*snörvl*

I ett slag, eller över en natt, har jag åldrats 50 år. Minst. Jag skämtar inte. Jag var snuvig igårkväll, men vaknade som en relativt pigg 85+-åring, med huvud i fem-tonsklassen. Inte mycket snuvigare än igår, men nyser i princip oupphörligen och känner mig invärtes marinerad i s**r. Najs. Jävligt najs. Eller inte.

Inte konstigt att gårdagskvällens djupa diskussioner med Linda, vilka vanligtvis faller i den rappt snattrande och kreativt synergistiska kategorin, plötsligt (från min sida) verkade utspelas i sirap. Min första tanke vid såna tillfällen är alltid: ”Herregud, ÄR jag såhär trög? Lite lagom gulligt impulsdrivet hejsan-hoppsan, ja. Men trög? Nejnejnej!” Och så får jag panik, förstås. My brain är ju det bästa jag har!

Men det är klart. Snormarinad kan faktiskt sänka den bäste.

Och det slog mig för en stund sen. Förkylning är en sån banal sjukdom, ändå tar den på något sätt (eller just därför) värdigheten ur en. Förvandlar en till ett hostande, nysande, snörvlande utmattat vrak – för lite snor? När jag var liten hade jag en period när jag intensivt rådbråkade min fyra- eller femåriga hjärna med det faktum att även kungen måste bajsa varje dag. Kungen! Och kronprinsessan Victoria hade blöja – fatta det, blöja!! (Fast jag tänke mig säkert spetsblöjor med guldbrodyr och en skär sidendyna att placera den kungliga eh, avföringen på.)

Det här var djupt allvarliga funderingar, och krävde mycken fundering. För mig som levde i sagoböckernas värld, där kungar och prinsessor var något utöver det vanliga, gick det liksom inte riktigt ihop – att även de måste inrätta sig i den biologiska ordningen som alla vi andra simpla bonntölpar.

Idag tänker jag att både kungen och kronprinsessan med stor sannolikhet snorar lika hjälplöst och snyter sig lika fruklöst som jag. Om än i spetsnäsdukar med monogram, istället för Kleenex-servetter. Men ändå. Inför en förkylning är vi ändå alla lika ömkliga.

***

Nu ska jag sätta på lite musik och lägga mig i soffan och titta på en Moderskepps-lektion. Tror att det är all ansträngning jag orkar med just nu. Hm – Photoshop eller Visuell kommunikation? Jösses, nu blev det ju jobbigt…

Om vigsel, ceremonier och japansk långsamhet

Sådärja. Då var den lilla detaljen avklarad.

Egentligen är det lite märkligt, hur en formell grej som äktenskap fortfarande regleras genom en traditionell ceremoni – i det sekulariserade och übereffektiviserade Sverige, nådens år 2010.

Jag menar inte det som något kritiskt eller negativt, inte alls. Bara lite ovanligt. Vi har ju, under förberedelserna inför den nu rätt nära förestående utlndsflytten, tröskat oss genom en ansenlig mängd blanketter. Där är det en formell process och fyrkantiga ifyllnadsfält som gäller, ändlösa mängder opersonligt sifferkodade blanketter, var och en för sitt specifika syfte – och dessa blanketter utgör själva strukturen för alltihop.

För äktenskap – som ju juridiskt/formellt reglerar oerhört mycket – gäller däremot fortfarande en obligatorisk (om än i borgerlig form högst nedbantad) ceremoni som gäller – och det är både traditionellt och trevligt. Men ovanligt.

Vigseln var som sagt väldigt kort, och vigselförätterskan (som var påtagligt nervös och möjligen begick sin första vigsel utöver sin egen) lyckades inte få vare sig makens eller mitt namn rätt en enda gång, så det förtog lite av stundens närvaro, måste erkännas. Men gift blev man, och efter en lätt lunch (bestående av smörgåstårta, så ”lätt” syftar nog snarare på att vi slapp tillaga den själva utan bara hämtade upp den på lokala konditoriet) begav vi oss till Hasseludden och den japaninspirerade spa-anläggningen Yasuragi.

Det var mitt tredje besök på Yasuragi. Första gången var jag där med mitt förra jobb, en belöning för hårt och intensivt arbete utöver det vanliga, tillsammans med mina två närmaste kollegor. Andra gången var jag tokgravid och dessutom antagligen redan då med initiala depressionssymptom, och vägrade stanna över natten. Då vart det inte mycket till yasuragi, eftersom jag avstod själva spa-grejen. Fast miljön är ändå… speciell. Det är en skön miljö att vara i. Under mitt första besök där, med förra jobbet, myntade vi uttrycket ”spirande minimalism” för att beskriva interiören och miljön – och det är nog ungefär vad det är.

Den här gången blev det naturligt att jag funderade en del på detta med ceremonier. Dels hade jag just gått genom en, dels är jag som bekant just nu långt inne i boken Långsamhetens lov, och försöker göra mesta möjliga av det jag läser där.  Och – givetvis – för att japansk sed föreskriver långt mer ceremonier än som ryms i dagens svenska kultur. Vi har rationaliserat bort allt ”sånt där”, allt ”lull-lull” – oviktigt skräp… Eller? Vad har vi förlorat på kuppen? Förutom långsamhet, handlar Långsamhetens lov mycket om att göra saker med innehåll och mening. I sin tur hänger det samman med mindfulness, som jag redan tidigare varit inne på i mina funderingar.

Och de som slår mig är att det är egentligen där det ligger – ceremonins mening är närvaro. Att gå upp i det man gör, och den betydelse man tillskriver det man gör. Att vara i stunden ”här och nu” – inte stunden ”sen” och på platsen ”annanstans”.

Sen ska man veta att Japan inte på något vis är en stillsam plats, där stillsamt meditativ musik från österns mystiska stränginstrument liksom ljuder från själva luften, och människor är sälla och saktfärdiga till sinnes. Jag inser att det här slår undan alla möjligheter för mig att någonsin tas för annat än ”naivt våp” men jag måste erkänna att jag nog hade en sådan bild av Japan när jag satt i Lufthansa-planet som tog mig dit, ett varmt och klibbigt augustidygn 1994. Istället steg jag av planet i en värld som fick Stockholm i rusningstid att verka som ett enda meditativt lugn. Få människor kan konsten att myllra som japanerna.

Men ändå. Kulturen finns kvar. Ceremonierna förs fortfarande vidare, vårdas som en klenod man tar fram då och då, för att den berättar en historia som ännu är en del av vem man är. I Sverige har vi glömt bort det där. Vi firar våra storhelger med ett allt mer tomögt fokuserande på mat och dryck, vi gör som man gör – men glömmer minnas varför, och vad historien har att berätta om vilka vi är.

Om det där blir jag påmind på Yasuragi. När jag sitter i ett stillsamt rum, läppjar på en mugg skållhett Spirulina-te med milt kryddig smak av kanel och torkade bär och bläddrar i en bok om japansk kalligrafi. Under min termin i Japan gick jag en kurs i Sumi-e, traditionell bläckmålningskonst. Kalligrafiboken får mig att längta efter att hålla i en pensel igen, skapa vackra linjer, former och texturer med handrivet bläck mot papper. Det är en ceremoni.

Jag påminns om att det är så jag vill ha det. Skapandet ska vara en ceremoni – inte en produktionscykel. Det är närvaron som betyder något – inte resultatet.

Sådana tankar ryms i stillheten på Yasuragi. Det tog en stund för den stressade, spända Jenny att varva

ner tillräckligt för att upptäcka den där rymden. Första timmen kände jag mig faktiskt mest mer stressad och vilsen i den ordnade, ”spirande minimalistiska” miljön. Först när hudterapeuten jag bokat tid hos, tryckte ner mig på en brits och drog ett tjockt, tungt japanskt täcke över mig och tvingade mig att ligga still och tyst i trekvart kunde jag landa – och sen höll den känslan i sig.

(För övrigt glömmer jag nog aldrig den natt jag spenderade under fem (5) sådana täcken, och ändå frös så att jag aldrig trodde att jag skulle bli varm igen. Jag frös i en vecka efter den natten – trots att jag hade en halvmeters staplade täcken på mig. Det är snyggt med pappersväggar, men inte vidare praktiskt när det blir kallt.)

