En accepterande dag

Idag var nog en riktigt bra dag. Inte för att det var en dag då inga dåliga saker hände, inga dåliga gäster klev in i rummet jag skrev om igår – utan för att jag lyckades sitta kvar i fönstersmygen och låta dem komma och gå utan att det blev ett stort, destruktivt, energikonsumerande trauma av det.

Det är rätt imponerande egentligen – det vete tusan hur det gick till, och det var ingenting som jag gjorde, medvetet. Det är snarare nu, efteråt, när jag ska gå till sängs och sova länge för att imorgon är min sovmorgondag, när jag summerar min dag och upptäcker… ”Oj, jag gjorde visst det där!” Det där som tedde sig så omöjligt igår, när jag funderade på saken.

Tydligen fanns det någon del av mig som vet hur man gör, och just idag satte sig vid spakarna och såg till att dagen idag blev som den blev. En accepterande dag. Well, I’ll be damned…

”Att inse världens lidande med glädjen i behåll”

Efter säkert ett par års tjatande om Anna Kåvers Att leva ett liv, inte vinna ett krig, läser jag den äntligen.

Jag kan inte riktigt bestämma mig för vad jag tycker om den. Å ena sidan är den omständligt författad på ett akademiskt språk med inskjutna bisatser duggande som spön i backen (ehm, look who’s talking…) – å andra sidan är den irriterande slätstruken, slingrar sig graciöst bort från allt som luktar fördjupning.

Å tredje sidan – får den mig att tänka. Och det är väl, när allt kommer omkring, huvudsaken.

Där fanns bland annat ett citat av Tage Danielsson – som fick bli rubrik till det här inlägget, bara för att det illustrerar bokens tema på ett sätt jag tycker om. Acceptans. Jag skrev om det redan förra veckan, efter russinövningen. Stanna upp – observera – acceptera – låt gå. Förbanne mig om jag förstår hur det ska gå till, hur man rent praktiskt gör för att bända loss sina krampade mentala fingrar från den chimära kontroll man så förtvivlat håller fast vid. Men jag tycker om att läsa om det. Jag tycker om att låta fantasin nudda vid och kittlas av det som kanske skulle kunna vara möjligt.

Anna Kåver berättar en metafor i boken, som jag också tycker om. Jag ska återberätta den här, för den är bra:

Tänk att ditt sinne, din tankevärld, är ett stort ljust rum, vackert möblerat med komfortabla och inbjudande möbler. Ett rum för tillförsikt, lugn och avkoppling. Din plats. Ditt inre rum. Där finns fönster och där finns en stor dörr. Genom den dörren strömmar ”gäster” – dina tankar. Och där börjar problemen.

För du vill inte släppa in vilka gäster som helst i ditt fina rum. Du vill ha koll på dem, bestämma vem som är välkommen och vem som inte är det. Så du står vid den där dörren och vaktar, schasar ut tankar du inte vill släppa in (fast ju mer du schasar, desto påstridigare blir de – som forna tiders dammsugarförsäljare) – andra tankar vill du hålla kvar, till varje pris, för du är rädd att om du låter dem gå kommer de inte tillbaka.

Du lägger all din kraft på att vakta den där dörren. ALL. Du har inte tid att sitta i dina vackra komfortabla möbler, ingen tid alls att bara VARA i ditt rum. För du måste kontrollera den där dörren, och vilka som rör sig genom den.

…och sen vänder hon perspektivet, och förklarar den accepterande versionen av berättelsen:

Tänk istället att du sätter dig ner i din soffa, eller i en fönstersmyg, eller var som verkar mest bekvämt – i det där ljusa, vackra, komfortabla rummet som utgör din tankevärld. Du struntar i dörren och låter gästerna – tankarna – komma och gå som de vill. Du är. Det där som du aldrig hann – eller orkade – med när du hela tiden måste vakta den där dörren.

Gästerna kommer fortfarande och går genom den där dörren. De rör sig i ditt rum. Goda tankar, onda tankar, ljusa tankar, mörka tankar, glädje, sorg, vrede, rädsla… De rör sig i ditt rum och du låter dem vara där, komma och gå. Du är där, i ditt rum, med dem och du låter dem vara. Accepterar att de är en del av ditt liv, en del av färgskalan. Mörka toner, ljusa toner – till och med en gråskala.

