Storebrors sista vals?

Häromdagen fick vi besked om att en viktig chefstjänst i den nya organisationen var tillsatt – och namnet på vår blivande chef. Så vad gör man? Man googlar – givetvis!

Förnamn + efternamn + nuvarande arbetsgivare, et voilà! Fram kommer bilder, uttalanden i media och så den verkliga guldådern: ett blogginlägg från en medarbetare som citerar och analyserar en intern artikel som vår blivande chef skrivit. Det tog mig ungefär 20 sekunder att skumläsa artikeln, bedöma den intressant och distribuera länken till mina kollegor.

Reaktionen? Först kommenterade ingen att de sett länken, och när jag frågade hade alla läst den och höll med om att det var positivt med en chef som verkar våga sticka ut hakan och säga kontroversiella saker.

Men det de verkligen reagerat på var att en medarbetare ÖPPET kunde blogga om sin arbetsplats. Med namn och allt!

“På min gamla arbetsplats skulle ingen ha kunnat blogga så utan att få en tillsägelse” sa en. Och det fick mig att börja fundera.

Jag kan inte, ens om jag försöker, sätta mig i chefers och ledares positioner, om de väljer att se en bloggande medarbetare som ett hot – tvärtom. Vilken oerhörd tillgång! En gratis temperaturmätare på den egna organisationen – varumärkets sanna kärna!

Även om det som skrivs skulle vara kritiskt och negativt, så hjälper det inte att hyscha och tysta ner, eller låtsas om ingenting. Kritik, ilska och frustration kommer inte ur ingenting, utan är klara signaler på att någonstans finns något som inte är bra – en konflikt, ett missförstånd, människor som upplever sig marginaliserade och osedda…

Lösningen heter inte kontroll och maktutövning. Lösningen är att reda ut problemet, och glädjas åt att man fick kännedom om missnöjet det medan det ännu var hanterbart.

Även när det gäller att bygga ett yttre varumärke finns det ingenting som kan överträffa en öppen dialog eller ett äkta möte. Ingen copywriter i världen kan skriva en tagline eller en slogan mer kraftfull än en “vanlig dödlig” som skriver från insidan. På gott och ont, DÄR skapas varumärket. Ovärderligt. En möjlighet att skapa närhet, trovärdighet och relation till kunderna – och det vill man skrämma bort och tysta…?

“Men hur kan vi kontrollera bloggarna, de skriver ju vad de vill och inte vad vi vill…?”

Den frågan kom faktiskt upp på ett sociala medier-seminarium jag var på för några veckor sedan. Jag tror att kontrollbehovet hör gamla tider till, att variablerna, kanalerna och möjligheterna i framtiden kommer att bli alltför talrika och komplexa att någon ens ska tänka tanken att försöka kontrollera.

Och tricket är att det inte går att kontrollera bloggarna. Lika lite som det går att kontrollera varumärket, eller att ljuga ihop ett snitsigt varumärke om man inte också lever upp till det – i varje andetag, varje handling och varje ord. Varumärket uppstår inte kontrollerat, i enlighet med våra strategiska planer och anvisningar – utan snarast där vi minst anar det.

Och DET är magin med modern varumärkesstrategi – att våga släppa kontrollen. Låta organisationen, människorna och budskapet vara och leva varumärket. Därför att allt vi gör kommunicerar – och det är det enda vi behöver veta.

Det sättet att jobba med kommunikation och varumärkesstrategi är ingen quick fix, snarare en “gör-om-gör-rätt”-strategi. Att man går tillbaka till kärnan – vanligtvis den inre organisationen (vad säger medarbetarna egentligen – när ingen kontrollerar dem eller skrämmer dem med “tillsägelser” eller hot om repressalier?), och söker fram företagets verkliga själ.

Jag blir lite tung om hjärtat varje gång det där resonemanget dyker upp – att det är farligt och förbjudet att blogga, att man ska hålla sina åsikter för sig själv, nicka medhåll när cheferna tittar och hålla tand för tunga om vad man egentligen tycker. Vilken slags chefer föredrar sådana medarbetare och en sådan kultur?

“Arbetsgivarna kollar dig på Facebook”. “Bloggare fick sparken”. Skrämselrubrikerna har duggat tätt under de senaste åren, rubriker om makt som vill kontrollera, tysta, begränsa. “Passa dig noga, för storebror ser dig!“

Ja, det är möjligt att storebrorsan ännu försöker bevaka, med stränga tillrop och bister uppsyn. Men kanske kommer nu nya tider, och med dem nya spelregler som låter de många rösternas kör ljuda högt över världens alla storebrorsor med kontrollbehov.

Rum för idéer

Jag ogillar att erkänna det, men tålamod har aldrig varit min bästa gren – och den digitala utvecklingen gör knappast den bristen mindre påtaglig. En sida som tar mer än 2 sekunder att ladda ner får mig att tappa tålamodet och klicka vidare, eller välja att göra något helt annat.

Den här sidan tog minst 10 sekunder att ladda ner (per mobilt bredband på bussen, förvisso), och jag ägnade de sekunderna åt att formulera ett halvt blogginlägg om hur fan flashutvecklare och interaktionsdesigners och andra webbtekniknördar tänker när de glömmer räkna in användarens relativa, men tillika ofrånkomliga otålighet i sajtekvationen. Det ÄR inte designen som avgör – det är ansträngningen i relation till nyttan/utbytet.

