Tack och hej!

Efter dryga två år lämnar jag den här bloggen, för att segla vidare under egen flagg – egen domän.

http://himmelochord.se

Den här bloggen ligger kvar där den ligger, och jag lär länka till den ibland – först hade jag tänkt flytta över alla läsvärda inlägg till nya adressen, men… Det verkar lite fånigt, faktiskt. Allting finns ju här!

Välkommen att följa mina tankar på nya adressen!

Dagens postning…

…finns på annan adress. Det kan vara läge att uppdatera sina bokmärken/rss-flöden…!

Bokbinderi för husbehov

Högen med papper, kartongbitar, nålar och en trådrulle har förvandlats till en rätt prydlig bok, om jag får säga det själv. Det var rejält mycket svårare att göra en stor bok (16 x 24 cm) än den lilla jag gjorde för någon vecka sen (som var ca 10 x 15 cm) – ett smärre elände att hålla reda på 6 trådar istället för bara fyra, och materialet var tungt och otympligt att hålla ihop. Den första boken blev jämnare och snyggare än den här – men å andra sidan gör det inte så mycket, den här är ju bara till mig själv…!

Men förutom några fuckups med just den här boken (nej, det syns inte i bilderna – nån stolthet har jag…!) så är coptic stitch-tekniken nästan larvigt enkel, och jag är fast besluten att bli jäkligt duktig på det här.

Jag har, som jag nämnt förut, tröttnat på scrapbooking för tillfället. Jag hoppas att den lusten kommer igen, men just nu lockas jag mest av att skapa saker mer i betydelsen ”konstruera” saker. GÖRA saker, bygga saker. Typ böcker. Typ förpackningar. Typ… Ja, inte vet jag. Jag har en idé till en slags skulptur, men jag kan ingenting om hur man gör skulpturer (min pappa är en hejare på det, men tyvärr är den kunskapen inte genetiskt överförbar…), så det känns som ett långtidsprojekt.

Det är väl lite typiskt mig. Jag lockas av läro- och experimentprocesser. När jag kan något – då förlorar det charmen. Det är på något sätt lärandet i sig som lockar mig – inte att upprepa det jag redan kan. Och det är ju egentligen en rätt trist inställning till saker och ting – eller åtminstone besvärlig. Det ska hela tiden något nytt till, för att intressera mig.

Nåja. Flavour of the week heter alltså coptic stitch och är en karamell som ska få vara länge!

Kvällsnöje och tysktankar

De här sakerna ska få bli dagens kvällsnöje. Sju signaturer av akvarellpapper, två tjocka kartongpärmar klädda med röd cardstock (bävar lite för att försöka göra snygga hål i dem…!), en rulle vaxad lintråd och en paket synålar. Coptic stitch. Tanken är att det ska bli en skissbok. En ”skita-ner-papper”-bok, där allt vad ”det-måste-bli-fint-annars-är-jag-inte-värd-att-andas”-tankar är bannlysta.

Innan vi flyttade köpte jag ett rullpennskrin, med plats för alla mina svindyra Suprasoft akvarellpennor, plus några blyertspennor, svart filtspetspenna, ett suddgummi och en pensel med inbyggd vattenbehållare. Det ska få bli bästpolare med nya boken, som jag antagligen inte hinner få ihop idag – men under helgen i alla fall.

Just nu är jag slutare än slutast. Själsligt, kroppsligt, mentalt. Det är en berg- och dalbana det här med att flytta iväg, och just precis nu är det ner. Allt är jobbigt. El Maco fick nåt tokspel här tidigare ikväll och jobbade först så supersegt att det tog mig 10 minuter att jaga ner alla program för att starta om – och när jag startat upp den igen, visades hela skärmen full av smårutor, som av sönderklippta programfönster… Mycket skumt. Det gick dock att stänga av igen på vanligt sätt och nästa gång jag startade så verkar allt som vanligt. Jag har brännt ner alla bilder som inte var backuppade, just in case…

Men det där blir en värre panik än vanligt – för hur förklarar jag dessa skumma symptom, som jag knappt kan formulera på svenska ens – för en tysk macmeckare? Jag tror att jag har sett en mac-support-skylt utanför ett hus på andra sidan gatan, så jag får väl gå och ringa på där om nåt händer. Men sen då? Om Herr Mac-Support inte sprechar Englisch? Sånt där lakar ur mig – alla dessa situationer när man är beroende av att kunna kommunicera… och faller platt. Min tyska räcker inte till och tyskarnas engelska räcker inte heller. (De flestas, ska tilläggas. Undantag finns, förstås.)

Och hittills har det egentligen inte varit nåt problem – allt har ju löst sig, och kommer säkert att göra så i fortsättningen också. Klart en mac-snubbe förstår engelska, åtminstone om jag kryddar den med min hemkörda tyska-med-levande-charader. Men att hela tiden måsta oroa sig för dessa potentiella kommunikationskraschar… Det äter energi. Och jag är bara SÅ redo för sommarlov nu.

Nej – nu skulle jag inte sitta här, utan gå och sy mig en bok. Toodeloo på er så länge!

Det var bättre förr

(Inlägget skrevs igår kväll.)

Ikväll har jag för en gångs skull haft TVn på, fast maken är i Köbenhavn i dagarna tre. Tyskdubbat underhållningsvåld? Nej, nej, bättre upp, på riktigt: Carl Sagans Cosmos. Jag minns inte att jag har sett den när det begav sig, kanske var jag för liten, kanske såg jag men har glömt. Jag kan dock livligt föreställa mig att pappa tittade på de här programmen – och jo, jag kan nog se mig själv sitta där brevid honom i soffan och titta, fast jag egentligen kanske inte riktigt förstod vad det handlade om.

När jag ser programmen nu, 30 år senare, är min första tanke faktiskt, helt ärligt, att det var bättre förr. Eller åtminstone att ”varför gör de inte TV på det här sättet längre?”. Jag tänker på artikeln jag skrev om häromkvällen, där det också fanns ett litet stycke om förnedrings-TV. Sådana TV-program som gör människor mindre – både de som förnedras, och de som tittar på. Cosmos är banne mig TV som gör människan större, både som ”fenomen” och som tittare – och det trots att mänskligheten sätts i relation till hela världsalltet, och följdaktligen blir mindre än mikroskopiskt liten i jämförelse. Varför anses inte sådana program ”bra TV” längre? Vad har hänt med oss människor, som gjort att vi inte klarar av att underhållas av något som faktiskt skulle kunna ge oss ett vettigt perspektiv på tillvaron?