Jag har alltid funnit en förljugenhet i det ytliga förnekandet av allt som är mörkt och svårt och gör ont. Det svåra försvinner ju inte för att man stänger in, håller tyst, inte låtsas om. Och det är ju inte så att rädsla, smärta, sorg osv bara drabbar vissa, svagare individer. Det är universalmänskliga grejer. Så varför i helvete ägnar vi så mycket energi åt att låtsas som om det inte finns, som om vi verkligen tror på att det ska försvinner om vi bara blundar tillräckligt hårt, tillräckligt länge.

Chimärer. Ständigt dessa chimärer vi ger betydelse och mening åt – trots att allt de gör är att stjäla vår uppmärksamhet, vår energi och vår tid.

Att inse världens lidande med glädjen i behåll. Världens lidande – och sitt eget. För att livet rymmer både och – inte antingen eller. Hur kan det vara så svårt att förstå? Och framför allt – hur kan det vara så svårt att förhålla sig till?

***

Sen tänkte jag faktiskt på själva glädjen.

”Glädje” – hur ofta använder man det ordet egentligen? Nuförtiden? Vi pratar om att göra roliga saker, vi pratar om stimulerande arbetsuppgifter, vi pratar om en meningsfull fritid – men hur ofta pratar vi om glädje?

Vi förfasas över hur ohälsan sprider sig, DN skrev för bara några dagar sen om att närmare 10% av alla 40-50-åringar har förtidspension, och jag skulle LÄTT kunna lista 50 länkar på rak arm, till texter, artiklar, tankar och referenser till olika aspekter av den här utvecklingen. Detta är, om något, en pågående pandemi som skördar offer varje dag, mitt ibland oss – men ändå fortsätter vi låtsas som om vi rakt inte förstår hur det kan ha blivit så.

Fast det vet vi ju. Kom igen, oss emellan. Det vet vi ju, både du och jag.

För vi pratar inte längre om glädje. Vi pratar om meningsfullhet, stimulans och möjligen ”balans”. Men inte glädje. Glädjen får du sköta själv, den ingår inte i systemet. Den är inte prioriterad. Den är inte kostnadseffektiv (heter det, fast där vill jag protestera… Det är glädjelösheten som i längden kommer att vara icke-kostnadseffektiv, som kommer att skjuta lönsamhet och måluppfyllelse i sank. Det är min fasta övertygelse).

Glädjen är inte mätbar – alltså finns den inte.

Att vara glad är inte samma sak som att ha roligt. Att ha roligt är vare sig nödvändigt eller tillräckligt kriterium för glädje. Däremot tror jag att glädjen är en hållbar energikälla. Vi måste bara lära oss att hitta och sköta om den igen. Och det gör vi inte genom att banalisera, och enfaldigt anse oss ha vuxit ifrån och klara oss utan den. För det gör vi inte. Se er omkring – vi klarar oss inte alls utan den.

Dessutom tror jag inte att glädjen ska vara vars och ens eget, ensamma ansvar. Inte heller ska det vara ett organisatoriskt/representativt ansvar förlagt hos en adjungerad ”storebror”. Glädjen måste vara ett kollektivt ansvar. Inte ditt eller mitt, utan ditt och mitt. Jag tror att glädje funkar så. Den växer i gemenskap (kollektiv är förresten ett gräsligt ord, signalerar helt andra saker än jag försöker säga… stryk det!) och förtvinar i ensamhet.

***

Nåja. Jag tror bestämt att jag går händelserna en smula i förväg. Glädjens tid kommer förhoppningsvis. Men först måste jag lära mig att acceptera.

En flyktig pust batteriånga

Det blixtrar liksom till ibland, en liten pust av batteriånga letar sig in i… ja, vad det nu kan vara för pryl som tar emot dylika energivågor och skickar dem vidare in i maskineriet. För ett ögonblick känns det som om jag är på gång igen, allt är som vanligt och jag minns inte riktigt vad det var som var så tungt, så bottenlöst och… ja, allt vad det var. En högst barmhärtig glömska har sänkt sig över tillvaron. Men lika obarmhärtigt skingras den när batteriångepusten förbränts och är borta.

Sambon brukar påpeka att jag har minne som en guldfisk. Och det ligger väl något i det, men i det här fallet räcker det tydligen inte till.