Jag skulle just plocka upp blogg-editorn för att skriva ner mitt eldfängda inlägg – när sajten laddat färdigt. Och jag fastnade. Nej, jag tycker faktiskt fortfarande inte att det egentligen är en hållbar ansträngning/nytta-ratio. Varje grej jag klickar upp tar ytterligare 2-3 dyrbara sekunder av min tid, och tuggar på mitt obefintliga tålamod. Men okej – någon gång ibland har man ingenting att göra, och då kan det här vara en inspirerande tankeverkstad.

Var får du dina idéer ifrån? Hur vårdar du din kreativa miljö, din själs lekplats i världen?

Jag vet inte om det ser ut såhär hos dessa människor på riktigt, eller om de har stylat till sina arbetsplatser inför fotosessionen, men en sak vet jag med säkerhet – det ser inte ut så hos mig någon enda stans, någon enda gång. Det är synd. Det borde det göra. Tomt, rent och med ett fåtal betydelsefulla saker som inspirerar, underlättar arbetet och representerar Viktiga Saker i Livet.

Inte travar med osorterade Bazzillremsor, hoptrasslade härvor av sladdar till iPodladdare, minneskortläsare och hörlurar, minibyråar (blott till hälften målade och dekorerade – FORTFARANDE!) travade vid skrivbordets kanter, hotande att falla ner om någon stöter till bordet… (Så illa är det inte, men man kan få den känslan när man sitter där och febrilt söker utrymme för nya tankar.

Den flashiga länken initierade inte de här tankarna hos mig, jag har burit runt dem några veckor, umgåtts med dem och funderat på vad som skulle innebära att en omstrukturering blev “på riktigt” – inte bara för stunden, tills nästa kreativa intermezzo åter lämnar bordsytan gömd under drivor av saker, papper, sladdar, manicker…

Tricket måste vara färre prylar. Jag tror faktiskt att det är så enkelt. Jag inbillar mig att prylar är lösningen, och fyller mitt liv och mitt hem med dem – och allt de åstadkommer är stress och röra. Och ärligt talat – blockerad skaparkraft.

Men jag tror faktiskt att prylarna är en chimär, ett opium för kreativ lust och frihet. Är jag redo att släppa taget?

Konstig krona

Vem tittar på en enkrona idag, ärligt talat? De är ett nödvändigt ont, tungt skrot som hotar spränga min visitkortsstora plånbok – helt klart styvmoderligt behandlade i den Jennyanska kulturen.

Men häromdagen slängde jag ur några förlupna stackare som skramlade runt i min kappficka, upp på skrivbordet medan jag letade efter något annat. En av dem föll med baksidan upp – och jag hann tänka “äh, nu har nån get mig nån jädra monopolpeng i växel”, innan jag vände på myntet och såg Hans Majestät Konungens välbekanta nuna på framsidan.

Vafalls?! Vadan detta osedliga tilltag?

Google och Wikipedia, allas våra vänner och räddare i tveksamhetens nöd och armod, visste besked:

Från 15 januari och under resten av 2009 kommer de enkronor som ges ut att ha en annan utformning på frånsidan för att uppmärksamma att det var tvåhundra år sedan Finland separerades från Sverige i efterdyningarna av Finska kriget, 1809.

Frånsidan har designats av Annie Winblad Jakubowski och ska symboliskt avbilda havet som förbindelselänk mellan Sverige och Finland. Ett citat löper runt myntets övre kant och omringar havet. Citatet är hämtat ur Anton Rosells bok Studentbesöket i Finland 1857 och lyder “DEN UNDERBARA SAGAN OM ETT LAND PÅ ANDRA SIDAN HAFVET”.

Åtsidan är oförändrad, formgiven av Ernst Nordin, och avbildar Carl XVI Gustafs porträtt i profil.

Jaså, jaha ja. Där ser man. Förresten har jag sparat en “millenniekrona” någonstans därhemma. Hur var det nu; är exakt var det de skulle komma att bli värdefulla…?

Huga!

Idag har jag bokat webbhotell!

Binero är nästan larvigt billiga just nu – 16:- i månaden var inte mycket att tjafsa om, tänkte jag och impulsbeställde. Eller ja, impuls och impuls – med tanke på att min domän varit parkerad i snart tre år, så var väl det kanske en sanning med modifikation.

Hursomhelst. Nu ska jag alltså bli WordPress-proffs på riktigt. Det ni!

Om turbulens, död och skatter

Om ett halvår läggs min arbetsplats ner, för att återuppstå i ny skepnad. En ny organisation, med åtminstone delvis nytt innehåll.

Det är, milt uttryckt, turbulenta tider. Kaos råder, ingen vet något, alla spekulerar – allra mest om jobben. Kommer alla med? Vilka tjänster kommer att finnas – och vem kommer att få dem?

Vid varje fikarast kretsar samtalen kring rekryteringsprocesserna som pågår någonstans i den organisatoriska periferin.

På ytan är samtalen skämtsamma, och kamratligheten finns där än – men samtidigt vet vi ju alla vad vi står inför. En hård konkurrens, en utslagstävling om de hetaste tjänsterna. Var och en kommer att utvärderas, mätas och jämföras med kollegor man jobbat nära under så många år. Vem är mest kompetent? Vem är bäst? Vem vinner en plats i solen?

Och hur långt håller kollegialiteten?