Bäst på Yasuragi är de varma källorna utanför huset. Till och med i vintriga februarinatten kan man sitta därute, med varmt vatten upp till axlarna är värmen så påtaglig att du då och då måste sätta dig upp och låta vinterkylan svalka dig en stund. Du kan låta dina händer sluta sig runt en istapp som hänger från taket ovanför dig, och känna fingrarna smälta isen som smör. Där slappnar kroppen av, och själen hinner äntligen ikapp. Maratonloppet som kallas vardag är över, och de tävlande sjunker ihop innanför målsnöret (om det nu ens fanns ett mål?), utmattade. Och äntligen kan de påbörja sin återhämtning.

Gourmétmåltiden på restaurang Teppan Yaki är en upplevelse i sig. Du sitter vid stekbordet där kocken tillagar din mat. Bara att se en skicklig kock i arbete är en upplevelse, de snabba säkra rörelserna är som en fascinerande dans. Fast frågan är om gästerna är särskilt mottagliga för skådespelet. De flesta jag såg i restaurangen igår såg ungefär lika tomögt utsjasade ut som jag själv kände mig. Men gott var det – himmelskt gott. Sallad, torskfilé (odlad sådan) med bacon-, äpple- och rödlöksfräs samt lammfilé med marinerad vitlök, svamp och teriyakisås. Ett glas vin till varmrätten och jag var färdig att däcka. Och gjorde det sedermera också – fast på ett skönt sätt.

***

Nåväl. Imorgon är det måndag igen. Dagis är stängt och jag ska vara hemma med barnen. Efter lunch får vi fint besök av Linda, som var mitt bästa ressällskap under tiden i Japan. Vi har sällan brist på samtalsämnen, men imorgon tror jag att vi kanske rör oss en smula österut i diskussionerna.

Nu börjar Mello!

Det där med planering har kanske aldrig varit min bästa gren. Man kan väl fråga sig hur en schlagernörd lyckas boka in sitt bröllop på Melodifestivalens premiärafton, men… nu blev det så. I år får festivalen avnjutas i efterskott via SVT Play. (Och ja, om det finns uppkoppling på hotellet och festivalprogrammet finns online redan samma kväll, så KOMMER jag att titta innan jag somnar. Det här är viktiga saker…!)

Upptäckte att låtarna presenteras med sneakpeaks på SVTs webbplats. Sneakpeaks är kul. Ska vi se om jag lyckas plocka ut vinnarna i år igen?

Första låten heter Unstoppable och sjungs av en Ola. Obildad som jag är vet jag inte om det är nån Idol-Ola eller så, men låten är faktiskt helt okej. überproducerade så det förslår, men en snyggt packeterad musikprodukt brukar ju gå hem i såna här sammanhang.

Andra låten heter A place to stay och sjungs av en namne till mig: Jenny Silver. Mja. Den är också trevligt producerad, doftar lite Sophie Ellis-Bextor sådär – men uj, så trist.

Tredje låten You make me hot-hot-hot får mig att vilja kräkas innan jag ens klickat på länken. Låten i sig låter väl ungefär som vilken discodunk-dänga som helst, men… Titeln – titeln! Nej – *stön!* Fast den kan nog komma bra till – om Linda Pritchard sköter sig på scen.

Fjärde låten, Road Salt med en tufsigt okammad grupp som kallar sig Pain of Salvation låter lovande på ett sätt som aldrig kan bära till Globen. För långsamt, för intetsägande. ”Inget handtag” som Bert Karlson skulle ha uttryckt saken. Fast jag tycker den låter skön för örat att lyssna på.

Femte låten heter The saviour och framförs av Anders Ekborg. Hurra – äntligen en artist man känner till, även om han inte direkt är schlagerkung i min bok… Fast sjunga kan han ju, och med både musikaler och filmer i bagaget borde han ju kunna sköta sig på scen. Jag tror personligen att den är för trist och att ingen kommer att rösta på den efter operafloppen från förra året – i år tror jag att man kommer att rösta på poppiga låtar, och då är denna shit out of luck. Som det heter. (Dessutom – varför heter låten The saviour när han sjunger Il salvatore? Hallååå?)

Sen kommer Jessica Andersson och sjunger den sjätte låten, som sjunger I did it for love och jag gäspar käken ur led bara under den minut förhandsklippet varar. Men det är jag det. Det går säkert bra för henne, det brukar det ju göra!

Bidrag nummer sju är jag för gammal för. Singel med ”Frispråkarn”. Don’t get me started. Men faktum är att jag tvivlar på att rap-diggarna röstar i melodifestivalen i år heller, så det blir knappast nåt singlande i globen. Men, som Jacob Dahlin brukade säga, man måste ju ha en kisspaus nån gång under programmet!

Kvällen avslutas av Salem al Fakir med bidrag åtta – honom hejar jag på innan jag ens hört bidraget, han är ju asavärldsacool…! Och jag tycker han levererar – modernt men annorlunda, utan att bråka nämnvärt ens med de mer traditionalistiskt lagda öronen runt om i landets TV-soffor.

***

Jennys stalltips, dårå: Jag hoppas att al Fakir går direkt till Globen. Jag tycker han är skitrolig, originell – utan att tulla på musikaliteten. Det var sånt jag menade när jag skrev om vad som ska till för att Sverige ska ha en sportmössa i ESC. Sen tror jag att Jessica Andersson går vidare bara i egenskap av att vara kändis. Tyvärr, så brukar ju svenska folket rösta (och så går det ju som det går också…). Sen tror jag på Ola och disco-Linda också.

Får jag hoppas, så säger jag: Skit i feminismen nu, skicka grabbarna direkt till Globen och tjejerna via Andra chansen!

Om att ”bli gift”

En snöblaskig söndagseftermiddag på kebabhaket brevid Växjö teater, nådens år 1996. Jag och tre väninnor sitter där och diskuterar världsordningen, tidens tand och våra respektive livsresor – det vill säga huruvida vi börjar bli gamla eller halvgamla, vad vi ska göra när vi sitter ”pau himmet” och vem som först ska bli gift. Jag ska väl försvara den självständiga kvinnan i mig med att poängtera att det inte var något vi brukade diskutera, och jag minns faktiskt inte varför vi kom in på det den gången heller… Men hursomhelst, in på det kom vi.

Väninnorna röstade, enhälligt, på mig. Jag var den enda av oss som befann mig i en relation vid det exakta tillfället. Och förvisso lever jag med samma karl än idag – men gift har jag inte blivit. Inte förrän imorron.

Folk tittar underligt på mig, när jag nämner det där som i förbigående, halvt glömmer bort denna lilla inklämda detalj i den övriga planeringsfrenesin som pågår. ”Jovisstja, vi gifter oss på lördag också.” Och nog för att jag är pragmatiker, men någonstans är jag själv lite förvånad över att den där lilla detaljen blivit så styvmoderligt behandlad. (Jag ringde min egen far först igår och berättade… )

Jag satt på lunchen idag och funderade över detta. Två olika faktorer spelar in tror jag – utöver den pragmatiska läggningen i största allmänhet, dårå:

1) Jag är grymt stressad just nu. Det var väl inte riktigt så jag hade tänkt mig mina två sista månader i landet, min plan var att jobba lite mindre, softa lite mer. Hinna träffa vänner och sy ihop tanke- och händelsesäckar i häret och nuet, i förberedelse inför tre års utlandsboende/exil/äventyr. Nu blir det inte så, om det sen beror på dålig planering, önsketänkande kring tingens varande eller Murphy’s lag kan vi låta vara osagt. Jag gör inte så stor sak av det heller, jag vet att om blott två veckor stundar andra tider – långsamhetens tider. Då kan jag ta en sak i sänder, prioritera som jag vill och låta intetgörandet ha sin tid. Men viss sorg känner jag över att inte kunna göra ett långsamhetens avslut här hemma innan vi åker.

Men hursomhelst – alla som någon gång varit riktigt riktigt stressade vet att det kan kännas som att stå i ett mäktigt framforsande flödet – du är i det, och det enda du kan göra är att hålla i dig så gott det går och låta flödet forsa på omkring dig. Det är helt enkelt övermäktigt att planera fler saker, ordna mer, fixa detaljer. Man gör det som måste göras, och letar hållpunkter i tillvaron där man kommer upp till ytan för att andas. Imorgon blir en sådan dag – men mest för att den avslutas på en trevlig plats med stillhet och tystnad som jag längtat så efter. Den lilla detaljen att vi ska en ”omväg förbi Rådhuset” innan dess, har jag halvt om halvt glömt bort…!