Många gånger tror jag att nutidens människor lever med skeva perspektiv, och det är lite som att ha ett felskuret papper och försöka skära det rakt igen – man måste veta vilken kant som är rak och utgå från den. Men våra perspektiv har förskevats i så många led att vi inte vet vad som är rakt längre. Och inte blir perspektiven rätare av att vi fyller sinnena med förnedringstävlingar och underhållningsvåld, precis.

Jag kom att tänka på ett annat program som gick när jag var barn, och det vet jag att jag följde slaviskt: Life on Earth och Living Planet, med David Attenborough, som småhest och lätt flåsande tar sig fram genom oländig terräng för att visa livets ofattbara storslagenhet och snillrikhet för sina tittare.

Kom igen nu – var du överhuvudtaget med på 80-talet, så måste du ha sett det, eller hur?! Och det var bra. Jag minns saker ur de där programmen än idag när jag går omkring i djurparker med barnen. Småsaker, detaljer och kuriosa å ena sidan. Hänförelsen å den andra. Vad ska ungarna från idag bära med sig av sin barndoms TV-program in i vuxenheten? Svampbob Fyrkant? Elaka Idol-juryn? Den som lär dem att sådana som inte kan, de som inte är bäst – de får man säga vad man vill till, för de räknas inte…? Gud förbjude – men å andra sidan finns inte så våldsamt mycket för dem att välja på.

Men jag funderar en del på det där – vad det säger om oss, egentligen, det där med att vi valt bort underhållning som har potential att göra oss större – till förmån för sådant som ofelbart gör oss mindre. Vad tror du?

Det är ingen konst att vara modig…

…om man inte är rädd. Sagt – eller skrivet, antar jag – av Tove Jansson, en kvinna med huvudet på skaft. I vilken utsträckning mitt huvud sitter på skaft eller inte kan vi låta vara osagt, däremot kan jag intyga att jag haft alla nerverna på skaft idag – sedan jag bestämt mig för att idag skulle det ske. Bilen Gulliver (vars tyska registreringsplåtar jag ännu inte kommit över…!) skulle lirkas ur Lilliput-garaget och sedan manövreras genom gator och torg till lillsonens kindergarten.

Han är otroligt tapper som traskar på brevid mig till och från U-bahnstationerna, på väg till och från dagis – men han är så trött när vi kommer hem att jag fått samvetskval varenda gång. Och tänkt att förr eller senare måste jag lära mig att hämta med bil.

Men så var det ju då detta – att tyska garage inte riktigt är anpassade för svenska familjevagnar, närmare bestämt den Saab 9-5 som jag var så glad åt för några år sedan när den innebar att jag kunde få med syskonbarnvagnen i bagaget. (Att jag sen inte gjorde sådana utflykter särskilt många gånger, det hör ju inte hit.) Det går in en DN med söndagsbilaga på båda sidor om sidobackspeglarna när man passerar garageporten, men mer är det inte. Och lika trångt är det vid själva parkeringsrutorna…

Nåväl – jag fick ut bilskrället och igång GPS-en och lyckades köra dit jag skulle utan felkörningar eller fadäser. Utom när jag var mitt i en korsning och flera bilar runtomkring började tuta ilsket. Reflexen sa givetvis att det måste vara jag som gjort något tokigt – men jag hade grönt ljus och höll inte på att krocka med någon så det måste ha varit någon annan det tutades på, inte die dumme Schwede. Den här gången. Jag hittade till och med en parkeringsplats jag bara kunde köra rakt in i, utan att försöka lista ut hur man gör när man fickparkerar nu igen. Och hem kom jag, fick in bilen i lilleputtgaraget igen, utan missöden.

Och allt detta trots att jag hade ont i magen och ångest hela förmiddagen för att jag bestämt mig för att idag skulle det ske. Som sagt. Det är ingen konst att vara modig om man inte är rädd.

Dessutom fick jag en sedan länge efterlängtad belöning, som bragdmedalj efter övningen:

iPad? iPhone?

Idag har jag sett en padda. Och inte vilken padda som helst utan en iPad-da. Gudihimmelen vad den var söt – och vilket gruvligt habegär den väckte!

(Och då gjorde min kompis, som stolt visade upp sin padda, inte ens lika coola trick som Shinya gör med sin:

Men ändå.)

Vill. Ha. Frågan är – vill jag helst ha en iPhone eller vill jag helst ha en padda? Egentligen? Paddan väger nästan 7 hekto (förvisso att jämföra med min laptop som väger strax över två kilo… Paco – om någon minns honom? – vägde väl cirkus 9 hekto, om jag inte missminner mig) mot iPhonens 135 gram. En iPhone går ner i byxfickan – till paddan krävs en väska. Man kan inte ringa med paddan – men ärligt talat… Jag ringer aldrig. Dessutom har jag redan en mobiltelefon.

En iPhone med abbonnemang i det här gudsförgätna landet kostar sisådär 11 lakan under den tvååriga bindningstiden. Fatta att jag tvekar att slå till på det… Den padda jag sneglar på (16GB, Wifi+3G) kostar bara drygt hälften (€599) – fast visst, då tillkommer trafik. Hur mycket bränner man på surftrafik på en månad, tro?

Och så är det det där med att släpa omkring på den. Gör man det? Eller blir det som med kameran – ännu en pryl jag kommer att kånka runt oanvänd, för att sen när jag väl hade velat ha den till hands ha lämnat den hemma?

Men fin är den…

Om ESC-2011 samt bloggförvirring här och nu

Så det blev alltså Tyskland som kammade hem segern i ESC. Vem hade väl räknat med det? Inte jag i alla fall, som får epileptiska anfall när jag hör eländ… öh, vinnarlåten. Annat var det förra året, då jag förvisso lät mig förledas av den norske fiolgnidaren, men hade Tyskland som god tvåa. (Och i långa loppet vann Tyskland, den gången, med hästlängder… Den ligger fortfarande i min iPod och sprider glädje varje gång den dyker upp!)

Däremot bor jag ju mitt i blossande Lena-febern – det går inte att ta miste på att tjejen är populär på hemmaplan. Det är väl bara okultiverade (?) utlänningar som jag som inte förstår storheten…! (Å andra sidan var det tydligen en hel del okultiverade (?) utlänningar som ringde och röstade, så det är väl i vanlig ordning bara jag som inte hänger med…!)