Javisst, jag förstår. Det gör jag faktiskt. Det är en nödvändig process. Skulle man flytta över alla i sina nuvarande positioner, skulle katastrofen vara ofrånkomlig och den nya organisationen dömd från start. Vill man skapa något nytt, är det absolut nödvändigt att man vågar släppa taget om det gamla, det trygga och kända. “Take a leap of faith”.

Är inte det ett rätt skönt uttryck förresten? Varför finns det inte någon motsvarighet på svenska? För det är ju just det man gör, när man gör det där som man egentligen inte vågar, dyker in i det okända, med ett krampaktigt grepp om tron på “det ordnar sig nog” – eller vilken tro man nu har att förlita sig på.

(Vad gör ateisterna när de kliver ut i mörkret, vad förlitar de sig på? Gravitationen? Death and taxes?)

Jag är lite blyg för att använda tarotbilder i den här bloggen… Men jag tycker om hur de illustrerar abstrakta tankar på ett symboliskt och suggestivt sätt. Som ord utöver orden.

Jag har aldrig tidigare kopplat samman Death och The Fool, men här blir sambandet uppenbart: Döden står för rädslan inför det okända, ångesten just före språnget – Dåren gestalta friheten i det fria fallet, när ingenting begränsar åt något håll och allt som finns är berusningen av att ha vågat ta språnget. The leap of faith.

Vad som händer sen, när gravitationen blandar sig i det fria fallets lek -ja, det är naturligtvis en helt annan historia.

Sedelärande sommarsaga

OBS: Nedanstående är att betrakta som raljant underhållningsläsning av ironisk karaktär.

Scenario: Det är sommar. Allas hjärnor kopplar ner och på pannlobens inre skärm blinkar ett enda ord som ett monotont mantra:

Semester.
Semester.
Semester.
Semester.
Semester.

En tapper – eller möjligen lite korkad? – sate har frivilligt anmält sig för sommartjänst, för att axla verksamhetens väl och ve under sommaren. Den arma saten är du.

Försynt påminner du dina hålögt stressade kollegor (med pannloben alltså blinkande “Semester. Semester. Semester” och inget annat) om att du skulle någon slags överlämning av exakt vad du förväntas göra medan de ligger på stranden och lapar sol och glasstrutar på löpande band. Men om de då svarar: “Äh, du behöver inte veta så mycket, det kommer inte att hända något under sommaren ändå” – det är då du bör trycka på Den Stora Röda Alarmknappen i ditt inre.

Fly för livet! Ta ut livförsäkring! Begär övertidsersättning – i förskott! Skriv ditt testamente! Kyss dina barn en extra gång innan du går till jobbet! Barrikadera dig i konferensrummet med chefen som gisslan tills kollegan lämnar en fullständig, skriftlig (Verdana, 10 punkter) och idiotsäkrad redogörelse i punktform för vad din vikariefunktion under sommarmånaderna egentligen innebär, inklusive stipulerade handlingsplaner för varje form av teoretiskt tänkbar krissituation.

Glöm aldrig detta, ditt liv – eller åtminstone din mentala sommarhälsa – kan hänga på det!

Just nu sitter jag med 3-4 personers “äh-det-händer-inget-under-sommaren”-uppdrag på halsen. Fakturorna duggar tätare än regnet utanför, webbsystemen krånglar oförklarbart och publiceringsverktyget har bestämt sig för att inte längre vilja kommunicera med själva webbplatsen, så jag kan inte ens få ut felmeddelande om det som inte funkar.

Och nånstans däremellan hade jag visst egna arbetsuppgifter som behövde någon form av tillsyn också – ah, deadline på fredag, jaha ja.

På sommaren har man roligt nästan jämt.

(Och jorå, än är näsan över vattenytan och inga kor har gått genom isen. Tack och lov för improvisationsförmåga och is i magen! Men visst är det lite ironiskt, när samtliga överlämningar lät ungefär: “Äh, det händer inget på sommaren ändå”…! Jomenvisst…!)

Nördhumor?

Är det bara jag som tycker att detta är fruktansvärt roligt?

Andligt provocerande

Jag tycker verkligen om fenomenet Sommar i P1, det gör jag. Ord som fyller sinnet, med korta musikavbrott då man får tillfälle att syntetisera in sina egna tankegångar i den grund som radioprataren lagt. Men jag får erkänna att det sällan blir av att jag faktiskt lyssnar. Tiden finns inte – och jag har världens skräpigaste iPod som inte låter mig placera podradio för sig och vanlig musik för sig… Ja, det blir helt enkelt inte av.

Glad blir jag därför när jag upptäcker att Newsmill infört en motsvarighet: Sommarskribenterna – en daglig artikel om vitt skilda områden, personliga betraktelser välformulerat nedtecknade av personer som har något att säga. Jag missade starten och har inte hunnit läsa ikapp alla, men de jag har läst har varit både bra och tänkvärda, på ett eller annat sätt.

Men dagens text, den är något alldeles särskilt. Eric Schüldt (som är programledare för ett annat P1-program jag inte lyssnat på) berättar, personligt och utan att värdera, om att vara vuxen och fortfarande tro på magi. Om att fortfarande söka efter de ögonblick då tron flammar upp som en låga inombords, ögonblicken då allt är möjligt.

“Ändå finns en liten, liten skärva av barndomens magi kvar. Det är en enkelt brinnande låga långt inne i mig, gömd, nästan bortglömd. Ibland väcks den till liv. /…/ De gånger lågan flammar upp vill jag stanna i den känslan för alltid. Jag vill glömma all rationalitet. Plötsligt finns magin igen. Den är lika verklig som allt verkligt är verkligt. Allt är glasklart och självklart.”