2) Läget just nu är ju sådant att vi har två projekt på gång. Det ena tar tre minuter – det andra tar tre år… Eller nej, tanken är väl att tre-minuters-grejen sen ska vara än längre än tre år, men faktum är att utlandsflytten dominerar och överskuggar ALLT just nu. Jag vaknar med flytt-tankarna, jag somnar med dem, jag arbetar med dem malande i bakhuvudet, lever med dem och försöker orientera mig kring dem genom att göra och införskaffa saker jag tror ska göra flytten och livet efter den enklare. Flytt-flytt-flytt-flytt-flytt… Någon på jobbet blev förvånad över att jag jobbade idag, och bara ska vara hemma på måndag för att barnens dagis är stängt – samb… förlåt den blivande maken åker till Tyskland ”on business” på tisdag, och det är verkligen business as usual. Jag svarade: Jamen, vi åker ju på tre års smekmånad sen! För det gör vi ju. Det är ett gemensamt äventyr för hela familjen. För mig slår det två veckor på en sandstrand med hästlängder.

Jaja, hursomhelst. Imorgon ska det bli ett ärbart fruntimmer av mig – och det är väl inte en dag för tidigt.

Om spirande läslust

Minns ni det här? Jag efterlyste en bok jag bara nästan läste som barn, och gärna ville veta om någon visste titeln på. Jajamensan – på nätet finns alltid någon som vet…! Nå, sen är jag väl inte alltid känd för min snabbhet, så först nu ligger boken i min pågående beställning från Adlibris. Väninnan påminde mig om den i ett mejl, med orden:

”Och så har jag nu läst precis halva Madeleine L’engle, A wrinkle in time, på engelska – är MYCKET förtjust i den. Om jag bara hade fått den i mina händer när jag var i Narniaålder, slukade Sagan om ringen, och sedan dammsög biblioteket efter intelligent fantasy … Då hade jag nog sett kreativitet i naturkunskap och matematik.”

Jag ser verkligen fram emot att läsa den. Jag ser överhuvudtaget fram emot att börja läsa igen. Jag vet inte när jag tappade läslusten, läsorken och läsvanan. Senaste åren har jag på sin höjd plöjt några böcker under sommarsemestern, på stulna stunder i skuggan vid stranden. Jag har inte ens haft vett att sakna läsningen – just för att orken saknats. Fast när jag nu inventerar bokhyllan och ser den ena olästa titeln efter den andra – som tidigare bara gett mig dåligt samvete – känner jag nu istället ett varmt och lyckligt litet ‘pirr’ genom kroppen, för att jag snart faktiskt ska hinna läsa de där böckerna.

Däremot insåg jag i natt att jag har dålig koll på vad jag VILL läsa. Har ingen koll på böcker längre. Deckare är inte min grej – däremot är Stephen King min grej. Jag beställde två av böckerna ur Det mörka tornet-serien – det ska ju vara Kings livsepos, om jag förstått rätt, så den måste man ju läsa. (Dessutom är hela serien översatt av den översättare jag gillar. På senare år har BBB börjat fasa in en ny King-översättare… och jag blir bara galen på alla stolpigheter den mannen åstadkommer! Stephen Kings språk ÄR speciellt – men översättaren verkar inte ha läst på så noga.)

Och så L’engele, då. Och så petade jag med en Fritiof ”Piraten” – ett impulsköp, för att jag påmindes om en kurskamrat på en märklig kurs jag gick för hundra år sen eller så, som var så fascinerad av mitt språk – eller kanske snarare berättarstil – och tyckte att det påminde om Piraten. Som jag själv aldrig ens läst… Men nu ska det också bli av, är det tänkt.

Därtill en bok med art journaling-inspiration och en om teckning för nybörjare och lite kurslitteratur – sen blev det inte mer. Inte den här gången. Och jag har ju en hel bokhylla full med olästa böcker redan.

Men ni får ändå gärna tipsa mig om böcker. Helst skönlitteratur, facklitteraturbehovet täcks nog väl av kurslitteraturen, skulle jag tro. Gärna barn/ungsomslitteratur, gärna gamla favoriter, gärna poesi. Eller också något helt annat. Något som DU vill dela med dig av. Jag är idel öron…!

Obligatorisk läsning i kursen ”Leva” för nybörjare

Jag är verkligen djupt tagen av boken jag läser just nu. Långsamhetens lov av Owe Wikström. Jag har skrivit om den förut, men NU först läser jag den.

Titeln antyder en snäll och vänlig bok om att ta det lite lugnare i livet – men jag upplever den snarare djupt provocerande. Samtidigt inser jag att det faktum att jag blir provocerad är ett tydligt tecken på hur innerligt väl jag behöver läsa den – provokationen handlar om att läsningen utmanar saker jag ser som orubbliga livsförutsättningar, men är de verkligen det? Hur maktlös är jag egentligen?

Nu står ju jag egentligen inför en ganska unik situation, där jag får kliva ur hamsterhjulet under några år, då jag kommer att kunna prioritera om, skifta fokus och vara mindre styrd av yttre krav och förutsättningar. Lätt för mig att komma och snacka om provocerande men nödvändig läsning. Men jag skulle verkligen vilja köpa upp hela Adlibris lager av den här boken och börja skicka runt i bekantskapskretsen, som formligen kryllar av människor precis som jag, som verkligen behöver läsa det här, ta det till sig och göra upp med sig själv kring de frågor boken väcker.

Kolla in här, e-boken är ju faktiskt i princip gratis! Köp den, läs den – du kan tacka mig senare.

Jag är förvisso ett känslomässigt våp i största allmänhet, men att läsa den här boken innebär att jag åtminstone var femte minut måste lägga den ifrån mig för att antingen låta mina egna tankar hinna ikapp, eller också mota bort de envetna tårarna som vill välla fram vid varje igenkännande solarplexus-slag.

Å ena sidan skulle jag ha kunnat skriva boken själv. Nära nog varenda tanke är sådant jag själv funderat på, reflekterat över och skrivit om – här eller på andra ställen. Å andra sidan lever jag så oändligt långt ifrån dessa tankar i praktiken – och just därför behöver jag verkligen läsa den här boken, överväldigas av den och då och då lägga bort den för att låta både tankar och tårar lägga sig till ro igen.

***

Jag ser mig omkring, och ser att de senaste åren har somligt förändrats  – medan annat är precis likadant. Åtminstone på de plan som är relevanta för mig.

Jag har betraktat detta som ett misslyckande från min sida. Det har inte spelat så stor roll vad Den Kloka sagt om att tillåta sig stolthet och glädje över vad jag faktiskt åstadkommit. När strukturen ändå inte tillåtit mina förändringar att ”slå genom” och åstadkomma de resultat jag avsett – då har jag ju misslyckats. Trots att jag faktiskt har lyckats påverka det som jag hade en rimlig möjlighet att påverka.

Boken skildrar min verklighet, min vardag, på ett sätt som gör att jag faktiskt kan relatera till det där – vad jag kan påverka och inte. Acceptansen som hittills varit ouppnåelig, smyger sig plötsligt fram ur en dold vrå.

Känslorna som kryper fram medan jag läser är snarare kopplade till skam och skuldkänslor över att vara otillräcklig inför mitt eget liv, än förknippade med någon särskild sorg. Och därför skriver jag om det här – för jag tror inte att jag är ensam om mina känslor. Men just för att de är så skuldbelagda, så skamfyllda – så pratar ingen om det. Och saker ingen pratar om – de tror man ju att man är ensam om, det vet vi ju allihop.

***

Boken är en lågmäld men samtidigt svidande kritik mot samtidskulturens ytlighet och konsumtionshysteri. På sina håll märker man att det finns en generationsklyfta mellan författarens världsuppfattning och min egen. Ändå väljer jag att köpa hans ord – just för att de utmanar hela min världsbild med försanthållanden och allt. Jag tror att jag behöver vända ut och in på det jag levt med så länge att jag inte ens ifrågasätter det längre. Jag behöver ifrågasätta.

Och det gör jag. Även saker som jag själv trott på och argumenterat för. En sådan sak är våra sociala medier. Låt mig citera ur boken:

”De sociala beröringsytorna har blivit allt fler samtidigt som de blivit allt mindre. /…/ Det betyder att en individ under livet träder i relation till ett större antal personer än förr, samtidigt som relationerna till dessa blivit allt mindre permanenta.”