Å tredje sidan kanske den tyska segern får en positiv bieffekt även för en skeptisk Jenny. Svärmor är redan inbokad som barnvakt under nästa års ESC-final. För har man schlagernördat i snart 40 år och plötsligt befinner sig i ett ESC-värdland, så var det väl själva tusan… Jag har ingen aning om hur man får tag på biljetter, men jag har ju åtminstone ett år på mig att ta reda på den lilla detaljen…!

Dessutom – Tyskland har bara vunnit ESC en gång tidigare. Du minns den säkert – Ein bisschen Frieden, 1982? Året därpå var Tyskland sålunda värdland – och tävlingen hölls då i München. Ett av mina favoritår, för övrigt. Nästan trettio år senare är väl München-festivalen preskriberad – men man skulle ändå kunna tänka sig att någon storstad i norra Tyskland ligger bra till den här gången? Hamburg, kanske? Berlin är ju också nära och bra – en timme på Autobahn, schwisscchh så är man framme…!

***

För övrigt lider jag för närvarande av bloggförvirring långt utöver det vanliga. Jag har ju sedan några år tillbaka yrat om att skapa mig en ”riktig” blogg, på egen domän och alltihop. Mmmm – nu är det på gång, faktiskt. WordPress är väldigt lättjobbat och användarvänligt  – men när man verkligen inte kan någonting om CSS och script och grejer, så är det svårt ändå. Och tar sin tid.

Å andra sidan så lär jag mig väl ett och annat på kuppen, och det är ju inte fel.

Men att ha två pågående bloggar, varav en under avveckling (så småningom) och en under utveckling, ger upphov till en påtagligt splittrad känsla, kan jag meddela. Och så den ”virtuella identitetskrisen” som jag nämnt några gånger tidigare. Nu börjar nog bitarna falla på plats till slut, tror jag – dels genom synpunkter och samtal med goda vänner, dels genom att jag skrivit några texter som jag själv tyckt om – både att skriva och som slutresultat – som kunnat tjäna som kompassriktning.

Mest av allt ser jag fram emot att skriva EN blogg igen, istället för de tre-fyra jag missköter idag. Jag har aldrig gillat det där med att dela upp delar av mig själv på olika platser. På den nya bloggen kommer allt att finnas samlat i ett enda saligen brokigt flöde – men också möjligt för var och en att läsa uppdelat på ämneskategorier om man hellre vill det. Valfrihet, minsann!

Nya bloggen är ett projekt jag medvetet låter gå långsamt, så något lanseringsdatum tänker jag inte lämna ut. Det kan bli nästa vecka – det kan bli efter sommarn. Det får vi se då. (Känner jag mig själv rätt kommer jag att slänga ur mig adressen på ren impuls och troligen ångra mig efteråt, men då är det så dags…! Jaja, den modellen funkar ju den också.)

Magi och bokbinderi

Häromdagen frågade någon mig hur det går med scrapbookingen – och sanningen är att det inte går något vidare. Jag har tappat lusten. Dels har det säkert att göra med min allmänna splittrade situation, där jag inte alls riktigt börjat landa i normaltillstån än, inte på långa vägar. Dels… Det börjar kännas – och jag dras med lika mycket som någon annan – som om det handlar mer och mer om att köpa prylar att klistra fast på papper, än om att faktiskt skapa något.

Just därför var det desto roligare att göra det här kortet, där jag förvisso använt ett gäng av mina Quickutzdies (om än molnet är modifierat till oigenkännlighet, eftersom originalet var alldeles för stort..!), men också satt med cirkel- och stjärnschabloner och skar ut pentagrammet för hand. Plötsligt kändes det som om jag skapade på riktigt – bara för att jag inte använde nåt färdigt ur en förpackning, utan fick tänka ut hur jag skulle göra det jag ville och fixa det själv. Det blev lite av en tankeställare, och jag har inte vare sig hunnit eller orkat göra särskilt mycket åt det där än, men jag tror att det måste till en liten omvärdering av saker och ting om jag ska komma ur den här svackan – det är INTE en jag kommer att kunna shoppa mig ur, tvärtom.

Alltså – ett magiskt kort skulle jag göra, så det blev ett pentagram (som INTE är en satanistisk symbol ifall nån av er tror det, utan en symbol för just magi. Dessutom vill jag minnas att satanisterna använder ett uppochnervänt pentagram som symbol.) Molnet, elden, löven och dropparna symboliserar de fyra elementen – luft, eld, jord och vatten.

I vanliga fall gillar jag inte att göra kort, men det här var riktigt roligt att göra. Just för att det var lite annorlunda, just för att det inbegrep något mer än att bara klistra fast saker på en kortbas.

Nästa projekt var att äntligen lära mig binda böcker med hjälp av ”coptic stitch”. Första försöket blev såhär:

(Fast sen kunde jag förstås inte låta bli att måla lite till på den, och fuckade upp. Note to self: Lär dig att sluta i tid, mänscha!)

Coptic stitch visade sig inte alls särskilt svårt och gav klar mersmak. Fast jag slet ut några nålar i processen, så jag måste hitta någonstans att investera i nya. Sådan shopping är okej, däremot!

Förstaupplagan gick som present här i veckan som gick, men jag ska göra en åt mig själv också. Jag är kräsen med anteckningsböcker – BIA-spiraler tar för mycket plats och är i vägen, och en del andra varianter ger böcker som ofelbart fäller ihop sig när man lägger dem ifrån sig. Den här ligger snällt kvar uppslagen, sånt gillar man.

Däremot tyckte jag att det var knepigt att jobba med textil, och ska nog försöka att göra nästa helt i papper. Det känns mer som ”mitt” material…!

Så. Scrapbookingen är det inte mycket bevänt med, men jag gör annat kreativt – om än kanske inte i någon rasande fart direkt. Men ändå.

Momiji

Momiji är det namn mina google-efterforskningar ger mig på de här japanska lönnlöven. Jag känner inte igen ordet, vill minnas att det var något annat – men kan inte komma på ordet. Det är femton år sedan jag lämnade Japan. I en dagbok jag skrev i där har jag sparat ett löv jag plockade då – lövet finns kvar, men namnet skrev jag aldrig ner.

Momiji?

Aktare* för stora stygga nätet!

Nu seglar det runt en ny sån där ”aktare-kampanj” på Facebook. Sajten youropenbook.org har gjort en sökfunktion för folks oskyddade statusrader, som vem som helst kan söka på – inloggad, medlem eller inte. Och visst – jag håller med dem om väldigt mycket, exempelvis att Facebook ändrar sina regler oftare än vissa människor byter underkläder, vilket gör att det blir fullständigt omöjligt att som användare hålla sig uppdaterad. Jag menar – orka plöja villkorstexter…? Gör någon? Någonsin?