När jag läser den passagen, då flammar min låga upp. Håren reser sig på mina armar och jag känner dem – alla tio-elva dimensionerna på en gång, som vidöppna dörrar någonstans inom mig. Och jag finner någonstans kraft att för en stund ge fan i att över 40 % av millningarna av artikeln uttrycker ilska. Jag skiter i det och bara är i mitt magiska ögonblick en stund.

(Red: Nu har siffran förvisso sjunkit till 35 %, noterar jag. Det finns hopp om mänskligheten, trots allt!)

Men sen kan jag ändå inte låta bli att fundera. Vad är människor så rädda för egentligen? Vad är det med andra människors tro som provocerar så starkt att man måste gömma sig bakom ilska och fördömande, så fort en annan människas tro på Gud, magi eller vättar i skogen kommer på tal. Bland kommentarerna läser jag kommentarer som likställer tro med fundamentalism och manipulation. Jag noterar också att inlägget fått betydligt färre kommentarer än många andra Newsmill-artiklar. Andlighet är inte viktigt. Almedalen är viktigt. Pirate Bay-affären är viktig. Michael Jackssons testamente är viktiga grejer. (OK, inte just på Newsmill, kanske…!)

Jag har sagt det förr, jag påpekar igen: Att ha en tro är inte synonymt med att ha sålt sin hjärna till en sekt av valfri kaliber. Att ha en tro kan helt enkelt handla om att erkänna sin litenhet inför världen, och låta även det “osannolika” få rum. Bara så.

För ärligt talat – har du tänkt på vilken fullkomligt osannolik kedja händelser och förutsättningar som resulterat i att vi faktiskt sitter här idag? Förutsättningar för liv lär finnas på många planeter runt om i universum, men bara förutsättningar räcker inte – sen är det en liten, liten osannolik/slumpartad faktor som gör att liv faktiskt uppstår… och utvecklas.

För mig är det en förmäten inställning att tro att mänsklighetens hjärna klarar att omfatta universums och världens hela beskaffenhet, mångdimensionell och omöjlig att empiriskt betrakta i alla sina aspekter. Det är inget fel i att söka kunskap och vidare förståelse, självfallet inte – men sökandet efter kunskap är inte ett ändligt läroprojekt. Mänskligheten kommer aldrig att kunna slå ihop boken och utropa “NU är jag fullärd! Nu vet jag allt!” – därför att vi lever i en värld som inte har sådana ändliga gränser, inte ens i teorin.

Den mänskliga hjärnan är fantastisk – men den har sina begränsningar. Den är i stor utsträckning beroende av struktur, gränsdragning och tydlig etikettering för att kunna ta in och processa upplevelsen av sin omvärld – ens en liten del av den. Men strukturen, gränsdragningarna och etiketterna är inte verkliga – de är mänskliga konstruktioner för att förklara, göra hanterbar, den oändliga, kaotiskt ostrukturerade, ständigt expanderande och samtidigt gränslösa värld vi lever i. Konstruktion, mänskligt hantverk – precis som de heliga skrifterna var på sin tid.

Tro handlar om att tro på världen, inte på de dokument som skrivs för att beskriva den.

Jag har länkat in den här filmen förr, men här kompletterar den min teori på ett begripligt sätt. Jag tror att vi, mänskligheten, tryggt kan likna oss själva vid de tvådimensionella invånarna i Flatland, som förmätet tror att vi listat ut hela världen – och skyller vår väns berättelser om en resa till den tredje dimensionen (”upp”) för galenskaper.

Världen rymmer mer än vi har förmåga att ta in, liksom den rymmer mer än Flatlandeserna kan ta in. Så vem kan säga – med säkerhet – att den inte också rymmer såväl gudomlig/andlig närvaro som ett mått magi? Varför så resolut stänga dörrarna och säga att världen är ändlig, punkt slut – bara för att vår förmåga att uppfatta den är ändlig? Och varför är det så provocerande att några av oss håller dörrarna öppna – eller åtminstone väljer att tro att dörrarna finns där?

Kunskapstörst

Min gamla (nåja) kursare har varit på kurs. Jag följde länken till Fridhems sommarprogram, och nu vill jag också gå på kurs. Kaospiloterna X-tralight.

Nån som kan låna mig 5000 till en utbildningsbudget? Jag pröjsar tillbaka så fort jag landat feta processledarjobbet och börjar casha in på kurskunskaperna.

Soffläge

Idag ligger jag på soffan så mycket jag kan. Det är trevligt med solsken, men jag sätter mig inte frivilligt i det. Jag är en helhjärtad skuggfigur och hängiven innesittare…! Morgonmotion i solsken är trevligt, tidigt nog att hinna före den riktiga värmen, men medelhavsfenomenet siesta under de varmaste timmarna på dagen är inte alls så dumt.

Igår var jag på fest – första vuxenfesten utan barn på 5 år! Det var fest hos Det Vackra Folket, höga klackar trippade i mjuka gräsmattan, champagnen flödade (fast jag körde bil och höll mig till flödande Ramlösa) och i princip alla var chefer eller högt uppsatta någonstans. För den klassberesta bonnjäntan från Löberöd var det lite som att falla ner i ett kaninhål och plötsligt befinna sig i en annan värld.