Låter inte det bekant, någonstans?

Boken presenterar också ett resonemang om att förr levde man närmare varann, och de personer man hade omkring sig hade man vanligtvis omkring sig genom hela livet. Det blev nödvändigt att acceptera och lösa konflikter på ett annat sätt än idag, då vi helt enkelt lägger ner en relation som känns besvärlig och provar en annan. Lite som att bita i alla pralinerna i Alladin-asken, för att hitta (eller inte) en man gillar.

Eller också sprider sitt sociala engagemang över en större yta. Fler kontakter på kortare tid – eller 140 tecken.

Det har varit så mycket prat om hur magiskt sociala medier är (Och ja, jag vet att jag sjungit med i den kören – men nu väljer jag ett annat perspektiv – och vet du vad? Det ser annorlunda ut härifrån!), hur det sociala är det fina i kråksången, inte tekniken – men jag börjar bli alltmer skeptisk.

Hur socialt är det egentligen? Det KAN vara det. Det vet jag av erfarenhet. Men NU, 2010, har den sociala mediecirkusen blivit en sån formidabel koloss – där maskineriet överskuggar allt. Det har blivit business – och därmed förlorat en hel del av sin charm.

För att nu inte helt dissa sociala medier, ska jag tillägga att jag fortfarande tror det finns potential och ett nytt sätt att mötas och kommunicera invävt i den nya tekniken. Även om jag inte riktigt ser potentialen fylld – eller ens mött – i hur sociala medier generellt används idag, där pionjära gurus står på rad med sina megafoner och formligen dräller ner cyberrymden med… rent skräp.

Vi måste lära oss att lyssna MINST lika mycket som vi pratar. Vi måste lära oss att lämna plats för tystnad.

Vi måste vänja oss vid tanken att vi inte kan kontrollera omvärlden genom att peppra etern med så mycket babbel vi kan. Det är inte det det handlar om. Vad det handlar om är ett metaproblem. Vi måste nämligen lista ut vad vi själva handlar om, för att svara på hur våra sociala möten (eller varumärkes- eller sociala medie-strategier för den delen) ska se ut.

DET är kruxet – och magin. Och det är svårare än man tror.

***

De senaste månaderna har jag flera gånger börjat skriva inlägg om kollektivism kontra individualism – utan att lyckas komma i mål. Jag hör kloka människor säga att vi är på väg in i en ”individualismens” tidsålder, där kollektivistisk normativitet inte längre tillåts diktera individens vägval. Den här boken säger i princip tvärtom – att vi redan är där, och att det är ett faktum som gör oss än vilsnare, än rastlösare, än ytligare.

Nu tror jag inte att verkligheten är så svartvit att det är antingen-eller som gäller. Jag tycker att likriktning och konflikträdsla och kollektivistiskt pekfingerviftande är en styggelse – det vet ni alla som läst här någon längre tid.

Samtidigt slår bokens tankar an en sträng någonstans. Kollektivets trygghet och tydlighet kontra individens ensamhet. Identiteten som ett individens livsprojekt – ditt eget ansvar, och skyll dig själv om du fuckar upp! Jag tror inte att ”ensam är stark” gäller i fullt så stor utsträckning som vi gjort gällande – däremot har vi kanske glömt bort (eller aldrig vetat?) hur man skapar gemenskap med takhöjd för individer.

Tänk om vi kunde skapa en kultur som varken bygger på en grå, kollektivistisk massa eller en skränig skara individualister som armbågar sig fram för att nå rampljuset – utan helt enkelt (och bildligt uttryckt) en mängd individer som håller varann i hand, utan att utplåna varann.

Den visionen köper jag rakt av.
(Kanske delvis för att den inte ens stod i boken, utan är min egen…!)

I plugget

Ifall nån undrar så är jag i skolan. Precis just nu faktiskt. Samtidigt som jag sitter med fötterna uppslängda i soffan och en gammal favoritfilm på teven, har jag aktiverat vårens kurs i Fotografi – visuell kommunikation. Vårens studier kommer att ägnas både åt den och åt Moderskeppets andra kurs i samarbete med Högskolan i Jönköping, som handlar om Digital bildbehandling i Photoshop.

(Jag är fortfarande registrerad på en kurs i socialpsykologi också, men jag SKA avregga mig där och ta den nästa vår istället. Jag måste bli lite realist här, känner jag…!)

Jag gillar verkligen upplägget med videokurser, och Mattias Karlsson är en jäkligt skicklig lärare. Jag klurar lite på om det är bra eller dåligt att läsa båda kurserna samtidigt – men jag tror att jag bestämmer mig för att det är bra. Det kommer inte att bli för betungande, det är jag säker på – och någonstans känns det som en schysst balans att inte enbart skruva på reglage för att försöka försköna bilder, utan även prata komposition, budskap och innehåll.

Däremot är det inte många bilder som tas här just nu. Jag vet inte vad som flugit i mig, jag tycker bara att alla bilder jag tar blir gryniga och eländiga och inte ens med bästa photoshop-vilja i världen går de att rädda och göra något vettigt åt. (Det skulle förvisso hjälpa om det blev vår eller om jag åtminstone skaffade en vettig antibrusprogramvara – men jaja, tids nog. Först ska jag utnyttja min studentrabatt för att köpa snuskigt många Adobelicenser, och sen är plånboken tom för ett bra tag framöver…!)

Nåja. Nu ska jag se färdigt min kursstartsfilm, så kan jag känna mig som en riktig, fullfjädrad student sen!

Outad

Nej. Jag är faktiskt inte så naiv att jag inte förstod att det skulle hända förr eller senare – att min blogg skulle kopplas samman med mitt icke-svensson-mässiga namn, en ”främmande” människa skulle kunna hitta min blogg via mitt namn – eller tvärtom. För ett antal år sedan skulle jag ha fått panik och velat gå under jorden, byta identitet och sätta sjudubbla lås på alla dörrar och fönster, samt helst ringa Säpo… (Jag har kontakter, you know. Faktiskt.)

Nu idag, när en person jag inte alls kände för två dagar sedan, sa per telefon ”Och så har jag läst din blogg också”, blev jag förvånad, och ville veta hur sökningen gått till – men annars var det mest en axelryckning. Faktiskt. Roligt eftersom hon tyckte at jag skriver väl och intressant, men själva det faktum att hon hittat bloggen genom en (förvisso rätt systematisk och tålmodig) google-sökning på mitt namn, kändes inte så alarmerande som jag nog skulle ha trott att det skulle.

Och det är skönt. Skönt att veta att jag känner så. Inte för att jag kommer att posta mitt fullständiga namn över hela bloggen för det – jag är ganska tillfreds med att här vara Jenny rätt och slätt, uttryckt genom varumärket Himmel & Ord, en lätt förvirrad historia om nästan vad som helst.

Men jag skriver faktiskt ingenting jag inte står för. Däremot är det jag skriver här långt ifrån alltid särskilt bra.

Och det kan man väl möjligen fundera över – mina roller yrkesskribent och hobbybloggare. Vad gör min virriga privatblogg egentligen med mitt personliga varumärke? Vad var det han sa, Rothstein? Bloggvärlden är en kloak. Vill jag som yrkesskribent befatta mig med och beblanda mig med en brokig massa som åtminstone i somliga ögon ter sig som en kloak av dålig svenska, ointressanta reflektioner och meningslöst pladder – utan att vinnlägga mig om att i varje yttring skriva Sveriges bäst formulerade blogg?

Ja. Det vill jag faktiskt.

Och jag VILL göra det utan att lägga allt krut på att skriva stilistiskt fulländade texter, det är inte det som är syftet med att skriva här. Här är syftet att sätta ord på saker som rör sig innan för mitt högst personliga pannben. Det ÄR virrigt. Det ÄR brokigt, krokigt, mångt och mycket. Det är ju därför jag tycker om det och vill berätta det. Inte sitta och finpolera texter, väga millimeterformuleringar på silvervåg, värdera den relativa politiska korrektheten i den ena termen kontra den andra, möjliga (och omöjliga) tolkningsvarianter och slutligen tvingas välja den minst estetiska formuleringen, för att den är den kompromiss som tar hänsyn till alla kockar i soppan.