I måndags åt jag av diverse skäl lunch bland annat med en tjej som rörde sig i samma kretsar som jag i ett tidigare liv, för sisådär tre-fyratusen år sedan. Vi känner egentligen inte varandra, men nu kom vi att prata om ditt och datt för att närmare bekanta oss med varandra. Det hade definitivt inte gått mer än 10 minuter innan hon, som alltså just höll på att lära känna mig, sa något som mina vänner brukar säga, såna som verkligen känner mig . Det var absolut inget fel och inte något dåligt heller, tvärtom.

Men det som slog mig var att det var så uppenbart att hon kommenterade det bara 10 minuter efter att vi träffats.

Och det roliga är att gamla klasskompisar från anno dazumal (högskolan) som jag börjat återknyta kontakten med på gamla dar, de säger också samma sak, efter alla dessa år. Så inte nog med att det är något man lägger märke till här och nu – tydligen var jag likadan för 15 år sen.

Så – medan jag går och stretar med jordens identitetskris, vilsnare än vilsnast och med en krökt själ i stövlarna… verkar det stå helt klart för andra vem jag är. Till viss del, ska tilläggas – det här handlar ju om en liten del i helheten. Givetvis. Och ja, givetvis med förbehållet att det inte gäller alla människor.

Mina tankar rör sig kring ensamhet. Och relationer – allt som händer människor emellan. Eller inte händer. Och så tänker jag då och då på vålnader som passerar genom ett rum som en viskning och försvinner lika tyst som de kom – utan att lämna ett spår efter sig.

Fast egentligen är jag nog mest trött och grå. This, too, shall pass.

Mer Dettmer

Jag måste visa den här också – en färgglad variant. Den ser lite okaraktäristisk ut jämfört med annat han gjort, lite barnsligare motiv, och så färgerna… För ett ögonblick tänkte jag att det kanske är en glad amatör som gjort ett eget försök – och lyckats. Men vid närmare efterforskning är det presenterat som en Dettmer, så då får jag väl anta att det är det också.

Hursomhelst är det galet, snyggt och vansinnigt kreativt! Konst att bli glad av!

17 böcker för 77 spänn

Jag har hört talas om kvinnor som smusslar in kassar med skor och kläder för att deras män inte ska kunna klaga på att de shoppat – IGEN. Däremot har jag nog aldrig hört talas om en kvinna som smusslar in tre kartonger innehållande femton bättre begagnade band av ett utdaterat uppslagsverk, och gömmer under skrivbordet för att sambon inte ska upptäcka dem och komma med liknande spydigheter.

Ehm. Men det där är just vad jag gjort idag.

Jag missade ett tåg efter min visit hos La Dottoressa i förmiddags, och fick oförhappandes 20 minuter på mig att besöka det lokala biblioteket – som visade sig ha någon slags utförsäljning. Jag inhandlade två böcker á 1:- stycket. En gammal Loesje-bok och någon slags teoretisk avhandling om musik – läste inledningen, den verkade gå ut på att om man inte är ett musikaliskt underbarn (tänk: Mozart) bör man inte ens överväga att försöka lära sig spela ett instrument.

Hm. Nåväl, det får stå vad det vill i den, jag köpte den för att den hade en snygg typografi – perfekt att riva sidor ur och göra collage av!

Och så var det då det där uppslagsverket. 75:- skulle de ha för hela rasket. Jag menar – sjuttiofem spänn…! Jag kunde inte gärna släpa tre kartonger på tåget, utan lämnade dem där för att tänka på saken. Ett par tre stycken är väl en sak – men femton band? När vi just gjort oss av med vårt eget gamla uppslagsverk för att spara plats…! (Fast det ångrar jag förstås. Tänk att gå löst med en sax och kniv på Bra Böckers lexikon…!) Jag tror att sambon skulle ha svårt att riktigt uppskatta det konstnärliga värdet i dessa medfarna böcker – ens om jag visar honom Brian Dettmers samlade mästerverk.

Men faktum är att jag någonstans är så förmäten att jag åtminstone tänker försöka göra en Dettmer. Måste ju testa, åtminstone. Det enda jag klurar på är i vilken ände av boken man ska börja… Det verkar mest logiskt att börja längst bak, men jag är säker på att jag läst någonstans att Dettmer själv börjar framifrån. Hur fan gör karln då?? Och i vilket läge ska man limma sidorna?