Dessutom har det funnits gott om konstiga exempel på friheter som tjänsten facebook och dess applikationer tar sig gentemot användarna. Första stormen jag var medveten om handlade om att allt bildmaterial som delas på Facebook skulle vara fritt för Facebook att använda för egna syften, utan att fråga. Jag vet inte hur det är med den saken nu – och jag använder heller inte Facebook för att dela bilder, förutom sådana bilder som jag kan rycka på axlarna åt om någon skulle få för sig att sno.

Men den här ”aktare”-kampanjen som jag reagerat på, den handlar om att man ska ”aktase” för vad man skriver i sin statusrad. Och jag får en oförstående rynka mellan ögonbrynen – varför då? Vad använder folk de där statusraderna till egentligen – som är så privat och hemligt och integritetskränkande om det skulle råka vara sökbart via openbook.com eller någon annan, vanlig sökmotor….?

har kört fast i sista steget i monteringsanvisningen för den där attachéväskbomben jag ska leverera imorron. Fattar inte vad jag gör för fel. Tips, någon?

eller

nu har vi gjort det på soffan, diskbänken, toan, matsalsbordet (tänk om @Eva Andersson och @Anders Andersson visste det när de kommer hit på middag imorron kväll), takkronan samt hängande över brevlådan. Känns gött att ha invigt huset, liksom.

eller

har blåst Anders Borg på 67.000 i årets deklaration – april, april din dumma sill, jag kan lura dig vart jag vill!

eller… VAD? Vad är det som är så himla hemligt? De flesta jag känner på Facebook skriver sånt som ”ikväll blir det tacos, mmm” eller ”sådärja, då har man hällt upp fredagswhiskyn och lyssnar på XXX-listan på Spotify. Gött”.

”Jävla jidder” som maken kallar det, eller småprat som jag lite mer diplomatiskt vill uttrycka det. Egentligen rätt oviktigt. Innehållet i de där statusraderna är inte viktigt – och säger egentligen rätt sällan särskilt mycket. Det är ju situationen i sig, och möjligheten att småprata fast man sitter på olika platser i landet – eller världen – som är själva grejen. Det finns säkert de som skriver ”å fy fan vad jag är bakfull, tur att chefen är på semester hela veckan så jag kan sova på jobbet” eller någon av varianterna ovan men… Helt ärligt, om man skriver sådant kanske man får skylla sig själv? Inte skylla på tjänsten som gjorde det möjligt att sprida detta graverande budskap…?

***

Det är lite samma sak när företag ska ”jobba med sociala medier”. Det blir megafonvrål, fast i nya kanaler och folk spyr – precis som vanligt. Det där har vi pratat om förut.

Det handlar ju om att man inte ser värdet av småpratet – det där som inte har något budskap, utan som handlar om kommunikationen i sig. Att det ska vara så svårt? Jag har suttit i otaliga diskussioner där slutledningen varit att ”våra budskap är inte lämpade för sociala medier”. Nähänä. Men för sista (?) gången: Varumärkesvärde har rätt lite att göra med att sprida budskap, men desto mer med den inoffiella bild som sprids i ett kluster av människor som följer en blogg, där de får läsa saker i stil med detta:

”Just nu är det väldigt intensivt på jobbet. Företaget (myndigheten, organisationen, whatever) har under en tid fått mycket stark kritik för vårt sätt att hantera kundservicen, och vi håller på att starta upp ett projekt med syfte att förbättra långsiktigt. Det är ett enormt projekt, men det är roligt – inte minst för att det finns så många goda idéer att jobba med! Idag till exempel spånade vi kring ett förslag om att…”

DET är att bygga varumärke med hjälp av den sociala faktorn i moderna medier. Att sitta i ett konferensrum och diskutera vem som ska ”få” blogga för organisationens räkning, och hur man ska kunna kontrollera budskapen i dessa ”varumärkesstrategiska bloggsatsningar” är det inte.

OBS – exemplet är möjligen lite larvigt, men försök tänka lite öppet kring det. Applicera tankegången på sånt du redan vet att folk säger om dig eller ditt företag.

Seriöst, folks. Du är den du är, och det är det som kommer fram när du slänger ur dig fånigheter på Facebook. Det är det som är charmen – och magin, det där som gör att ”alla” pratar om sociala medier nuförtiden. Det är bara det. Små saker gör stora skillnader ibland.

På samma sätt är det ett företags sanna ansikte som syns när dess medarbetarna bloggar om jobbet. På gott och ont. Vad ska du göra som arbetsgivare/företagsledare om din personal bloggar att ”jobbet suger”? Ge dem sparken? Flytta produktionen till någon trevlig diktatur där folk jobbar, håller truten och inte gnäller så mycket? Eller bemöta kritiken, kanske? Ta den till dig, rent av…?

Om du bemöter missnöje med kontroll och maktuppvisning kommer du förvisso att tysta missnöjet – men det kommer fortfarande att finnas där. Skillnaden är att du inte längre har någon som helst insikt i vad folk faktiskt säger – eftersom de kommer att säga det bakom din rygg. Är det bättre? Ger det dig någon som helst strategisk fördel?

Nej.

Man är den man är – vare sig man är en person eller ett företag, faktiskt. Det enda ”sociala medier” är, är en plats där vi kan snacka med varann. Och om du envisas med att göra det gömd bakom en mask – då kommer jag att bli misstänksam. Så misstänksam att jag kanske hellre vill snacka med Nisse än med dig, för att Nisse är… ja, Nisse helt enkelt.

”You can’t trust Melanie, but you can always trust Melanie – to be Melanie”.

En cool replik ur en cool film. Samuel L. Jackson (i rollen som skurken Ordell Robbie) i Jackie Brown. Och konstigare än så är det inte att leka på den sociala webben. Man får liksom finna sig i att vara den man är, för man kommer inte undan med mindre. Ingen spelar så bra – en fasad är ändå aldrig mer än en stel fasad, hur väl du än putsat på den. Men när man väl vant sig lite, och börjar slappna av i sitt nya, nakna jag – så är det rätt skönt.

Slutsats: Sociala medier är alltså som en stor, digital nudiststrand!

***

*) aktare = akta dig, på nollåttianska. Duh!

I hate to say it, but…

…I told you so!

Sverige är ute ur Eurovision Song Contest – före final. Jag sa det – samma kväll som Anna Bergendahl vann i Globen. I år blir det en ESC-final utan Sverige. Och det blir det. Jag ska titta i alla fall – danska låten var inte alls dum, och jag viftar lika gärna med en dansk (imaginär) flagga som en svensk. (Hellre, i det här fallet…!)

