite nyfiken på HUR denna anti-kommunism är skildrad, nu när jag är stor nog att faktiskt lägga märke till det. För som recensenten också skriver – som barn är man så fokuserad på berättelsen, personerna och spänningen – den där sortens politiska/moraliska/religiösa teman passerade vanligtvis helt obemärkt.

(Däremot går jag igång rejält på den fascistoida smörjan Pricken, som inga andra vuxna läsare verkar reagera på. Min äldste son har till och med fått läsa eländet på dagis, men över min tröskel kommer den inte. Så får den vara översatt av Astrid Lindgren bäst fan den vill.)

***

För övrigt blev jag själv lite nostalgiskt nyfiken när jag mindes ”Han sålde sin frihet” som jag nämnde i förra inlägget – en av min barndoms absoluta bok- och filmfavoriter. Boken är skriven av Otfried Preussler, och har en löjligt corny titel. Men egentligen är det en östeuropeisk folksaga, om en kvarn som drivs av en djävulsk magiker med 12 fattigpojkar som lärlingar.

Min första kontakt med berättelsen var genom en animerad film vi fick se i skolan. Filmen är signerad Karel Zeman, och det slår mig (förutom hur hiskligt långa förtexter man stod ut med på den tiden… Det känns lite som en kulturkrock att märka hur ovant det känns – bara 25 år senare…) hur animerad film utvecklats under de här åren. Disney-Pixar-produktionerna känns som ljusårs avstånd från den här filmen – som är gjord någonstans i östeuropa/balkan, som ju var väldigt stora på animerad film på den tiden, vad jag minns. SVT visade mycket animerade långfilmer från Tjeckien (eller ja, Tjeckoslovakien hette det ju då).

(Ja, sedär – nu hann jag googla på Karel Zeman också, och mycket riktigt – han är tjeck!)

Jag kan inte tycka att utvecklingen enbart är en förbättring, faktiskt. Jag tycker att det finns en stor charm i den naiva stilen i den här filmen. Och jag minns ju hur djupt tagen jag var av filmen när jag kom hem och hade sett den… (För att inte tala om hur lycklig när jag några år senare – av en ren slump – hittade boken med den corny titeln på biblioteket, och förstod att det var boken bakom filmen.)

Så berättarförmågan var definitivt inte sämre, för att man hade trubbigare verktyg att jobba med. Tvärtom, möjligen?

Idag är det så stora produktionsapparater kring allting – det finns inga oberoende spelare i någon bransch och jag kan tänka mig att barnfilmsproduktion är ett praktexempel på svårfinansierade projekt som kräver riskvilliga finansiärer – som helst köper in sig i redan stora aktörer. Jag vet inte, men jag vet ju vad som snurrar på barnkanalerna hela dagarna – och jag blir inte glad i hjärtat av det jag ser där. Det blir jag av den här filmen. (Förutom att det är en väldigt mörk saga, förstås. Men den är bra. Rekommenderas!)

Däremot hittade jag också en tysk spelfilm av berättelsen om mjölnarmagikerns tolfte lärling – Krabat – från 2008. Tydligen mer än jag som tagit intryck av den gamla folksagan!

Söker en ungdomsbok om dimensionsresor

Ligger nedbäddad i soffan och huttrar i fleecekoftan framför filmen Stardust – som verkar vara en rätt söt äventyrs- och fantasyhistoria som passar bra för en febersjuk hjärna. Lagom ansträngande, lagom fantasiinspirerande…

Jag kom att tänka på en bok jag aldrig läste som barn – jag vet egentligen inte varför. Det var en fantasybok som ”alla” läste, och det var en period när jag läste oerhört intensivt, i samma veva som jag plöjde Den oändliga historien, Han sålde sin frihet (tyvärr bara referens på tyska… sorry!) och många andra liknande berättelser – men av någon anledning kom jag av mig i början av den här boken, och sen blev det aldrig av att jag läste den igen.

Men det jag läste har följt med, någonstans i bakhuvudet, och nu fick jag för mig att jag ville försöka hitta den – och läsa den. Fast jag behöver hjälp att komma på vad den heter.