Nåväl, där ryker väl en 2-3 band åtminstone. En bok ska jag använda till att göra en sy-ram av för bokbinderi – enligt modell från en av artjournaling-böckerna jag skrivit om på sistone. En ska jag skära pärmen av och göra en hembunden anteckningsbok av. En ska jag altra som den är, genom att limma ihop sidor och kludda i. Resten… Tja, resten vet jag inte riktigt vad jag ska göra med faktiskt. Men jag hoppas att jag kommer på nåt bra, innan sambon upptäcker de tre kartongerna under mitt skrivbord.

***

Sen hittade jag en reklamblaska från Akademibokhandeln i dagens DN. Jag skulle kunna lägga ut texten om bokhandlars framtid och marknadsförutsättningar här – men jag har faktiskt ingen lust att vara seriös idag.

Däremot bläddrade jag i den och blev lite nyfiken på Salman Rushdies senaste. Jag har läst en bok av Rushdie – Marken under hennes fötter. Den var språkligt fantastisk, och berättarmässigt intressant… men alldeles för lång. Den skulle ha varit 300 sidor kortare, så hade substansen räckt till hela boken. Det där har gjort att jag undvikt fler böcker av honom – fast lockelsen finns där.

Han är en jävel på att hitta udda vinklade berättelser, och en jävel på att skriva – men som sagt, det är ju det där med att han dränker sina berättelser i ord, bara… Hm. Jag kanske ska bita ihop och ge mig på den här senaste i alla fall: Förtrollerskan från Florens. Bara omslagsbilden kittlar i den själsliga maggropen.

En travkalender med katalysatorfunktion

Jag står vid disken på ATG:n i korsningen Hamngatan-Regeringsgatan och väntar, i vanlig ordning, på mitt kaffe. Travkommentatorerna snattrar från TV-monitorerna i taket men det verkar inte vara någon särskild rusning till kassan och ATG-live-maskinen. Inte helt sällan möts man här av ringlande köer av jäktade av traventusiaster som inväntat de sista oddsen och fått bråttom att hinna lämna in sina dagens-dubbel-spikar innan loppet ska börja.

Jag måste fnissa lite när jag – i den här så oerhört manligt präglade miljön – får syn på en stor kalender för 2010 som i min begreppsvärld skulle ha gjort sig bra i en 12-årings flickrum, med en yster häst som bockar och krumbuktar på framsidan. Men så får jag se namnet, och leendet stelnar när tanken viker av på en helt annan väg. Einars hästkalender, står det.

Och jag glömmer – med ens! – rosa flickrum, snattrande travkommentatorer och krumbuktande hästar, för att istället drunkna i förgänglighet, glömska och novemberkyla.

***

(Det här inlägg förstår bara ett litet, litet fåtal personer – och jag är inte ens säker på att någon av dem läser här. Men jag var tvungen att skriva det.)

Och förresten…

…detta och det förra inläggen är skrivna på El Maco – inte på tröskverks-PC:n.

Med rådgivning från goda vänner och välvilliga supporttekniker körde jag några reparationsmanövrar, lirkade lite och kastade ut några onödiga program – och vips funkade både modemet och trådlösa nätverket igen. Och än har han inte kraschlandat (peppar, peppar).

Förresten utspelades följande dialog mellan mig och supportteknikern:

Jag: Men om jag nu inte får ordning på det här på egen hand, tar ni överhuvudtaget privatkunder – eller är ni för dyra för vanliga dödliga som jag?
Supportkillen: Eh, hm – det är nog det sista, faktiskt.

Haha – överraskningsmoment funkar ALLTID!

Mer vippdockor

Ett av de ständigt återkommande sökorden som folk hittar hit på är – vippdocka. Mitt egenhändigt (?) påhittade ord, för en sån där vinglig docka med rund, benlös kropp och en tung kula i botten som gör att hon vippar tillbaka om hon tippat omkull. Och tydligen är jag inte ensam om att beskriva mig själv som en vippdocka – och just den saken kan göra mig lite sorgsen. Att vi ska vara så många…!

Men – idag är den här vippdockan faktiskt relativt upprätt. Jag kan inte låta bli att häpna litegrand över hur avlägset förra veckans avgrundsdjupa mörker ter sig nu, nästan som om jag glömt bort det. DÅ var det allt överskuggande – NU… jag vet inte.

Skuggan ruvar väl därinne ännu, och skalet – det där som borde vara mitt pansar mot ondsint mörker – är fortfarande skört som Ming-porslin. Men för ögonblicket har den av någon anledning gått och lagt sig. Allt är tyst, och lugnt, och stilla. Ungefär som i en skräckfilm, då de lågmälda, lugna passagerna är de då man VET att något kommer att hoppa fram ur skuggorna och skrämma skiten ur en – och så gör det det, trots att man så väl visste att det skulle komma…

Med andra ord – det är ett bedrägligt lugn, som jag inte har mycket tillit för. Men – en får vare glad så länge det varar.

