När man studerar tarot och arketyperna som korten representerar, då sticker Dåren, The Fool, alltid ut och står lite för sig själv. För att Dåren är det oskrivna bladet som finns allra längst in i var och en av oss. Under resans gång kommer vi på ett eller annat sätt att distansera oss från det där oskrivna, för att vi rör oss in i en värld som på ett eller annat sätt sätter sin prägel på oss, för oss vidare - eller ur kurs för den delen - och formar vårt sätt att tänka och vara.
Ofta beskrivs tarot (Stora Arkanan rättare sagt, men jag ids inte riktigt gå in på teknikaliteterna ikväll - hojta om ni vill ha länkar till fördjupning!) som en saga om en man som ger sig ut på en resa. Dårens resa. Dåren själv står för barnslig oskuld och naivitet, impulsivitet och nyfikenhet, aningslöshet, mod och ett ofläckat gott hjärta.
När jag gör den här beskrivningen av Dåren, ser orden jag skriver framför mig - står det klart varför jag alltid känt mig så dragen till just den arketypen. Jag har så mycket dårskap i mig att det närmast bubblar i öronen! Ja, ni vet… sånt där som man bara inte gör, som inte är comme-il-faut och som får samhället att dra öronen åt sig, börja vissla och titta åt ett annat håll. Impulsivitet, nyfikenhet, naivitet och en obändig tro på allt gott. Sånt där man fnyser åt - eller i värsta fall känner sig hotad av.
Jag har alltid skämts för det där, försökt gömma undan de sidorna - och vid den tiden (ja, och ganska länge efter också) då jag fick upp ögonen för tarot identifierade jag mig själv som en “kontrollfreak” och önskade att jag kunde vara mer Dåre. Ha! Skulle jag vara mer dåre skulle jag sitta inspärrad! *s*
Idag tycker jag själv att mina Dåraktiga sidor är rätt charmiga, det är de som gör mig till mig och inte till vemsomhelst. Det gör mig också till en jobbig jävel att ha att göra med - men jag har mer eller mindre bestämt mig för att då får jag väl vara det. Världen behöver jobbiga jävlar, dårar som visar på sånt vi annars skulle ånga förbi och missa.
Jag känner mig inte alltid helt hemma i världen “out-there” och i tiden vi lever i. Jag rör mig obehindrat i den, talar språket som en påläst turist, men känner mig lite som en betraktare. Som om jag ser lite mer - eller åtminstone andra saker. Ibland tänker jag att det kanske är min lott i livet, att vara den som ser något annat - och sticker ut min dåraktiga haka för att försöka visa världen det jag ser.
Bara en sån sak: att jag söker efter en uppgift i livet, ja förutom själva uppgiften att leva förstås, är en typisk Dåregrej, något som inte hör hemma i 2000-talet.
(Fast… när jag funderar på det här med att inte riktigt känna mig hemma i min egen tid, så kan jag inte avgöra om jag är före eller efter min tid? När fanns eller kommer en tid för inre resor och magi? Egentligen kanske det är en annan planet jag borde leta efter…? Eller en trevlig institution någonstans, med pelargoner i fönstren…? *ler*)
Hursomhelst. Jag övar mig i att göra modiga saker, följa min tro på vad som är viktigt. Vad folk ska tro eller tycka är inte särskilt viktigt egentligen, så varför låta det styra vad jag ska göra? Jag får ibland en känsla av att leva i en tid då “socialt tyckande” är den enda form av makt vi tycker (!) oss ha. Att kunna positionera sig relativt någon eller några andra är det enda sättet vi känner till att definiera oss själva. Mitt “Projekt Dårskap” är väl lite ett sätt att försöka hitta andra sätt att definiera mig, sätt som jag tror mer på än via referens till andra. Jag har provat den varianten också - den funkar faktiskt inget vidare i längden.