Men seriöst – Aftonbladet förnekar sig då aldrig. Fem minuter (?) efter att ”fiaskot” var ett faktum såg deras webbupplaga ut såhär.

”Ska vi dra oss ur ESC?” – ”Ska Christer Björkman avgå?”- ”Tänker du titta på finalen på lördag?”

Sensationsmakeri, någon? Men visst, folk svarar – givetvis – att JA, vi drar oss ur, JA, Christer Björkman ska dränkas i tjära och fjäder och NEJ, jag ska fan inte titta på finalen på lördag.

Vad är ni för surmagade dåliga förlorare egentligen? Det är inte fel på tävlingen – vi hade skickat en trist låt som möjligen funkar på radion, om man ska åka bil väldigt långt och det regnar – men inte i en glittrig showtävling som ESC. Och vad hände med ”det spelar ingen roll om man vinner, bara man har kul”-andan?

***

Och Anna, pssst – din karriär tog inte slut ikväll, okej? (Det stod också i Aftonblaskan idag – att Annas ”karriär stod på spel”. Jojo.) Man kan komma långt utan att ”slå” i ESC – och man kan slå stenhårt i ESC utan att gå särskilt långt för den sakens skull…!

***

Niamh var för övrigt lite av en besvikelse måste jag säga – nog för att hon gick vidare, men inte tusan lät det såhär:

Håhåjaja. Det var bättre förr… 😉

Om honung, visthus och tunna körvskivor

Jag vet inte om Tyskland är särskilt känt för honung, men jag kan meddela att honungshyllan i en medelstor tysk livsmedelsaffär uppvisar en rätt imponerande flora av honungsvarianter, i olika nyanser och konsistenser. Häromveckan slog vi till på en burk akaciahonung. Den akaciahonung jag är van vid från Sverige har varit en flytande, genomskinlig sort som kanske bäst beskrivs som ”i stort sett menlös” – inget fel, men inget man skriver hem om heller. Men den här. För det första är den vit – nästan snövit. För det andra smakar den himmelskt. Kvällsplägnaden här består numera av en kopp rooibos vanilj med en sked kristallvit ”akacienhonig” – en dryck för gudar!

Och idag hamnade jag framför den där honungshyllan igen, och fastnade för en maltbrun ”waldhonig” – skogshonung. Den förhöjer inte vaniljteet lika väl som akaciahonungen, men den doftar mustigt och starkt – och med en omisskännlig ton av bivax.

(Min pappa använde vax när jag var liten, när han experimenterade med skulpturer och formgjutning. Minns inte exakt var vaxet kom in i processen, men när jag sätter näsan intill den där Waldhonig-burken minns jag den varma doften av smält vax.)

Jag funderade lite på varför skogshonung blir så mycket mörkare i färgen än akaciahonung. Jag antar att skogshonung innebär att bina samlat nektar från trädblommor, snarare än ängsblom etc. Men varför gör det honungen mörkare? Varför får det honungen att dofta vax? Och då vaknar den där välbekanta känslan i mig igen, kunskapstörsten, längtan att veta, förstå, kunna… allt. Eller så mycket som möjligt – om allt. Och sedan handlar tankarna inte längre om honung, utan om visthus och bodar.

Minns ni dem? Visthusen och bodarna – jag har skrivit om dem förr. Och på samma tema, men utan att nämna just Julia Camerons visthus och bodar. De där som ska fyllas på och underhållas för att ha ständig näringstillförsel för kreativiteten – och faktum är att de där visthusen och bodarna ger näring till fler livsuppehållande funktioner än just bara kreativiteten. Själva livskraften hämtar näring ur samma bodar, det är jag helt säker på.

I min tankevärld är bilderna av visthus och bodar så levande, jag tänker på Emils mammas visthus och bodar, välfyllda med körv från golv till tak… Mitt eget visthus ser inte riktigt ut sådär, och jag rodnar ända ut på örsnibbarna när jag läser inlägget ”Semesterrapport”, pepprat med goda intentioner… som det visst inte blev så värst mycket mer med. Output, output, output. Ingen tid att ta in, lägga på lager, spara till en regnigare dag. Bara snappa upp, omsätta, trycka ut i ”produktion”.

Och jag är inte dummare än att jag begriper varför jag gör så… Ska jag säga det? Truth ain’t purdy: det handlar självklart om bekräftelse. Att kasta ut saker i universum för att kanske, kanske bli sedd genom dessa saker… Det är bekräftelse. Jag tror inte att jag är så våldsamt unik där, faktiskt – tror nog att de flesta bloggare drivs av någon, individuellt betingad, variant på samma tema. Jag tror att det är drivkraften i hela sociala-medie-boomen. Ett sätt för oss postmodernistiskt desillusionerade människospillror att göra oss sedda och hörda.

(För mig har det också genom åren handlat om att göra mig sedd och hörd på ett sätt som JAG väljer, eftersom jag inte riktigt upplevt att jag kunnat styra eller påverka min roll i andra sammanhang, utan mer eller mindre suttit faststämplad i föreställningar/förväntningar jag inte haft en chans leva upp till – fast jag bokstavligen vänt ut och in på mig för att försöka. Bloggen blev min egen arena, där jag fick berätta själv – utan att bli emotsagd.)

Nåväl. Visthus och bodar. Körv från golv till tak. Eller bristen på körv från golv till tak. Ska jag vara helt ärlig så känner jag mig som om jag just förbrukat den sista lövtunna körvskivan från mitt visthus, och nu gapar bara tomma hyllor, länsade byttor och tömda dryckeskrus därinne.

Ni som läser här har redan märkt det – även om ni är artiga och säger att neheejdå, det märks inte aaalls. Jo. Det gör det. JAG märker, om inte annat, och det känns inte bra. Förr eller senare kommer jag att bli hungrig igen, och då vore det ju najs om det fanns något att ta av. Det är ju det visthus och bodar är till för.

***

”Om man gör som man alltid gjort, blir resultatet också som det alltid blivit.”

Jag måste nog börja göra saker och ting på andra sätt än jag blivit van vid. Kliva ur mina bekvämlighetszoner. Det är ju där det brukar ta stopp. Jag kommer på en massa smarta saker – men sen gör jag ändå som jag brukar. Och det funkar inte. Så blir inga visthus fyllda.