Idag valde jag att vara en oduktig flicka och skolka från retorikkursen.

Jag var verkligen inte i form för den, fast kursledaren tyckte att jag kunde prata i EN minut, oförberett, bara för att. Men jag orkade bara inte ladda några batterier för det. Snarare var det det förslaget som fick mig att bestämma mig för att helhjärtat skolka och ägna mig helhjärtat åt den planerade lunchdejten – istället för att hasta dit, hasta i mig lunchen och hasta tillbaka till kursen – för att sen ändå ha ångest över att jag inte hunnit jobba för att jag gått på kursen.

Jag valde helt enkelt ett lägre tempo idag – och jag är ganska säker på att det var rätt val, trots att jag missade min kära kurs. Lunchmötet var bra, trevligt, kreativt. Jag pratade kanske lite för mycket, som vanligt när jag går igång på något – men det var okej. Jag pratade åtminstone inte ihjäl någon. Inte idag…

Längtan efter ny, frisk, sval luft (icke att förväxla med den råblöta novemberluften som slår nubb i ansiktet och sliter sönder den mödosamt stylade frisyren under varje morgons promenad mellan buss och kontor) är en ständig följeslagare. Herrarna Slentrian och Livstristess ruvar med Skuggan därinne i mörkret någonstans och bidar sin tid – månne smider konspiratoriska planer, vad vet jag.

De får väl sitta där då. Låt dem smida. Jag smider på mitt håll. Så förvånade de ska bli!

Teknikångest – El Maco nere för räkning

Ja, han har varit på fallrepet länge, stackarn. Det är konstiga saker som händer, han har glapp i locket har jag märkt länge, när jag bär honom hopfälld hör jag att han ”går igång”, fast locket är stängt. Ikväll dog hans batteri, fast det var 20 % kvar – och sen dess vägrar mobilmodemet (som just nu är min enda uppkoppling på Macen) att gå igång igen.

Sorgligt. Det jävligaste är att jag inte har en susning om var jag ska börja för att reda ut alltihop. Det är nog olika problem som lyckats sammanfalla – men en instabil Maco måste åtgärdas, den saken är klar. Och så måste jag få nätverkeriet att funka igen – det håller inte att mobilsurfa på hemmaplan, man får ju spader på att ha ett modem dinglande överallt. Och som sagt, det är ju inte heller stabilt så det stör.

Och just nu verkar det tvärdött. *suck*

Gah! Jag får verkligen grav teknik-ångest när saker går sönder… Nån som vet om man kan gå kurs i Modern hemelektronik nånstans, 10 p på kvartsfart skulle vara bra… *dunkar huvudet i närmsta vägg*

Om min närvaro framöver blir lite skral, så beror det alltså på teknisk härdsmälta. (Skriver det här på den sju år gamla pc:n som står här som en relik över svunna tider. För gammal att vara praktisk, för ny för att vara retro… )

Fem öre för dina tankar

Förresten. Jag funderar lite på mitt framtida bloggande. Som några av er vet, har jag funderat på att blogga under egen domän rätt länge – och med ett mer flexibelt verktyg än wordpress.com. Det där är ingenting som kommer att hända nu – jag kan tänka mig att det blir läge för lansering någon gång till våren. Kanske.

Men för ett tag sen splittade jag ju upp mitt bloggande – lade de kreativa bitarna på Skaparlust, och de få embryona av fritt skrivande på Fritext. Detta har alltid varit huvudbloggen, den jag själv prioriterar och ”tycker bäst om”. För att den inte är begränsad – för att den inte HAR något tema.

Så jag funderar på – hur smart var det att splitta upp bloggarna egentligen? Jag märker att jag tappar lusten att lägga upp saker på de andra bloggarna, att jag lite grand ändå tänker ”bloggen” och inte ”bloggarna”, som om jag har EN – inte flera. Och hur tänker ni som läser?

SEO-mässigt är det ju komplett värdelöst med en temalös blogg som handlar om ”allting”. Den går inte att kategorisera och läsare som är intresserade av att läsa om ETT tema, blir galen på alla inlägg som handlar om annat. Men samtidigt – så är ju Himmel & Ord nu också, och det är egentligen det som gör att jag tycker att det blir kul att skriva. Och det är ju huvudsaken.