Här – här skriver jag. Bara jag. Jag skriver här och nu, följer tanken som flyger genom mitt huvud precis i den stund som fingrarna springer över tangentbordet och det blir som det blir. Skulle jag skriva den här texten om en kvart skulle den bli helt annorlunda. Kanske skulle den handla om måsar. Eller högafflar. Eller… vad som helst.

***

Nåväl. Klockan är sen och en intensiv helg är på väg att övergå till en troligtvis lika intensiv arbetsvecka. Om tre veckor är vi i Hamburg, sover trött innan vi möter upp flyttbilen på måndag morgon. Jag fattar fortfarande inte att det här är på riktigt. Tre veckor??

Börjas i tid?

Barnen leker med storebrors fiskespel – ett sånt där med en snurrande spelplan där plastfiskar lite slumpmässigt dyker upp/ner och öppnar/stänger gapet, så att man kan fånga dem med små fiskespön av plast. Det ömma modershjärtat klappar lyckligt och jag tänker ”Så fint de leker tillsammans ändå…”

Då ryter storebror, högt så att blodet isar sig och grannarna ringer polisen:

- NEJ!! MINA REGLER! MINA regler…!

Ahh, redan ledarskapstakter på högsta nivå. Det kommer att gå bra för den grabben, det är jag säker på…! *s*

Om tidningsdöden

Ärligt talat… är det jag som gått och blivit kräsen på gamla dar, eller har Scrapbooks etc blivit en riktig trist blaska? Månadens nummer kom häromdagen, men ingenting som fastnade – inte ett endaste något.

Folk pratar om papperstidningarnas död – ett rykte som jag personligen tror är betydligt överdrivet, MEN jag tror att tidningsmakarna behöver skärpa till sig. En TRÖTT blaska har ingen framtid. Ska en papperstidning klara sig, då ska den fanimej vara bra.

Och sådana tidningar finns. I veckan fick jag också hem Stampingtons tidning Art Journaling – en tidning som jag glatt betalt hutlösa pengar för, bara för att jag VET att den levererar. Det är en tidning som kommer att åka med i handväskan flera gånger, som kommer att göra mig sällskap på nattygsbordet, resor och närhelst jag har en deppig stund och behöver ryckas upp.

För några veckor sen, på det där olycksaliga minglet jag skrev om, pratade jag med en före detta kollega som numera jobbar i tidningsbranschen. Jag frågade om läget i branschen, och fick (givetvis) till svar att det var iiiiinga problem alls, vissa tidningar hade haft det tufft, men inte hennes och nu började det dessutom stabilisera sig. Fan trot, men okej. Jag drog min teori, att morgontidningar och nyhetsmedier kommer att få det tufft, eftersom papper alltid kommer att vara ett steg efter, medan nätet är omedelbart och dessutom dynamiskt. Däremot tror jag på lyxläsning, som ett slags medievärldens ”parce-que je le vaut bien” – och att man där kommer att kosta på sig att betala för kvalitet.

Min tidningskollega höll inte med. ”Nej, nej, nej” sa hon – ”en morgontidning måste prassla!”

Som sagt. Fan trot. Men hursomhelst. Igår kom då Apple med årets nyhet. iPad – a.k.a. Paddan. En läsplatta. Eller en netbook utan tangentbord. Eller en överdimensionerad iPhone. Omdömena har varit många – som alltid när Apple släpper nya prylar. Personligen känner jag att jag inte riktigt ”är där” än, paddan väcker inget habegär hos mig. Men jag när jag frustrerat kastar ifrån mig Scrapbooks etc, kan jag ändå inte låta bli att fundera på hur våra läsvanor kommer att förändras. Till tidningskollegan sa jag nämligen att jag lika gärna läser morgontidningen på skärm – och det gör jag. Fast just då ÄR ju faktiskt tangentbordet lite grand i vägen.

Och om man ger paddan några år, låter den vidareutvecklas några steg och komma över sina barnsjukdomar… Hur självklar kommer den att vara då? Hur mycket ”var mans produkt” är den då? Netbooken var ju en fullständigt onödig produkt när den kom – men idag är den ganska vanlig.

Jag har inget behov av prassliga morgontidningar. Däremot är jag kräsen, och det tänker jag fortsätta med. Så om några år sitter jag väl där och läser min dynamiskt twittrande morgontidning från en färgglad läsplatta, kärleksfullt kallad ”Paddan”.

Kurragömma – nu med filmbevis

Och eftersom jag skrev om det här igår, så lyfter jag förstås upp filmen som Pärlan så gentilt levererade i kommentarsfältet. Denna raritet måste givetvis ses…!

Och så lite konst…

Den här filmen är… fascinerande. Och även om hon skrivit i sin bok – en av dem – att konst skapas i glädje och för nöjes skull och därför inte kräver något tålamod, så vill nog jag påstå att det här måste ha krävt en hel del tålamod.

Och visuellt tänkande. Hon måste ju ha haft hela strukturen klar för sig från början!

Luther och jag och livstetrisspelet

Har just konstaterat att minstingen har 39,2° feber och ”ont i hakan” så imorgon blir det VAB. Vård Av (sjukt) Barn.

(Min närmsta barndomsväninna från Skåne hade ingen aning om vad VAB betydde när jag råkade använda ordet när vi pratade i telefon en gång. Tydligen ett lokalt Ståkkålmsuttryck. Eller också bara lokalt icke-använt i mellersta Skåne-trakten?)

Minns inte ens när jag VAB-ade sist. Inte på hela hösten. Inte på sommaren. Kan det vara så att jag inte VAB-at sen någon gång före den gången då vi fick flyga in svärmodern, för att vi båda redan vårdat sjuka barn så många gånger under vintersäsongen 2008-09 att ingen av oss kunde med att ringa våra chefer och säga ”Jag kommer inte in idag, jag måste VABa.” – igen. Det kan faktiskt vara så. Thank God for small favours, som det heter.

Överhuvudtaget tänker jag en del på föräldrarollen kontra yrkesrollen, och på livstetrisspelet som bara inte går att vinna. Alla förlorar istället. Nu är ju jag på väg att förändra livet på den där punkten – kliva ur nio-till-fem-tillvaron, kryddad med 2,5 timmars daglig pendling + dagislämningar och dagishämtningar och guvetinteallt. Och kanske just därför kan jag kosta på mig att reflektera över den här sortens tillvaro.

För det är en tillvaro – inte ett liv. Inte som jag skulle definiera det. Det var inte såhär jag tänkte mig livet som förälder. Visst hade jag hört talas om det där ”Livspusslet” – men man kan inte riktigt sätta sig in i vad det innebär förrän man är där, tror jag. Inte för att döma någon annan, men jag tyckte verkligen att jag målade fan på väggen så gott jag kunde i förväg – men jag kom inte i närheten. Inte i närheten.

Vid något tillfälle hörde jag ordet ”livstetris” någonstans, och har sedan dess anammat det istället. Det illustrerar tydligare vad det faktiskt handlar om, det frenetiska jäktandet för att pussla ihop allt, och hela tiden kommer nya bitar att pussla in, nya bitar, nya bitar…

I förra veckan snappade jag upp en replik ur en konversation två kollegor emellan. Det var inte riktat till mig, och absolut inte illa ment, det är jag säker på. Men när jag nu går med de här tankarna i huvudet, så är det klart att orden sjönk in och slog rot någonstans. Hon sa: ”Jag fattar inte varför folk skaffar barn, om de ändå bara ska förvara dem på dagis”.

Och det värsta är att jag håller med henne, eller tycker åtminstone att hon har en poäng. När jag växte upp var det på sin höjd en handfull av mina klasskompisars mammor som jobbade. De flesta var hemma. Och det var ju givetvis en kvinnofälla, och kvinnor har samma rätt som männen att satsa på karriären och yrkeslivet – det är inte det jag vänder mig mot. Men någonstans blev debatten bara om kvinnors och mäns rättigheter – men barnens rätt då? Jag kan inte säga exakt vad det är jag vill åt här – det är nog bara den där gnagande känslan av att det inte var det här jag såg framför mig, när jag väntade barnen och såg fram emot att de skulle födas.