Input utan output. Inspiration (och lärande!) för inspirationens och lärandets egen skull. Lägga på hyllor, spara till senare, ta in – utifrån. Inte bara tugga på gamla lager. Jag vet inte hur det här ska gå till, men jag anar att det kommer att handla om mer läsande och mindre skrivande. Mer lärande och mindre skrivande. Fler resor (inre, yttre, långa, korta), mindre… ja, ni fattar.

Jag säger inte ”inget skrivande”. Det vore onaturligt. Men ett särskilt slags skrivande har börjat ta alldeles för mycket plats, tid, energi – och har sedan länge tjänat ut sitt syfte. Den sortens texter ska bort. Och så måste jag ta mig en funderare på varför jag skriver egentligen.

(En god vän och jag har för övrigt diskuterat fenomenet ”virtuell identitetskris” (!) under de senaste veckorna. Jag tror att jag just har fördjupat min ytterligare några dimensioner…! 🙂 Men det får det vara värt. Den här vägen leder helt uppenbart ingen vart.)

Eurovision-cirkusen drar igång!

Vet inte om jag någonsin engagerat mig så lite i Eurovision Song Contest som i år. Hade så när missat att det börjas ikväll – och på torsdag visas spektaklet på en så obskyr kanal att vi inte ens vet om vi får in det…

Men nu sjunger Moldavien i alla fall. Jag gillar saxofonsolot, det påminner om något jag inte kan sätta fingret på… Jo, Michael Cretus Samurai, förstås! (Ja, jag har god fantasi.) Men låten i övrigt är väl rätt industriproducerat opersonlig. Låt oss hoppas att startfältet i övrigt kan bättre än så!)

Ryssland kommer dragande med en smäktande ballad, med en kille som önskar att han vore Josh Groban men inte är det. Spöar Moldavien i alla fall, men det är knappt.

Estland kör med ett märkligt koncept, som påminner om något vi sett förut, kryddat med lite Duran Duran. (Ja, jag har livlig fantasi, okej?!) Tyvärr lite för trist för att bita på mig.

Mest kreativa scenkostymer hittills vinner åtminstone Slovakien, och kör något trädinspirerat etnostuk. En låt som mycket väl skulle ha kunnat vara bra… om bara inte om hade varit. Men de sjunger på originalspråk (såvitt jag begriper, iaf) – det ger ALLTID pluspoäng!

Heja Finland! Nu snackar vi hemvävd etno med knätofsar och allt – om än inte bokstavligen, kostymerna är skirt vita och oskuldsfulla och skär sig något fruktansvärt mot de finska diftongerna… Fast originalspråk är originalspråk – ALLTID! Finland leder hittills – åtminstone i Jennys privata betting-lista, fast den är väldigt lokal…!

Lettland… Oj, hon har snott morronrocken på hotellet att sjunga i…! Fast hon påminner om Agnetha Fältskog på den tiden det begav sig, så det får väl bli stilpoäng för det då. Låten… den kan vi väl lämna okommenterad, okej?

Nejj – Serbien, vad gör ni? Ni ska ju skicka bra grejer, som Leila och Lane Moje… Inte sånt här dravel!

Bosnia & Hercegovina låter inte direkt Balkanska – men det låter inte illa heller. De lär få vara med på lördag, i alla fall. Lite epilepsi-varning på sceneriet, men… Man kan ju inte få allt här i världen, eller hur var det nu?

Polen låter faktiskt lite wow – det är ovanligt. Inte 100%, men en snygg mix av etno och P3-skval. Funkar. Belgien – ptja, funkar också. Inte det mest originella man hört, men definitivt välsjunget och välskrivet. Malta låter som Malta brukar låta – kommer säkert att stå sig bra.

Otippat välproducerat från Albanien… Kom igen katten det svänger ju! L’Albany, douze points!

Greklands låt är ett stökigt cirkusnummer – men kanske lika bra det, med tanke på ”omständigheter”. Ett stycke grekisk kultur åtminstone. Plus för etno – alltid. (Och originalspråk, icke att förglömma!)

Bästa låten och bästa rösten från Portugal på länge, bra, bra…! (Fast jag kan inte låta bli att tänka på Regina Lunds replik i Livet är en schlager: ”Du får nog waila som faan om du ska komma nån vart med den där låten…”…!)

F.Y.R. Macedonia klämmer till med en riktigt bra röjarrocklåt (nåja) – helt okej. OCH de gör det med en medelålders kostymnisse – och på originalspråk. Sorry Albanien, Makedonien snor er tolva…! (Och ordningen är återställd, när Jenny hittat sin Balkan-favvo för i år!)

Men… Vad tusan gör Robert Wells vid Vitrysslands flygel? Nåja, nu tror jag väl inte att denna opatriotiska gärning lär hjälpa så mycket, för det här var en av de tristaste låtarna ikväll. (Eller – att spöa skiten ur Sverige är inte ens nån konst i år, det grejar till och med Moldavien…) Plus för apsnygga kostymer och scenuppställning. Minus för fjärilsvingarna…!

Islands bidrag är faktiskt ett av de få jag sett i förväg – en ofantligt skum video, men tjejen kan ju sjunga åtminstone. Något repetitiv, men hallå – sen när är det en ovanlighet i den här tävlingen…? Jag gillar den – även om den på intet sätt hotar Makedoniens tolva…!

Sisådärja, ingen inför-sågning i år – men väl en simultanskriven ESC-rapport. Det vore väl inte riktigt jag annars – eller? 😉

Om döden som referenspunkt för livet

Jag försökte blogga om mina tankar kring dödshjälp och Kim/Candrah som Aftonbladet skrivit om i flera omgångar, sedan hon sände ett öppet brev till socialstyrelsen för att begära klara besked om rätten/möjligheten till hjälp att dö. Jag lyckades inte riktigt samla tankarna tillräckligt den gången. Ämnet är så komplext – och så laddat ur alla möjliga vinklar. Igår skrev jag att ordet ”liv” är så laddat att det knappt går att använda i dagligt tal – döden är väl det koncept som möjligen kan mäta sig med laddning i det fallet.

Jag har varit rädd för att dö så länge jag kan minnas. Jag minns sömnlösa ångestnätter när jag var 12, då jag låg och brottades med ett sinne som inte alls ville släppa tankarna på hur själva dödsögonblicket skulle kännas. Sådana perioder har kommit och gått, kanske före 12-årsåldern också, jag minns inte riktigt – men definitivt senare. Senast bara för några år sen, då det var riktigt jobbigt.

Samtidigt har jag ju hittills levt ett oerhört förskonat liv. Fritt från sjukdom, svårare smärtor, skador, olyckor… Ingen vet väl hur länge sådant varar, men hittills har jag åtminstone haft mina krämpor på den själsliga insidan, snarare än den kroppsliga. Eller hur man ska uttrycka det.