Det handlar om några barn, syskon tror jag, som reser genom dimensioner tillsammans med två damer – möjligen mostrar. Jag läste ordet tesserakt för första gången i den boken, även om det dröjde tills för ett halvår sen innan jag förstod vad det var för något. (Filmen där Carl Sagan förklarar fjärde dimensionen har jag länkat till många gånger, så den hoppas jag att ni sett vid det här laget? Om inte – gör det. Den är bra!)

Hursomhelst – jag kom ju aldrig så långt i boken, så jag kan inte berätta så mycket detaljer. Men en dramatisk händelse i inledningen är när mostrarna råkar ta med barnen till en tvådimensionell värld, vilket givetvis höll på att ta ände med förskräckelse. (Se, åter, Sagans beskrivning av ”Flatland”!)

Är det någon som minns den här boken och kan hjälpa mig med titel eller författare? Den lär vara out of print, men det finns ju numera antikvariat som är reggade och sökbara på nätet, så ibland kan man ha turen att hitta gamla böcker, fast de inte ”finns” längre!

Skrik inte åt mig!

Ehh, i ett svagt ögonblick lovade jag visst att länka in min prezi-presentation hit – och visst, sure, ett löfte är ett löfte. Men den är hysteriskt ful, och jag skyller förbehållslöst på tidsbrist och nybörjarskap. Nästa prezi blir bättre (it’s got nowhere to go but up…!), det lovar jag.

Det bästa i presentationen kan jag visa direkt här – med viss risk för att jag kan ha visat den förut, jag minns inte…

Jag tycker hursomhelst att den är jäkligt rolig – och vi är inte bortskämda med filmvisning på avdelningsmötena, så det kändes rätt kul att kunna ta med den. (Och vad prezin anbelangar så är jag själv mest stolt över att jag lyckades peta in filmen…!)

Filmen är möjligen lite överdriven – men den handlar om hur konsumenterna har tröttnat på reklammakarnas gamla megafonstrategier, och helt enkelt vill – göra slut.

I praktiken tror jag att traditionella ”budskap” (jag har en hypotes om att ingen kommer att diskutera budskap i kommunikationen om några år, mig bär det emot redan idag, ”budskap” är för… statiskt, helt enkelt. Men vi får väl se hur tingen utvecklar sig) kommer att få allt svårare att möta konsumenter/mottagare som förväntar sig en tvåvägskommunikation – helt enkelt för att öppenheten finns att få på andra håll. Den som försöker megafonmarknadsföra sig om 5 år, kommer antagligen att uppfattas som rätt… stiff.

Vända blad

Jag brukar drabbas av en svårartad rastlöshet när jag läst en bok och den plötsligt uppvisar den dåliga smaken att ta slut, just som man börjat komma så väl överens med dess karaktärer. Jag blir irriterad, snopen, känner mig närmast… sviken. Kort sagt – jag gillar inte när böcker tar slut.

För många år sedan läste jag Illusionisten av John Fowles. En sådan bok som litteraturkritikerna formligen vräker lovord över – men hittills har jag aldrig mött någon ”vanlig läsare” som tyckt om den. (Noterar dock att läsaromdömena på Boksidans recension tyder på motsatsen, så det är väl helt enkelt jag som diskuterat den med ”fel” personer . Pappa och min förrförra chef, tror jag att det var, om man ska vara petig!)

Jag gillade den inte heller. Jag läste den, och visst var den välskriven och väl berättad, ett hantverksmässigt skickligt utfört skrivarbete – men om den tyckte jag inte. Ändå har rastlösheten, irritationen och känslan av övergivenhet aldrig varit större än när jag lade just den boken ifrån mig.

Trots att jag kanske snarast borde ha känt tacksamhet att eländet äntligen var över.

Jag funderade lite på det här efter mitt förra inlägg, om NaNo-planeringen. På min längtan att vända blad, lämna bloggen åt sitt öde ett tag, och skriva något helt annat.