Men det var trevligt. Jag är ingen ohejdad konversatör vid större tillställningar (och här avbröts samtalen dessutom av ideliga tal och förkunnelser), men hade turen att hamna i sällskap med ett gäng uppsluppna herrar som bjöd på många skratt under kvällens gång. Främst handlade det om vem som skulle spöa skiten ur vem i hockeyspel samt vem som var en quisling och varför. Synnerligen underhållande.

Hustrun till en av dessa herrar satt mittemot mig, och visade sig för övrigt vara såväl foto- som scrapintresserad, så så förfärligt djupt var kanske inte kaninhålet ändå…!

Ikväll vankas grillkväll med grannarna vars son mer eller mindre varit barnvakt åt vår äldsting hela helgen – och vår åt deras. Två femåringar som verkligen hittat varann och leker timme ut och timme in utan att tröttna – härligt!

“Schools are for dipshits”

Jag kan möjligen förstå Davids förargelse, men det här är något av det roligaste jag läst på hela veckan. Ett måste för alla som någonsin skrivit och drömt om att få betalt för det!

Nyhetens obehag

Det finns en ständigt pågående duell mellan de nya medierna och de gamla. Lite lustigt – lite tröttsamt ibland. Själv är jag, i vanlig ordning, av “lev och låt leva”-åsikt, och anser att de traditionella medierna har sina funktioner att fylla – men för den sakens skull kan man inte förneka de funktioner som de nya, sociala, medierna fyller.

Igår var det Dagens Medias tur att göra ett inlägg i debatten, under rubriken “Hur sociala är de sociala medierna”. Niclas Strand (allmänt känd som sociala-medier-guru) kommenterar artikeln:

Allvarligt talat. Det här är nog det märkligaste och fånigaste jag läst. Sorry Nybyggars men att förklara att sociala medier är osociala bara för att du inte hittar de intressanta personerna eller väljer att försöka förstå kan inte belastas någon annan än just dig. Och det är lite sent: Rolf van den Brink har redan försökt få det till att sociala medier var fel – dock är han nu en riktig power-user. Så softa ner, släpp sargen (och Putman) och lira med i matchen. För oavsett vad du tycker: sociala medier är webben idag. (min fetmarkering)

(Notera: Nybyggars har inte kommenterat något av de två blogginlägg som länkar till hans artikel. Det hade han gjort om han riktigt hade förstått poängen med sociala medier, eller vad det sociala med dem är.)

Båda har en poäng, som jag ser det. För att sociala medier ÄR webb av idag, det är också min fasta övertygelse. Det gamla sättet att förhålla sig till nätet som en informationsdatabas att söka livsvisdom och kunskap ur kommer aldrig att komma igen. Vi står inför ett nytt sätt att förhålla sig till kommunikation och informationsinhämtning överhuvudtaget, och vi som jobbar inom kommunikationsbranschen håller på att få helt nya förutsättningar att arbeta med.

Tänk om, tänk nytt! Det gamla kommer aldrig igen (och tur är väl det).

Idag kräver människor sin rätt till delaktighet i kommunikationen. Vi som jobbar i den här branschen har i otaliga år kallat oss kommunikatörer, men i själva verket arbetat med ren och skär envägsriktad information. Vi gör en kampanj, och bereder oss på att målgruppen kommer att ringa kundtjänsten – men vi gör också ALLT för att undvika den kontakten. Det är bättre att de går in och läser på webben, konstaterar vi – eller åtminstone ledningsgruppen som sitter på budgeten. Av kostnadsskäl, givetvis. Att plocka in extrapersonal till kundtjänstavdelningen är dyrt.

Men en sådan kampanj har egentligen ingenting med kommunikation att göra – det är ren information. Och jag är helt övertygad om att ingen kommer att köpa den sortens envägs-”kommunikation” längre.

En semantisk reflektion: När jag pluggade, hette utbildningen “Informationslinjen” och yrket informatör. Bra så, alldeles rätt. Men någonstans längs vägen kom någon på att kommunikation låter flådigare, och sakta men säkert började man byta namn på både yrket och verksamheten – utan att något annat egentligen förändrades. Nu säger jag: Låt oss kalla oss kommunikatörer, det är rätt väg att gå – men då ska vi också jobba med kommunikation!

Men visst – jag håller med Nybyggars också. Det ÄR många därute som använder de sociala medierna som megafoner för att trumpeta ut sina budskap, på sant, traditionellt informationsmanér. På dem lyssnar ingen vettig människa. De är som reklamen i reklamteve och reklamradio – med den skillnaden att här kan man välja bort. “Unfollow” – klart!

Det är inte megafonerna som är revolutionen med de sociala medierna. Det sociala är samtalet – om man väljer att låta det hända.

Jag förundras ofta över hur många som, trots att de arbetar med “kommunikation” inte har någon som helst koll på de nya medierna, som fortfarande svävar runt i “sändare-budskap-mottagare”-tänket och tror att det enda hindret för kommunikation kallas “brus” och övervinns genom att man antingen skriker högt nog, eller upprepar budskapet tillräckligt många gånger. Sociala medier betraktas som en spännande nymodighet, en side-order till grundmenyn.

Personligen tror jag att det är ett kostsamt sätt att förhålla sig till det som håller på att hända. Det handlar inte om att “hålla sig framme” och till varje pris vara där, kasta ur sig sina traditionella budskap i nya kanaler. Det handlar om att tänka på ett nytt sätt. Och det är alltid obehagligt att upptäcka att det som alltid funkat föru, plötsligt inte funkar längre. Att man måste tänka om, hitta nya sätt att förhålla sig, agera och kommunicera. Men tingen går inte tillbaka till det som varit, hur mycket vi än förnekar det som är obehagligt nytt.