Candras brev till Socialstyrelsen var rakt och kärnfullt skrivet. Det fanns ingen förvirring eller tvekan i texten. Kanske var det därför jag reagerade så starkt på den, och på hennes historia. (Jag hittar ingen länk till själva brevet, ovanligt för att vara Aftonbladet att ha plockat bort det… (Eller så söker jag slarvigt.) Nåväl, en av de första artiklarna ligger kvar, om någon till äventyrs missat dem.)

Och idag läste jag det här.

Vi tror att vi vet hur ett liv ser ut, och vad det ska innehålla för att vara ”värdigt” och ”innehållsrikt” och ”bra”. Men vad vet vi egentligen? Inte mycket, bortom våra egna nästippar.

Jag har inte läst boken, men jag tänker ibland på dess titel: ”Varför mår vi så dåligt när vi har det så bra?” Boken verkar vara ännu en sån där flåshurtig självhjälpsbok som det går örton på dussinet av nuförtiden, så jag tror att jag avstår från att läsa den. Men frågan är relevant. Vi andra, som har armar och ben och tak över huvudet och mat på bordet och lever i trygga demokratier med yttrandefrihet, åsiktsfrihet och en massa andra friheter som vi inte ens tänker på längre, för att vi är så vana vid dem… Vi som har ALLT – och ändå inte riktigt lever fullt ut, här och nu.

Det som slår mig är att den relativa rädslan inför döden har att göra med i vilken grad man lever. Vi är så fokuserade på att livet ska vara så många dagar som möjligt för att vara lyckligt, men tänk om livskvaliteten snarare mäts i förmågan att leva och uppleva livet varje varje dag, oavsett hur många de är…?

Intensitet kontra kvantitet.
Vilket satsar du på?

Jag tänker att Candrah levde hela sitt liv med döden som en realitet, en närvaro – mitt i livet. Vi andra tänker bort döden, försöker låtsas att den inte finns – fast vi alla vet bättre. Och just därför blir berättelser som denna en slags livsinspiration, just därför att den låter oss (som står där med huvudet i sanden och låtsas att vi är odödliga) relatera till döden på ett ”hanterbart” sätt – och på så sätt få syn på livet. Det ovärderliga.

***

Den här videon har cirkulerat på Facebook, flera varv. Och jag trillar dit, varenda gång. Tårar, och ett vidöppet hjärta och känslan av att saker och ting är självklarare än vi begriper, vi arma korkade nutidsmänniskor som jäktar genom Louvren på moped och genom livet med skygglappar och kugghjulstänkande. Och så känner jag mig smartare, upplyst och nujävlarskajagleva – i en halvtimme eller så, innan jag trillar tillbaka i vardagstänkandet och luther-ångesten och alla andra skeva perspektiv som gör att det som nyss var så självklart, inte ens går att urskilja längre.

Men det går att behålla rätt fokus. Det finns ju människor som lyckas. Så varför skulle inte jag – och du?

Japanska blad

I Sverige finns något som kallas Japansk blodlönn – men de jag sett har inte sett ut såhär. Den här sorten var dock vanlig i Japan – och de är vanlig här. (Jag säger inte att de inte finns i Sverige, bara att det finns en annan sort som är vanligare.) Jag har ett torkat blad från ett sådant här träd, plockat hösten 1994 någonstans utanför Kyoto, tror jag.

Jag älskar de här träden. De var mäktigare i Japan, här är de oftast tuktade trädgårdsvarianter – där var de friväxande skogsträd. Men jag älskar formen på bladen, och hur grenarna växer som i ”skikt”…

Om någon vet det japanska namnet på det här trädet skulle jag bli väldigt glad. Det var en sån där glosa jag hörde flera gånger och lovade mig själv att skriva upp – men om jag nu gjorde det, så hittar jag ändå inte anteckningen nu…

(Dagens bild är för övrigt tagen i Hagenbecks Tierpark.)

Milstolpe i plåt

Jag hajjar till varje gång jag ser den där skylten, kan liksom inte riktigt fatta att det fortfarande är vår bil – fast med tyska plåtar. D för Deutschland. HH för Hansestadt Hamburg. För det känns inte som om vi bor här. Det känns som om vi bara är här en stund, på besök. Men plåtarna skvallrar om något annat – och just därför ser de så overkliga ut. Vadå? Tyska plåtar – på min bil? Nähää…

Vi pratade en del i morse till frukosten. Om hur jag har svårt att låta bli att utvärdera – redan nu. Vilket ju är meningslöst. Om ett år kanske, men inte nu.

Tre månader är en lång tid. Och ett knappt andetag på samma gång. Vad det innebär att ”landa” i ett nytt liv är med nödvändighet relativt. Jag pratade med mamman till en annan pojke på äldstingens skola, de har varit här i tre år redan. Hon tyckte att det tagit minst två år innan hon känt sig riktigt på plats, och tyckte synd om de familjer som kommer hit bara för ett år. Det gör jag också, och så har jag känt hela tiden. Reser man på bara ett år, då hinner man bara få det jobbiga – inte möjligheten att koppla av och njuta när man väl lyckats finna sig till rätta och vant sig vid sitt nya land. Sen ska man riva upp alltihop och börja om från början igen.

Dessutom har jag svårt att få Luther att släppa taget. Känslan av att jag ”inte gör rätt för mig”, att jag ”inte får lov” att göra det här, vara här, bestämma att det är det här jag ska göra just nu… Det är konstigt, det är som om Luther-lärorna någonstans inom mig har högre prioritet än livet själv. För när jag påminner mig själv om att det är mitt liv det handlar om – känns den tanken så oerhört abstrakt. Liv?

(Är det förresten inte konstigt att ordet ”liv” är så starkt laddat att det nästan blir oanvändbart? Vi har ett – liv, alltså – allihop, ändå är det nästan omöjligt att prata om det utan att det urartar till ansträngt högtravande flummerier. Vi är ovana. Livet är helt enkelt något vi inte talar om. Och det är ju ett faktum man kan fundera på, om man vill.)

Och visst – jag arbetar. Jag gör rätt för mig. (Möjligen inte i mitt anletes svett, men hur många pappersskyfflande kontorsnissar gör det, i dessa dagar. Metaforen har väl aldrig varit mer metaforisk än i dessa tider…) Jag pluggar. Jag sköter de kurser jag har nu, och jag planerar för det jag ska studera till hösten. Funderar rent av så smått på vad jag ska läsa 2011 och 2012.