Jag tror att den berättelse jag skrivit här (och på mina tidigare bloggadresser) helt enkelt har nått sitt slut. Med växande rastlöshet läser jag (eller skriver, beroende på hur man ser det) på de sista skälvande sidorna i en berättelse som följt med under väldigt lång tid. Jag VET att den snart är slut, jag ser de enstaka sidorna som återstår före den bakre pärmen i boken, och någonstans vaknar en namnlös oro över att nå det där slutet.

Men oro eller ej – så är ju sagan färdigberättad vare sig jag vill det eller ej. Och om jag nu dessutom inte var så förtjust i boken, så vore det väl själva fan om den aldrig tog slut så att jag fick läsa något annat.

Och så är det nog med den här bloggen just nu. En skrivande människa – och det vill jag väl påstå att jag är – kommer alltid att skriva, men då och då måste hon avsluta en berättelse och börja på en ny. Den berättelse jag skrivit på så länge har nått sitt slut. Färdigberättad. Det kommer inga nya ord, inga nya händelser. Allt är sagt, allt är skrivet, allt är reflekterat över. Alla relationer, alla händelser, alla processer är utforskade och ställda på sin dynamiska spets. Vad som än händer nu – är en ny berättelse.

Att avsluta en berättelse och börja på en ny – oavsett om du läser den, skriver den eller lever den – innebär att lämna något man vant sig vid och kasta sig ut i… Ja, vad? Ut i mörkret? Tja. Men det kan ju lika gärna vara ut i ljuset. In i dimman, kanske? Upp i det blå? Ut på luffen? Ut i det okända. För en stund hänger man där. I limbo. Kanske är det det som skrämmer mest, ändå? Det där ögonblicket då man befinner sig i ingenstans, innan en ny berättelse kommer och fångar upp en och tar en med – vidare, bort, hem eller vart man nu är på väg.

Ja, jag tror att det kan vara så. Limbo är värst. Ett ingenting-tillstånd man inte kan påverka är det som skrämmer mest, tomheten mellan berättelser. Då föds instinkten att hålla fast. Fast och hårt vid det man känner till, det man vant sig vid och känner sig trygg med. Inte släppa taget, inte frivilligt gå… in i ljuset? Ut på luffen?

Fast en ny berättelse kommer ju alltid. Så mycket kan man vara säker på. Säkrare än SJ:s tidtabell, kommer det alltid en ny berättelse. Inte alltid den vi ville läsa – eller skriva (eller leva) – men det kommer alltid en och tar en med. Så mycket kan man vara säker på.

NaNo-skissar

Jag börjar verkligen se fram emot NaNoWriMo i november. Jag ser till och med fram emot att ta total och fullständig bloggsemester. Ingen tid – och framför allt inga ord – ska förspillas på förgängligt bloggpladder, i november ska all verbal ansträngning läggas på Den Stora Romanen.

Hur stor den nu i praktiken blir, återstår alltså att se. Men ovanstående mindmap är min utgångskarta. Jag börjar i mitten, och sen… sen får vi se.

Stephen King berättar i boken Att skriva att han alltid hittar sina idéer i ett ”Tänk om…”. Jag gillar det. (Att jag gillar Stephen Kings sätt att berätta historier är ju knappast någon hemlighet.) I ett ”tänk om” finns rymd för precis vad som helst.

Min skiss rymmer mycket bakgrund och utgångspunkt – mindre på själva händelsesidan. Det känns lite oroväckande. Å andra sidan – det borde finnas åtskilliga möjliga ”Tänk om…” bara i de utgångspunkter, relationer, möten och platser jag har på bakgrundssidan. Mitt mål med NaNoWriMo är inte att hinna skriva 50.000 ord på en månad (fast jag tänker försöka…!) – eller att få ett färdigt råmanus. Mitt mål är att avsätta varje ledig sekund i en månads tid, åt att söka (och förhoppningsvis finna) berättarglädjen.

Det ska bli riktigt roligt. Att göra skissen ovan var också roligt. Jag tycker om mina karaktärer redan – i den mån de hunnit presentera sig för mig. Än är de flyktigt bekanta, men de väcker nyfikenhet. Vilka är de? Vad tänker de? Hur agerar de? Vad händer när de möts?

1 november börjar det. Då får jag veta.