Minns ni när jag skrev det här? (Lustigt förresten – en tyskaktig rubrik, men föga anade jag då vad som komma skulle…!) Inlägget var inspirerat av den här texten av Isobel Hadley-Kamptz, som för övrigt ofta inspirerar och väcker tankar, även om jag sällan orkar/hinner (!) reflektera här om det. Mitt inlägg gick nog steget längre, med min lilla saga och parallellen till The Matrix batteriodlingar…

Men jag har verkligen svårt att skaka av mig den där känslan av att vi inte längre arbetar för att leva, utan lever för att arbeta.

Varje dag brottas jag med Luther. Han sitter på min axel och väser hårda ord om plikt och dygd och att göra rätt för sig. När jag är på jobbet och man diskuterar saker som ska göras framöver, när vi flyttat till Tyskland och jag är studieledig och alldeles busig – då kör han en eldgaffel i min nacke och sänder ilskna ilningar av ångest genom min ryggrad. Jag skämtar inte.

Då och då kommer jag på att påminna mig själv om vad det är jag ska göra. ”Det är det här som kallas att leva, Jenny” säger jag till mig själv. Sträng som en gammal skolfröken. Ordet ”leva” känns obekant att ta i sin mun. Jag hajjar till, nästan som om jag fått en lavett över kindbenet. ”Vasaru? Leva…?” Obekant.

Nästan alla jag känner kämpar med det här, på ett eller annat sätt. Springer på alla dessa bitar som faller mot dem och måste pusslas ner innan nästa bit kommer och måste tas omhand. Försöker hitta vägar runt, vägar ut ur spelet. Men hur?

Det senaste året eller så har som sagt varit tufft. Jag har inte varit i tetris-form, så att säga. Hela tiden två steg efter, hela tiden faller bitarna ner lite hursomhelst för att jag inte hinner fånga upp dem, och så tar de upp mer plats och gör nästa bit ännu svårare att placera. Och aldrig kommer man ikapp. Självklart drabbar det barnen. Hur kul är en morsa som antingen är tokstressad för att det är morgon och bråttom och hon har sovit 4-5 timmar i vanlig ordning, eller också är dödstrött och grinig på kvällen.

Ungarna är för övrigt också dödströtta och griniga. Dödströtta människor funkar sällan särskilt bra ihop.

Det blir svårt att finna glädje i en sådan relation. Fatta detta, svårt att finna glädje i relationen till mina egna barn! Det är helt sjukt! Fast samtidigt fullt logiskt, eftersom det dåliga samvetet, den paniska insikten att man bara inte räcker till, lägger sig som en blöt filt över allting. Filten väcker klaustrofobi. Kaos. Panik. Flyktinstinkt.

Sånt här får man inte prata högt om, aldrig, aldrig erkänna. Mammor ska bara älska och vara lyckliga och vräka sin villkorslösa kärlek över barnen. Jorå. Kärleken är villkorslös så det förslår – men den är inte okomplicerad för det.

Inte när man står där och inte kan känna någon som helst stolthet över sig själv, vare sig som förälder eller något annat, gör bara allting fel och duger inte till något.

Och särskilt räcker man inte till för barnen. De som är viktigast av allt, och behöver det bästa man har – men ändå bara får de absolut sämsta sidorna av en. De tidiga, trötta, stressiga morgnarna, de utmattade, griniga och tjatiga kvällarna och de fulltecknade, stressiga helgerna då både måsten och sociala aktiviteter ska klämmas in.

När jag tänker att ”Det är det här som kallas för att leva”, då tänker jag också att jag ser fram emot att finna en trygghet i det där. I själva levandet. Den där tryggheten som Luther och hans eldgaffel inte vill att jag ska våga tro finns där.

Men jag tror.
Den finns där, och jag ska hitta den.

Reflektion om en reflektion

En kortis till – en reflektion över det tidigare inlägget om ”Mitt nollnolltal”:

Jag drog mig för att skriva det där, för att djupdykningen i det gångna decenniet generellt kändes som att dyka på skallen in i ett stort svart moln av bara otäckheter och gnäll. Men historien som kom fram var inte alls så mörk och bitter som jag förväntat mig.

En begränsad period av det kan med fördel förpassas till glömskans dunkla kamrar. Resten må ha inneburit bitvis tuffa perioder när de pågick, men i backspegeln har jag goda minnen och ser ändå bra saker i dessa historier. Inte minst upptäcker jag bra saker om mig själv, i de där berättelserna.

Och sånt är bra att få syn på. Så – det kanske inte var så dumt att skriva det ändå. Åtminstone inte för mig.

Kurragömma

Alltså – nu kan vi ju inte BARA prata jämmer och elände, jag måste få dela den här länken med er också.

Jag blir så glad av att läsa det – och känner hur någonting långt, långt inom mig spritter till och får liv. Barnasinnet?  Kan det vara så att käringa har ett sånt kvar? Fan trot.

Men kurragömma på IKEA låter hur som helst vansinnigt skojigt – undrar om de tyska Hamburgarna ställer upp på sådant bus…?

En liten länk

Heh – jag tjatar om min Myers-Briggs-profil, men grejen är att jag faktiskt hittade ett onlinetest idag som verkar rätt hyggligt. Inte som det riktiga proffstestet, säkert – men jag fick åtminstone samma resultat som vanligt: INFP.

Nu levererar ju inte testet just den bokstavskombinationen, men första motsatsparet har E till vänster och I till höger, andra har S till vänster och N till höger, tredje har T till vänster och F till höger och sista har J till vänster och P till höger. Sen kan du bara googla på din bokstavskombination om du vill veta mer!

Viktig läsning

Eftersom jag inte hinner skriva ner mina egna tankar, vill jag hänvisa till några texter jag tycker att alla borde läsa – och begrunda.

Jag vet inte ens vad jag ska säga – jag får bara ont i magen när jag läser. Ingen människa har rätt att tilltala någon annan på det här sättet. Än mindre döma.  Och allra minst en person (eller två) som har makt, gentemot någon som inte har det men ändå vågat blotta sina rädslor och sin skörhet.

Man beter sig inte på det sättet. Alls.

Som kommunikatör kan jag – bortom magont och allmän samhällsångest – bara undra vem skribenterna tänkte att de riktade sig till när de skrev? Svenska folket? Aftonbladets läsare? Sina väljare? Och när de riktar sig till den målgruppen, då ville de säga… det där?

***

Och för övrigt skriver Mymlan bra om en helt annan grej, som ändå någonstans hänger ihop med det jag kallar samhällsångest.

Jag vill blogga!

Jag vill faktiskt det, okej? Långa, svamliga, reflekterande inlägg som inte en människa med vettet i behåll orkar traggla sig igenom. Har flera stycken i bakhuvudet och lusten att skriva är stor så stor ända tills omkring 17-snåret när kvällspasset suger ur en den sista energidroppen man har. Och sen blir det inget mer. Lite Facebookande, lite Plurk, en och annan Tweet.

Ikväll summerade jag min måndag på Twitter, förresten:

Måndag i retrospekt: stress, stress, lunch=reablus, mer stress, jäkta hem. Varmkorv.
Bil, Väsby, snödriva, hjälpas åt, loss till slut. Phew!

140 tecken räcker längre än man tror – fast det är inte riktigt den sortens skrivande jag längtar efter just nu.

MEST längtar jag efter en ledig eftermiddag, ett fungerande mobilmodem, en välgjord latte på ett trivsamt café med schysst fönsterplats (Café 60 på Sveavägen har bästa som jag känner till just nu. Tyvärr är fönsterplatserna lite väl nära utgången såhär års, men till våren… DÅ vet ni vart ni ska gå!) – och så långrandigt svammel tills det bubblar ur öronen.

***

Nåja, nu ska jag väl egentligen inte klaga – jag har gjort mycket trevligt de senaste dagarna. I lördags sålde jag halva bohaget på Blocket. Fantastiska kunder – inga som bokade tid och sen inte hörde av sig, inget jädra prutande. Folk kom, kollade på prylarna, betalade och åkte. Perfekt! Och så fick jag besök, riktigt finbesök – långväga, och åtminstone delvis oväntat. Huset fullt, ungarna proppade i sig kakor så man kunde tro att de inte sett mat på veckor och sen levde de rövare på högoktanigt raketbränsle i form av socker… Men den ömma modern hann prata och socialisera och njuta av att fylla köket med vänner, prat och skratt.

Senare samma kväll skrev vi kontrakt på uthyrning av huset. Vi hyr ju då ut till goda vänner, så egentligen har vi väl varit överens länge – men det var ändå skönt att ha det formella på plats. En milstolpe.