Än så länge har jag ingen riktigt långsiktig plan för det jag pluggar, och det bidrar antagligen också till den rastlösa rotlöshet jag dräller runt i just nu. Det och grubbel kring vem jag är, och vad jag egentligen duger till och vad det ska bli av mig i livet. (Se, där är det igen – läskiga ordet liv. Om man raljerar lite när man använder det, så blir det lite mindre läskigt…!)

Men jag pluggar. Bra saker, saker som jag vill lära mig och saker som knyter an till det jag är bra på och vill ägna mig åt i framtiden. Foto nu, skrivande från och med i höst. Inget konstigt med det. Och så tyskan, och ”kulturstudiet” det innebär att bara försöka lära sig en ny miljö, ett nytt land, nya sedvänjor och allt vad det är. Bra grejor, allthop.

Så varför känner jag mig hela tiden som om jag gör något mycket förbjudet?

Känner du Lars?

Ja, Lars Vader alltså?

Om Julia Skott och en photoshoppad verklighet

Julia Skott skriver mycket bra. Framför allt mycket, som är bra. Inte minst om kroppsideal, BMI och det faktum att ”tjock” faktiskt inte är ett värdeord. Jag hoppas att jag har länkat till dessa inlägg redan tidigare, fast jag är så mosig i skallen nuförtiden så det kan hända att bara ni som följer mina delade prylar i Google Reader har sett mina ivriga gillningar. Nåväl, nu har jag länkat åtminstone.

(Missa förresten inte bloggprojektet Kroppsbilder: kroppar, siffror och inte ett pekfinger så långt ögat kan nå. Eller jo – bland kommentarerna, men… jaja. Det får man väl leva med.)

Hursomhelst – idag har Julia Skott lekt med Photoshop ungefär som jag lekte och reflekterade för några veckor sedan – fast med ett porträtt av sig själv i halvfigur istället för ansiktsbilden jag jobbade med. Min utgångspunkt var ju också en annan, mer ”Tjohej vad kul det är med photoshop”. Först senare, när jag blivit fartblind och börjat dra hejvilt i allting – för att ”göra vackrare” utan att riktigt komma ihåg att behålla det som är jag i den sista bilden – började den bittra eftersmaken göra sig påmind. Eftertankens kranka blekhet – Photoshop Edition.

Men jag tyckte ändå att det var lite roligt att se någon annan reflektera över samma grej – samma viktiga grej, för tusan! Att vi lever i ett helt samhälle som blivit lite fartblinda vad gäller skönhet, äkthet och modifieringsmöjligheter.

***

(Jag fick förresten en kommentar till det där andra av mina retuschinlägg, det med den mest ”extrema bilden”, som jag hade tänkt kommentera tillbaka i ett senare inlägg – det kan väl passa här. Linda skrev att sista bilden var sämre, för att den inte längre var jag – och det håller jag med om. Men den ligger nog ändå närmare det som är ett slags ”normativt ideal” – kvinnor ska inte vara grovt tillyxade som jag, utan finmejslade och väna – gärna lite skimriga som mitt alter-photoshop-ego. Sen att det inte längre ser ut som jag… det är en annan femma. Åtminstone ur ”ideal-perspektivet” jag ville illustrera.)

***

Fem minuter med photoshop – och utan att vara proffs. Julias figur är möjligen lite för Barbie-kurvig för att kännas riktigt trovärdig – men fem minuter är fem minuter. Jag lade iofs mer tid på min retuschering, eftersom det var en kursövning – men faktum kvarstår: Det går att göra mycket utan att vara proffs och utan att lägga ner eoner av tid. Men de som formar vår uppfattning om hur saker och ting ”ska ” se ut, de ÄR proffs…

Jag gillar för övrigt exemplet Britney Spears (även den länken är uppfiskad från Julias blogg) som släppt bilder av sig själv – före-Photoshop och efter-Photoshop. Underbart – att för en gångs skull få se en stjärna med sina alldeles egna egna kurvor, celluliter, knöliga  och rödblommiga knän och allt.

Och samtidigt – när man ser bilderna brevid varann… Verkligheten precis brevid den tillputsade versionen som man dagligen matas med och egentligen inte reagerar för längre, då ser de retuschade bilderna plötsligt lite… läskiga ut. Barbie-ben. Hur kan någon tycka att det där ser mänskligt ut överhuvudtaget?

Fast i vanliga fall reagerar jag inte. Gör du?

Tusenfotingar göre sig ICKE besvär

Jag hörde talas om filmen Human centipede på fyrans buss i Stockholm en svinkall vinterkväll, kanske i februari – strax före flytten. Minns inte riktigt – men kallt var det.

Tre ungdomar pratade om en film som… ja. Som var det äckligaste och i särklass sjukaste jag hört talas om. Jag trodde att de skämtade, eller pratade om någons imaginära skolprojekt eller vad som helst. (Fast även om jag inte trodde riktigt på det jag hörde, var jag tvungen att kliva av bussen i svinkylan för att slippa a) höra mer och b) kräkas på bussgolvet – flera hållplatser innan jag egentligen skulle gå av.)

Inte tusan trodde jag att nån sjuk jävel faktiskt lagt Hollywooddollars på att spela in den – på riktigt! Men nu skriver Aftonbladet om den (nej, nej, det blir inga länkar – tänker inte smutsa ner min blogg med sånt!), så då måste det väl vara sant.

Jag mår, som sagt, fysiskt illa bara av att höra talas om eländet (så please… don’t mention the film, okej?), och just äcklet är den främsta anledningen till att folk pratar om den. Och då vaknar frågan – har vi blivit så jävla avtrubbade att extremäckel är det enda som förmår skaka om oss? Finns det överhuvudtaget några gränser kvar…? Jag menar… VARFÖR gör man en sådan film? Och VARFÖR går man och ser den?

Jag märker att jag inte förmår formulera mig riktigt – inte minst för att jag inte vill gå nära tankarna på vad filmen faktiskt handlar om. Men det jag ville få sagt var att jag känner mig lite smutsig som människa bara av att veta att den där filmen finns. Den är miltals under allt var mänsklig värdighet heter. Och jag önskar av hela mitt hjärta att mänskligheten åtminstone ska låta den här filmen gå i konkurs inför tomma biosalonger. Fast jag vet faktiskt inte om jag riktigt vågar tro på det.

PS: Ni vet att jag är uppvuxen på landet va? Ni vet, koskit i hagen och gödselspridarrally på varenda åkerlapp i grannskapet på vårkanten? Jag är INTE känslig så det stör.