***

Jag kommer att ägna jobb-sommaren åt att skriva en förstudie om sociala medier. Jag tror att man förväntar sig en kort genomgång av nya kanaler, men jag kommer att försöka göra en grundläggande genomgång av de nya förutsättningarna för kommunikation. Vi får väl se hur den tas emot. Obeställt material är alltid knepiga saker.

Men samtidigt är det inte ett framtidsscenario jag ska skriva – utan en beskrivning av världen idag. För att människor ställer krav på kommunikation i ordets rätta bemärkelse, det är ingenting som kanske kommer att hända imorgon, där är vi redan idag.

The ox is slow, but the earth is patient.

Genom ett nytt bloggfynd – amerikanskt, jag undrar hur länge jag står ut att läsa den…? – får jag upplysningen att 2009 är Oxens år. Jag är född i oxens år. Och i Oxens tecken, och med månen, ascendenten och femtifjorton aspekter i Oxens hus eller vad sjutton det heter (jag är galen nog att ha satt mig in i tarot-systematiken, men astrologi rår jag inte på… Tyvärr, jag tror att jag skulle finna det spännande att sätta mig in i – är ju lite systematiknörd också) – för att inte tala om att mitt numerologiskt analyserade födelsedatum renderar siffran 5 – som givetvis är associerad till Oxen.

Tjurskallig, moi?

Det vill jag väl låta vara osagt, men faktum är att den här beskrivningen låter rätt bekant, på något vis:

De som föds i oxens år har mycket tålamod, pratar inte mycket men får andra människor att känna sig bättre. De kan dock verka vara lite underliga och trångsynta och kan bli arga ibland. De har ett häftigt humör och även om de oftast inte pratar mycket så är de väldigt vältaliga när de väl gör det. De är oftast lätta att umgås med men kan vara anmärkningsvärt envisa, och de avskyr att misslyckas eller när folk säger emot dem.

Det skulle väl vara det där med tålamodet, förstås. Och sen har jag väl lite svårt att svälja bilden av 1973 som en hord tjurskalligt tystlåtna retoriker kliver ut i världen som ett enda stort kollektiv av “underliga och trångsynta” typer med häftigt humör och anmärkningsvärd envishet… Hur många miljoner 73:or är vi egentligen…?

Slutet på historien

Michael Jackson är död. Jag satt på bussen i morse och såg hans tärda ansikte på Aftonbladets förstasida, och fylldes av sorg. Inte av personliga skäl – jag kände ju inte honom (gjorde någon?), och måste erkänna att jag aldrig varit så förtjust i hans musik.

Men jag kände en sådan stark sorg inför hans historia.

I det bleka ansiktet med den tunna näsan (som vi väl alla sett uppförstorad, granskad och analyserad i kvällspressen) de hårt markerade ögonen sorgset svävande på många ljusårs avstånd från den knallrött leende munnen – skymtar jag drag av den unge Jackos mörka, ännu oförstörda ansikte. Jag läser en sorgsen historia om en liten, liten pojke som så förtvivlat försökte hitta hem – och fast han gjorde allt rätt, allt som man ska enligt vår moderna västerländska framgångskultur… så tror jag inte att han gjorde det.

Förrän nu, kanske. Jag väljer att tro att sökandet nu är över och en stilla ro har lagt sig över ett kämpande, strävande sinne. Michael Jackson var en människa, precis som du och jag, men någonstans tror jag inte att han lät sig vara bara människa särskilt mycket. Och kanske lät omvärlden inte heller honom vara det.

Lokesson skriver om bekräftelse. Jag har också försökt skriva om bekräftelse, flera gånger, och till slut fått ge upp. Det är svårt. Som jag skriver i min kommentar är det så dubbelt.

• ALLA behöver bekräftelse. Vi är sociala varelser, flockdjur helt enkelt – och all självkänsla i världen räcker inte för känna den sociala trygghet man söker i bekräftelsen. Man behöver båda delar för att må bra och fungera väl.
• ALLA behöver bekräftelse, men ändå är bekräftelsebehovet ett av de största sociala stigma som finns idag. Bekräftelsesökande. Smaka på ordet – hur tänker du om en person du beskriver så? Typ: “En jobbig jävel”?
• Vi lever i en kultur som lägger status vid ytligheter, och vi har blivit dåliga på att se det som finns under ytan – men det är ju där bekräftelsen behövs.

Jag tänker ofta, och har säkert berört det förut här i bloggen, att vi – “moderna” människor – lagt oss till med ett oerhört snävt normalspektrum. Gränserna för vad vi kan acceptera som normalt och begripligt är heldraga svarta linjer som lämnar mycket lite utrymme för individuell särart och excentricitet. Flockdjur.

Och överallt syns motreaktionerna, symptomen på själens kamp för att bryta sig ur den trånga lådan den finner sig inburad i, med normer, regler, måsten och förväntningar åt alla håll. Rädslan att uteslutas ur flocken överskuggar de inre behoven av individualitet – men behoven finns där. Det kanske är det som skiljer människan från djuren – att hon lever som flockdjur i socialt arrangerade samhällen, men inom henne ryter individens behov av att bara få vara sig själv.