Nu vet jag inte så noga vilka ni är som läser – och jag vet att jag i perioder skrivit en del om teman som lockat en viss typ av läsare, för att i andra perioder skriva om helt andra saker. Men sån är jag, och sån tänker jag fortsätta vara. Någon renodlad temablogg har jag inga planer på att skriva – nånsin. Det ligger inte för mig.

Men säg mig – ni som läser här… Vad uppskattar ni? Himmel & Ord som tankeblogg, och Skaparlust och Fritext (och 78kort, som jag aldrig skriver i överhuvudtaget nuförtiden) som temabloggar att läsa OM man är intresserad? Eller är det okej med en tokbrokig blogg, just för att det leder dig som läsare in på saker du inte hade en aning om att du kunde tycka är intressant? Vad vill man ha som läsare egentligen – röd tråd, eller variation?

Det här är på intet sätt en beslutande folkomröstning, möjligen rådgivande – ni vet ju att i slutänden gör jag som jag vill i alla fall. Men jag skulle ändå gärna vilja höra vad ni tycker som läser. Det gör inget om du inte brukar kommentera – har du något att säga så gör gärna det. Per e-post om du är blyg – står uppe i högra hörnet på sidan. Annars i kommentarsfältet.

 

Symbolisk art journaling?

Även om jag mestadels betecknar mina trevande försök till art journaling som ”spyor” (syftande på en FB-status igår, om att en sida jag gjort såg ut ”som om nån spytt på ett papper” – vilket inte alls var någon överdrift, förutom att spyor sällan går i svart, grönt och cerise. Tack och lov), börjar jag fundera på om det finns ett mönster någonstans.

Jag har ingen som helst tanke när jag börjar – jag tar en vit sida och börjar blaska på färg, gesso eller gör collage av gamla boksidor och ark ur en gammal notbok jag fyndade på Myrorna. Låt torka och gå på med nästa lager – och nästa. Mycket torktid blir det – och det är antagligen därför jag inte har många färdiga sidor att visa upp än så länge. Och som sagt – det blir inget vidare vackert, det ska man ha klart för sig.

Det är förvisso inte ambitionen heller. Jag vill leka med tekniker – och med de material jag har. Det är inte mycket. Så är det ju när man börjar med något nytt. Den som läser min Skaparlust-blogg, vet att jag idag har sågat billiga skräpmaterial (ofta marknadsförda av scrapbooking-företagen) jäms med fotknölarna, till förmån för klassiska konstnärsmaterial. Men efterhand som sidorna börjar växa fram, efterhand som de börjar kännas ”färdiga” – eller åtminstone redo för text – börjar det kännas som om det finns… ja, ett mönster. En koppling.

Färgvalen, formerna, bilderna som växer fram – de speglar min tankevärld, sådan den är idag.

Och då börjar jag fundera. Jag lekar, planlöst, för att testa tekniker, skapa utan mål, utan krav att nånting ska bli ”fint”. Det ska bara bli. Eller jo – jag har en ambition med sidorna: det ska helst gå att skriva på dem. Det SKA ju trots allt föreställa en art journal – alltså ett slags konstnärlig, visuell dagbok.

Jag kluddar, grisar, sprayar, duttar, målar, slabbar, river, skär, limmar och kladdar. Blir det FÖR jävligt drar jag gesso över hela sidan och börjar om – det ursprungliga syns litegrand, och det tycker jag om, för då finns hela processen där, trots allt. Men det känns verkligen oerhört… slumpmässigt, alltihop.

Så varför känner jag ändå igen mig i varje sidas tema? Finns den tanken där när jag gör sidan – utan att jag tänker på det? Eller konstruerar jag den efteråt, utifrån hur bilden blev?

Jag vet faktiskt inte. Men det blir intressant att se om det håller i sig – och om mönstret kommer att förändras över tid.

Sömnigt om att göra skillnad

En kropp full med stresspiskat adrenalin, ett huvud fullt med brokiga tankar – men inga ord att klä dem i. Jaja, kanske lika bra det.

Stanna upp. Observera. Acceptera. Låt gå.