Söndagen gick i pysselnörderiets tecken – då satt jag och tiotalet vuxna kvinnor i en källarlokal på Kungsholmen och klippte och klistrade HELA dagen. Det ni. Det är nöje det! Jag gjorde en liten bunt layouter/fotosidor, fast jag insåg idag när jag bläddrade igenom dem, att jag gjort en bunt HALV-färdiga, för det fattas nån liten detalj på dem allihop…! Ska väl ta nån kväll och sätta mig framför TVn och stansa och skriva och dekorera och vad det nu är som behövs göras för att de ska kännas klara.

Idag blev det mer pyssel – fast då var jag faktiskt ganska trögstartad. Kreativiteten vills inte låta sig lockas fram riktigt. Och så lyckades jag som sagt köra fast bilen i en snödriva, och det krävdes åtta starka kvinnoarmar för att knuffa loss den… Men slutet gott, allting gott. Hem kom jag – och Saaben också.

Men några seriösa blogginlägg blir det inte idag. Heller.

Mitt nollnolltal

En hel månad in på nya decenniet kommer min summering av det förra:

2000

Året inleddes, som jag nyligen berättat, med att jag genomled min nikotinabstinens i Hurghada, Egypten. Rys. Dålig semester. Fast det fina med den var att jag kom hem rökfri, avgiftad och ren som en nyponros. Jag har inte petat på en cigarett sen 1900-talet.

1 april samma år lämnade jag mitt dåvarande jobb vid Hornstull, för att bli projektledare på en språkbyrå i Kista. Det här var på den tiden då företagen ännu gjorde dyra konferensresor till utlandet, och efter 3 intensiva arbetsdagar (mjukstart är bara för veklingar!) var det dags för mitt livs första (och näst sista!) konferensresa – till Prag.

Jag minns det som ett spännande år, att sälja och projektleda översättningar var roligt, och jag trivdes ofantligt väl med det enorma kontaktnätet som utgjorde navet i arbetet.

Och så alla resorna. Förutom Egypten och Tjeckien, hann jag med både Berlin och Kreta.

2001

Det här året gjorde sambon sin första utlandstjänstgöring. Då gällde det ett halvår i London, och jag flyttade inte med. Däremot veckopendlade jag till London, för han fick traktamente för att åka hem, men det var ju betydligt roligare om jag åkte dit, så så fick det bli. Det var jag och Percy Barnevik varje fredag på fyraflyget från Arlanda.

London var en tjusig tid. Någonstans kanske jag hoppas återskapa Londonkänslan nu när vi flyttar till Hamburg – även om det naturligtvis kommer att bli helt annorlunda. Jobbet på språkbyrån var fortfarande roligt och spännande, men det hade börjat bli tufft. Det var långa, intensiva arbetsdagar och FF hade blivit ett internbegrepp i projektledargruppen. FF står för Fucking Friday och är då kunderna rensar sina skrivbord inför helgen, genom att skyffla diverse Mission Impossible-uppdrag till oss på Byrån. Kvartifem, fredag eftermiddag: ”25.000 ord, juridik, till brittisk engelska – det kan ni väl ha klart tills på måndag morron?” Jomenvisst.

Mitt upp i det där drog jag iväg till London, varje helg. Traskade gatorna runt, såg sevärdheter, turistade och låtsades som om ingen vardag fanns. Särskilt inga FF.

Konferensresan det här året (den sista!) gick till Madrid och var ett inferno av tapas, tjurfäktning och skoshopping. Fast eftersom jag inte är så road av skor, köpte jag min första tarotkortlek istället – ifall någon undrade hur det kom sig att jag halkade in på det intresset. Ett rent bananskal, no less! Att vara DINK hade sina ljuspunkter, vi hann med två semestrar det här året också: Först bilade vi från London till Skottland, där vi bland annat besökte Edinburgh och Glenfarclas whiskydestilleri. Sen två veckors charter till Terracina i Italien.

I taxin på väg från Arlanda efter Italienresan ringde min chef på mobilen för att berätta om företagets ekonomiska situation. Hårda tider stundade.

2002

2002 var den affärsmässiga kampens, dödsryckningarnas och den slutliga konkursens år.

Ja, konkursen inträffade i april, så det hann hända mycket efter den, men det präglade verkligen hela året. Än idag får jag ont i magen när någon chef kallar in till oannonserat möte på jobbet, trots att konkurser inte ofta inträffar i min nuvarande bransch. Det var… karaktärsdanande.

Inom kort hade jag ett liknande jobb på ett annat företag, tillsammans med flera av mina tidigare kollegor – men det var ändå något som hänt. Jag började snegla bortåt, tänkte att jag försakade min utbildning genom att jobba med helt andra saker. 1 november började jag på det arbete jag har idag, med kontor på Regeringsgatan – mittemot NK.

En semester blev det det här året, trots allt. Sicilien. Två veckor. Vi hade lyckats med det otänkbara och av misstag bokat ett hotell utan luftkonditionering. Vi klagade – helt konversatoriskt – till hotellägaren att det var varmt i rummet. ”Ja, och varmare blir det” svarade han lakoniskt, och glömde på något vis bort att upplysa om att han hade fiffiga bordsfläktar att hyra ut om vi ville ha. Det upptäckte vi av en slump, en svettig vecka senare.

Dessutom började jag blogga det här året (inte 2001 som jag tidigare påstått – sorry!), 5 september om jag inte missminner mig. Jag skulle ha länkat, men livejournal har käkat upp mina första bloggmånader. Det här är ett senare inlägg, fast ett ganska skojigt minne (som jag givetvis totalt glömt bort).

2003

Det här var året då vi åkte på mitt livs första bilsemester. Bilen köpte vi faktiskt 1 november året innan – samma dag som jag började på nya/nuvarande jobbet… Sommaren därpå satte vi alltså bilen på prov genom att rasta den genom Europa. Autobahn, berg- och dalbanan förbi Kassel, ett besök på Obersalzberg (just för bilens vidkommande var nog det den största utmaningen – det gick inte ens att köra på tvåans växel uppför berget, ettan var den enda växel som var stark nog!), genom tunnlarna i Österrike, via Italien och Slovenien till Kroatien och Rovigno och tjocka släkten. Det var gott om vuxenpoäng på en sån resa – och följdaktligen kände vi oss mogna att fimpa p-pillren vid hemkomsten från semestern.

2004

Under första halvan av 2004 anlade jag mycket riktigt en ansenlig rondör, i väntan på min förstfödde. Under maj månad skvalpade jag som en överdimensionerad vattenballong genom tillvaron, hade ont överallt och längtade bara efter att graviditeten från helvetet skulle vara över. Jag hade gått upp 25 kg under graviditeten – två veckor efter E’s födelse var jag nere i min normala vikt… Skvalp, skvalp.  Vintern innan han föddes hade jag gått någon personlig-utveckling-grupp-gestaltterapi-historia till kurs i Tjuttahejti utanför Göteborg, och var uppfylld av upplevelsen av terapi, även om jag sedermera insett att kvaliteten på kursen nog lämnade en del övrigt att önska. Föräldraledigheten inleddes med fruktlös amningsfrenesi och panisk skräck för att lämna hemmets trygga vrå, men framåt hösten morskade jag till mig och kunde inleda mitt liv som lattemorsa på ständigt språng genom stadsmiljön.

Det här året var för övrigt ett av de få år då det inte blev någon längre semesterresa än Kolmården, Småland och Skåne. Vi hade liksom lite annat att stå i…!

2005

Jag var fortfarande till stor del mammaledig, och nu började jag få rätt god kläm på det hela. Vi hade köpt hus i Norra Utposterna, samt fått en eftertraktad dagisplats här – tyvärr tre månader innan huset skulle vara färdigbyggt och inflyttningsbart. Vi arrangerade så att E kunde gå på dagis bara 2 dagar per vecka under den perioden, och fick börja långpendla: Hägerstensåsen – Norra Utposterna, varje onsdag och torsdag. Sambon lämnade och jag hämtade. Varje gång satt vi i bilen och svor – HUR i höga håvete kan normalt navlade människor utsätta sig för den här trafiken varje dag? Två dagar i veckan, i tre månader var illa nog, tyckte vi. Och gladdes extra mycket när vi den 1 november kunde flytta in i nybyggda villan. Ahh! Lagom till flytten visade det sig dessutom att jag väntade barn #2, och om jag tyckt att första graviditeten var från helvetet, så hade jag mycket att lära under den andra.