Någon av kommentarerna hos Lokesson tar upp “det snedvridna bekräftelsebehovet, de som gör vad som helst för att synas, tillhöra en grupp, få många besök på en blogg”. (min kommatering)

Jag tänker att vi kanske har glömt bort skillnaden mellan att synas och bli sedd. Att känna sig sedd är många gånger detsamma som att bli bekräftad, det är samma grundläggande sociala behov. Och i brist på verklig bekräftelse, då väljer man att “göra vad som helst för att synas”. För att synas är åtminstone något. Det ytliga är att bekräfta det som samhället och normerna föreskriver, men det själen verkligen behöver är bekräftelse av det andra – det som inte passar in någonstans, som sticker utanför normen, och som är ens alldeles egna. Men det har vi blivit (alltid varit?) dåliga på att se och ge bekräftelse för.

Michael Jackson är död. Och världen sörjer – kungen av pop, en discolegend och en säregen mediepersonlighet. Men inget av det där handlar om människan Michael, bara om hans framgångar, hans prestationer. Ytan, inte individen.

Jag hoppas att någon kände honom som människa, och saknar honom som en sådan. Allt annat vore sorgligt bortom all förklaring.

Mardröm

I morse vaknade jag flämtande och med hamrande hjärta ur en fasansfull mardröm.

Jag skulle delta i Melodifestivalfinalen i Globen, hade redan vunnit min delfinal med en riktigt trevlig ballad. Och jag glömde bort tiden. Kom på det en halvtimme före sändning; hemma i mjukiskläder, med otvättat hår och inget smink.

Jag försökte komma på en lösning, kanske kunde jag uppträda osminkad? Men håret då? Smutsigt hår definierar sällan en “vinnarskalle”…? Och hinner jag få tag på en taxi? Innan jag hann vakna fick jag konstatera faktum. Det går inte. Jag hinner inte. Som att stå på perrongen och se sista tågets baklysen försvinna i natten.

Det känns som en dröm som vilken Freud-inspirerad psykolog som helst skulle ha en formidabel “field day” med att analysera. Själv nöjer jag mig att konstatera att det var två mycket skakiga ben som svängdes över sängkanten imorse.

Rys.

Åkej, vem var det?

Vem av er nominerade mig (eller rättare sagt bloggen Himmel & Ord, fast gränsen däremellan blir bara alltmer otydlig) till den eminenta omröstningen “Sveriges mest underskattade blogg“? Jag tackar, bugar och bockar – och fick raskt en ny blogg att lägga till min egen lista: Omröstningsvärdens egen, som är ny för mig, men har ett behagligt lågmält språk och på något sätt känns… tillbakalutad.

Lite typiskt att jag inte hängt med tidigare, jag kan tänka mig flera bloggar jag hade velat nominera…

För övrigt tycker jag att upplägget är spännande – att söka fram de små bloggarna som en liten skara läser och återkommer till. (Att jag befinner mig i den skaran är källa till ännu rodnande örsnibbar, men jag bortser från det en liten stund – för att fundera kring bloggvärlden i sig.) Jag förstod egentligen aldrig grejen med Stora bloggpriset eller vad det hette, som Aftonbladet instiftade. Det blev ett kändisjippo, om än med en ny sorts kändisar. Men magin med bloggvärlden är inte några utvalda punkter i bloggosfären, utan nätverket som binder samman alla dessa bloggar till en helhet. En stor mingelfest som pågår hela tiden och överallt.

Sveriges mest underskattade blogg, vilken nu det är (jag ska ta mig tid att gå genom länkarna i omröstningen när jag inte håller på att däcka av trötthet, just nu gör jag ingen blogg rättvisa, hur bra den än är…) Men hur underskattad, marginaliserad och bortglömd den än är, så representerar den någons syn på världen, ett perspektiv som kan berika ditt – och mitt. Det är det som är så häftigt. Alla vet att samtal och dialog berikar, “vidgar vyerna” och gör världen en liten smula mindre. Och nu – nu kan vi samtala och föra dialoger med människor vi aldrig skulle ha funnit, om det inte vore för nätet. Även de mest underskattade röster kan göra sig hörda.

Det är det som är spännande med sociala medier, om du frågar mig. Varumärkesstrategi och omvärldsbevakning och sånt i all ära, men det häftigaste är ändå nätverket av länkar. Rudolf på Disruptive Media skrev om detta – förvisso ur ett helt annat perspektiv, men just här reflekterar jag över det han skriver om länkar:

“Det finns en kommunikativ infrastruktur på nätet, tillgänglig för varje individ /…/. Centralt i denna infrastruktur är länken. Uppfinningen “hyperlänk” är lika stor som elden, hjulet eller staden. Hyperlänken är blodet som pumpas genom det hjärta vi kallar nätet. Detta hjärta har inte de mänskliga begränsningarna utan när hyperlänkarna flödar, pumpar hjärtat bara fortare. Det har inte en maxpuls som mitt hjärta. Hyperlänken är central i de förändringarna som sker.” (Jag har kommaterat lite i citatet. Är man språknörd så är man…)

Jag använder sällan ordet blogga som verb. Jag brukar säga att jag “skriver blogg”. Och jag tänker nu att det också är två olika saker. För att skriva blogg är att bara skriva, utnyttja möjligheten att publicera sig själv, och kanske nå ut med någon slags budskap – envägskommunikation. Men att blogga handlar egentligen lika mycket om att läsa blogg, följa diskussioner och reflektera kring vad andra skriver. Det roligaste med att läsa blogg är ju att se vad bloggaren läst, hittat  och utvecklat egna resonemang kring.