Det här året åkte vi till Rovigno igen – fast inte med bil, vi flög faktiskt. Det gick bra det med, men åka charter med ett litet barn, när sambon blir flygsjuk och jag tampas med klaustrofobisk flygskräck… Ingen höjdare.

2006

Min andra graviditet präglades av att mitt immunsystem tog semester. Lång semester och väldigt långt bort måste det ha rest, för under hela graviditeten kunde inget virus passera på mindre än tre mils avstånd utan att jag blev toksjuk. När jag haft vinterkräksjukan fyra gånger på två-tre månader, plus otaliga flunsor, förkylningar, allergiska reaktioner mot mediciner och guvetinteallt – var jag så svag och ämlig att läkaren sjukskrev mig på halvtid. Thank Gosh. Det var en räddning, jag vet inte i vilket skick jag skulle ha varit när X föddes om jag inte fått sänka tempot i det läget! Sen föddes han i alla fall, och visade sig vara ett sånt där barn man nästan glömde bort att man hade – han sov ju hela tiden! Och inte ens när han vaknade gjorde han mycket väsen av sig – bara han fick mat.

Framåt hösten började jag misstänka att jag fått en post-partum-depression. Och det var nu jag hade nytta av den där gestaltterapi-kursen jag gått 2004, faktiskt. Många drar sig för att ringa och söka hjälp – men för mig fanns inte den tröskeln, och det var jag innerligt tacksam för.

Inte heller detta år blev det någon utlandssemester – av samma skäl som 2004…!

2007

Det här året började skitjobbigt, men i backspegeln blev det ändå ett bra år. Det blev ett långt remissprocessande innan jag fick träffa min första psykolog, så jag började gå hos henne i april eller maj ungefär. Många och långa samtal utgjorde basen i ett slags jag-kartläggning som jag aldrig riktigt gjort på egen hand. I samma veva börjde jag också jobba igen, och hittade en notis på intranätet om coaching på jobbets bekostnad. Och det lät ju inte fel – även om coachen var lite tveksam till det lämpliga i att jag gick hos henne och psykologen samtidigt. Men så blev det i alla fall – och 2007 blev ett år av samtal, introspektion, reflektion och analys på temat ”Vem tusan är jag?”.

Årets semester blev återigen ett charterflyg till Istrien, varvid vi hämtades upp vid flygplatsen av sambons släktingar, och sen tillbringade 2-3 veckor med sol och bad och hemlagad ‘minestra’ hos fiskarfarbrorn som är minst lika mycket trädgårdsmästare.

Under semestern började jag få mer och mer ont i ryggen, och det var med stor lättnad jag satte mig på planet hem till min egen säng. Men det blev inte bättre, och i slutet av juli blev jag tvungen att akut ringa sjukförsäkringsbolaget. Då hade jag så ont att jag inte kunde vare sig sitta, ligga eller stå någon längre stund i taget. Första läkarbesöket har jag berättat om flera gånger, men jag var glad och tacksam att ha haft en sjukvårdsförsäkring att utnyttja i det här fallet – inga väntetider, snabba remissturer och bara experter och specialister, från läkare till naprapater och sjukgymnaster.

2008

Om 2007 började jobbigt och slutade bra, blev 2008 precis tvärtom. Jag gick in i det starkare än på länge, full av energi, tro på mig själv och idéer för hur jag skulle frälsa världen, mig själv och mänskligheten. Sen började verkligheten trilskas med mig, och ville inte alls som jag ville. Att bryta invanda mönster visade sig vara en grannlaga uppgift, särskilt som det många gånger var andras invanda mönster jag behövde bryta mig ur. Jag skulle kunna kalla 2008 besvikelsernas år, för det var det. Och ett sorgens, just för att jag hade den där ofantliga energin och kraften – och förlorade den på vägen. Min psykolog hade bytt jobb och jag hade inte brytt mig om att skaffa någon ny, men på hösten ringde jag och bad att få en ny kontakt, att det varit för tidigt att bryta ”behandlingen”. Efter diverse remisserier fram och tillbaka fick jag en ny Klok Människa att prata med, med början i januari 2009.

Årets semester blev den första bilsemestern med barnen. Där fick vi många höjda ögonbryn och folk som häpet drog efter andan åt att vi skulle ge oss på att köra bil genom hela Europa – med två små barn i baksätet. Men det gick jättebra – och mycket fortare än vi trott. Jobbigaste sträckan var faktiskt – Stockholm-Trelleborg.

2009

Om 2008 då var besvikelsernas år, var 2009 krisernas år på fler fronter än NÅGON känner till förutom jag själv. Och Den Kloka, förstås. Jag är i efterhand glad att jag ringde i tid, och hade henne som stöd och skyddsnät under hela året. Vi har diskuterat våra sessioner och konstaterat att det varit svårt att hålla någon riktig ”linje” i sessionerna, eftersom det varit så mycket brandutryckningar hela tiden. Kris här, kris där, ont, ont och rädsla, rädsla – hela tiden.

Ett så kallat skitår från helvetet. På ren svenska.

Och visst – det låter väl både gnälligt och teatraliskt att beskriva ett år såhär – men nu är det 2010, och jag sitter här och berättar om året som gått… Så det betyder ju att jag överlevt – och gått vidare. Det som var, det var. Det kan jag inte göra något åt. Men jag måste inte stanna i det. Och det gör jag inte heller.

***

Så – decenniet började i Hornstull, och nu är jag tillbaka på Hornstull. En helt annan människa nu än då – men ändå samma, någonstans innerst inne.

10-talet börjar alltså i Hornstull – och slutar i…? Tja, vem vet. Nästa hållplats heter Harvestehude, Hamburg, Tyskland. Och sen, sen vi får se.

Tristblogg och bloggflytt

Usch vad den här bloggen är tråkig nuförtiden. Jag skulle inte själv vilja läsa den…

Jag har en massa tankar jag skulle vilja blogga om, men när jag har energi och lust att skriva har jag inte tid och när jag har tiden har jag inte orken. Skriver jag ändå i det läget, då blir det som det blir. Trista och meningslösa inlägg, som jag nog hellre skulle ha gett fan i att besudla cyberrymden med. F’låt!

Nåväl – jag ser fram emot att få något vettigt att skriva om… snart. Idag om fyra veckor övernattar vi i Småland på väg mot Tüschkland. På måndag morgon om fyra veckor vaknar vi på hotell i Hamburg, redo att äta frukost och bege oss till Harvestehude för att släppa in flyttgubbarna. Det är snart, det. *iiiiih!*

Och så planerar jag ju en flytt till – en bloggflytt. Den sista. (Jaja, jag vet. Så sa jag sist också. Men NU blir det den sista gången…!)

Jag känner mig väldigt hemma i WP-verktyget, och som någon sa WP är inte längre bara en bloggplattform, det är ett helt publiceringssystem som i en går att modifiera i det oändliga – åtminstone för en småskalig sajt som den/de jag kan tänka mig att administrera. Ska man go multimillion-dollar-business (eller motsvarande trafik) kanske man måste köra med nåt monstersystem som det vi har på jobbet, men jag är inte riktigt där än… Så jag ska bara hitta ett sätt att fixa iordning så att jag får min WP-sajt som jag vill ha den.

Det innebär att jag måste:

• fixa nån slags förstasida – en snygg sida där man på något tjusigt visuellt sätt väljer vilken av mina underliggande sidor man vill gå vidare till (dvs – vilken av bloggarna man vill läsa). Jag velar av och an mellan om jag ska ha en blogg für alles, eller om jag ska separera bloggarna som jag har det nu. Just nu – the flavour of the week – är huvudspåret att jag ska separera dem.
• coolast vore om man kunde göra förstasidan så att den visar senaste inlägget från respektive flöde… Borde funka, men hur tusan gör man??
• ett sätt att göra en gemensam RSS som samlar inlägg från alla mina bloggar, för den som gillar blandade flöden. Som jag själv. (Går iofs att göra manuellt med diverse tjänster – exempelvis Collected)

Nån som kan tipsa mig om var jag lär mig ovanstående belönas med guldstjärna i himlen och bloggografens eviga tacksamhet…!