Så – jag är böjd att hålla med. Länkar är den sociala webbens livsblod – och jag ska bli bättre på att blogga, även om jag tycker att det är ett fånigt verb…

Hursomhelst – vem som än nominerade den här bloggen: Tack! Det värmde mitt ordlekande hjärta enormt, i en tid då begreppet “bloggtorka” annars ligger nära till hands. Den nomineringen kan jag leva på länge!

Industrisemestern nalkas…

…och Sveriges främsta samtalsämne är vare sig EM-fotboll eller den iranska revolutionen, utan semester. Hur många veckor (eller dagar) är det kvar, hur många veckors ledighet, ska ni åka till landet eller farmor i Dalarna? För den som tagit semester först i mitten av augusti och framåt, kan jag meddela att dessa dagar suger rätt rejält – och inte ens vetskapen att jag har min ledighet, mitt solande och badande, mina sena kvällspromenader längs turisttäta restaurangstråk och mitt frossande i antipasti och peche spada a la griglia kvar, när klanen Svensson återvänder från industrisemestern, känns som någon reell tröst.

För att påstå att industrisemester hör gångna tider till – det är väl att ta i. Besök vilkett kontorslandskap som helst i mitten av juli får du se. Där sitter tre avdankade stackare (däribland jag) och stånkar sig framåt genom pappershögarna, med svetten lackande och tankarna seglande i skärgården eller guppande på en luftmadress vid den lokala badbryggan.

Jaja, jag har valt själv. Men såhär års ångrar jag mig, varenda gång. Å andra sidan känns det rätt gött i augusti när kollegorna återvänder från lantställena, trädgårdsstolarna och båtbryggorna, brunbrända och utvilade – men ändå med en omisskännlig tomhet i blick. Antiklimax. Var det allt? Och nu då? Ett år till, måndag till fredag, nio till fem, genom höstrusk, vintermörker och vårstormar, innan nästa semester…? Var det inget mer.

Men då står jag, med väskorna packade, frånvarohanteraren aktiverad och jobbtelefonen stängd tills vidare – semesterillusionerna intakta och tillförsikten lysande ur blicken. Då är det min tur. Då.

Och det är bara sisådär en 7-8 veckor tills dess, faktiskt. Pilutta!

Godisvatten

Jag vet att man inte ska köpa flaskvatten – men ibland behöver man en flaska, och då brukar jag köpa en med vatten i. Godisvatten blev det idag: Loka med jordgubb/chili-smak. Visst låter det absurt? Men det smakar godis, kan jag meddela – väldigt gott.

Lyckades ta mig till jobbet i gryningen (nåja, men vid någon tid på året är det gryning vid sjutiden, det är jag säker på. Om än kanske inte just nu) och har just intagit frukost medelst mejlplöjning vid skrivbordet. Hur hinner folk producera så mycket mejl på bara ett par dagar?

Är det förresten någon som vet vad det är för träd som står på Norrmalmstorg? Det stora som just nu vräker bomullstussar över stadens gator och torg…?

Men hallå?

Varför har ingen upplyst mig om hur bra Coldplays Viva la Vida är? Måste man ta reda på allting själv här i världen, va? Jag bara undrar.

Nåväl – för den som ännu famlar i mörkret kan jag upplysa om att den är riktigt ruggigt bra. Jag kan tycka att A Rush of Blood to the Head och Parachutes är lite väl depressivt lagda – men här finns inte den känslan alls.

Jag gillar. Mycket!

Mitt nya projekt: Erfagruppen Sociala Medier

Att blogga är bra. Att blogga om sånt man kan och våga sticka ut hakan då och då, är tydligen ännu bättre. Någon dag före midsommar fick jag ett mejl på min Himmel & Ord-adress, från en tjej på Informationsföreningen som ville prata om en erfagrupp om sociala medier.

Nu har vi pratat. Och bestämt. Det blir en grupp – eller, på sätt och vis blir det två. Den första, “Våga sociala medier” har Informationsföreningen redan startat, och där kommer jag att vara med som mentor. Ha! Jag vet inte om jag känner mig kunnig nog att kalla mig mentor, måste jag erkänna… Jag hoppas att jag får en snäll adept, gärna någon som aldrig hört talas om vare sig Twitter eller Facebook…! Nåja, den gruppen ÄR för de verkliga nybörjarna, en introduktion helt enkelt.

Men – sen kommer det riktigt roliga. I oktober startar också en “vanlig” erfagrupp, för diskussioner och erfarenhetsutbyten kring hur man arbetar med sociala medier. Med yours truely vid ratten!

Nåja. Nu handlar rattandet inte så mycket om att vara expert i sig, utan om att vara engagerad, leda/driva diskussioner och kunna hitta bra föreläsare.

Tanken med erfagrupperna är att det är diskussionen mellan yrkesverksamma som är huvudsaken, inte att man plockar in en expert som talar om hur man gör. Däremot är jag den förste att tro på vikten av nya vinklar och perspektiv, och det tror jag att “expertföreläsare” många gånger kan bidra med, både i föredragsform, och genom att delta i diskussionen efteråt.

Några uppslag har jag givetvis, men om någon har tips på bra folk som vill inleda diskussionskvällen med ett kort föredrag att ta avstamp från (free of charge, men det är fritt fram att dela ut visitkort…!) så tipsa mig gärna. Jag tror att många bra idéer och kontakter kan födas ur gruppen och diskussionerna där, men det är ju aldrig fel att ha några backup-idéer i bakfickan!