Men jag har åtminstone Facebookpratat med min kompis som jag skrev om häromkvällen. Han som envetet påstår att han aldrig vågat söka jobbet han nyss fått, om det inte varit för saker jag sagt om hans skrivande. Han som verkat lägre än Glocalnet åtminstone sen i somras är plötsligt samma kille jag känt i 20 år. Jag vet inte riktigt vad det är jag sagt som gjort intryck på honom, men något måste det ha varit för det märks att något hänt.

Äh, jag har verkligen inte orden med mig ikväll. Men samtalet ikväll, mellan alla generande hedersbetygelser han envist överöste mig med, känslan att han tamejfan verkar vara sig själv igen – och ger mig cred för det… Det var stort.

 

Konsten att äta ett russin

Dagens citat:

”I refuse to walk faintly through life only to arrive safely at death”
Paulo Coelho

***

Idag har jag övat mindfulness, utövad genom konsten att äta ett russin. Det var lite spännande faktiskt.

Ta fem minuter på dig att äta ett russin. Gå genom sinnena ett efter ett (hörseln kan vara knepigt när det gäller just ett russin… men du kanske kommer på något kreativt…!) och låt alla sinnena ”smaka” på russinet – vart och ett på sitt sätt.

När det kommer cyniska tankar och försöker få dig att tro att det du gör är fånigt och du är för stor/smart/gudomligt vis för att nedlåta dig till sådana dumheter – så jagar du bara bort dem. Det här är ett russin från en främmande planet och du har aldrig sett, rört vid, känt doften av eller smakat något liknande.

Efter övningen kan du fundera en stund på hur mycket du äter på en dag, kastar i dig i förbifarten, knappt medvetet och definitivt utan att känna vad det smakar. Och när du gjort det vidgar du perspektivet ett steg till, och tänker du på allt annat du gör på en dag, per automatik, med autopiloten inkopplad och dig själv bara halvt närvarande eftersom du redan med halva ditt medvetande tänker på nästa vecka eller det som hände igår.

Vi fick också lära oss formeln SOAL för övningar i mindfulness – Stanna upp, Observera, Acceptera och Låt gå. Jag tyckte att det var ett rätt skönt sätt att förhålla sig till saker, och det fick mig att börja längta efter att träna tai chi igen. Eller träna och träna – lära mig. Och yoga. Jag minns inte ens när jag yogade sist, men jag minns hur magiskt det är. Yoga är väldigt mycket mindfulness/medveten närvaro. Det är antagligen är det därför jag får spader på SATS-yoga och ännu värre Friskis-och-svettis-yoga, som bara handlar om att göra coola österländska rörelser, fast med sedvanliga hurtfriska tillrop under tiden. De har inte fattat grejen. Närvaron.

Jaja. Tids nog ska jag yoga igen (helst innan jag blir för gammal och stel…!) och lära mig den där tai chi-sekvensen som jag kämpade så med för några år sen. Men det blir nog inte den här veckan.

Hon den långa med stövlarna

Idag var jag i tidningen. Ni känner väl igen mig – den långa, med själen skvalpande nånstans neråt stövelskaften till?

(Och nej, artikeln handlar inte om mig – det var bara en association till bilden. Men det är inledningen till en intressant artikelserie om psykvården idag. Läs, och fäst sedan mungiporna med extra tejp bakom öronen, just in case.)

Överhuvudtaget tycker jag att den här illustrationen är väldigt bra. Titta gärna på den en stund, låt den sjunka in lite. För det är sådär det är. Ingenting syns på utsidan – de som klagar, skriker och gör väsen av sig, de klarar sig alltid. De som faller, det är de som ingenting visar, inte med en min förråder avgrunden som gapar öppen just innanför huden. De som lappar och lagar för att hålla ihop, bara en liten stund till, bara tills jag hinner hem, snälla, bara tills jag hinner hem.

Ibland hinner man inte hem. Men det spelar ingen roll, för det är aldrig nån som ser ändå.

Tiderna äro djäfvulens – och det har de varit länge. Alldeles för länge. Strutsarslena är många och ensamheten djup. Jag satt hos Den Kloka i morse och vi pratade om hur alla floder rinner upp i den här lilla, lilla dammen som är här och nu, och det finns inga chanser i världen att den ska stå pall.

Jag har alltid varit stolt över att jag försökt vara konstruktiv till allting. Konstruktiv = duktig. Den Kloka bannar mig för det, säger ”det där leder dig så fel”.

Fatta förvirring! Vadå fel? Hur kan konstruktivt vara fel? ”För att vissa saker är inte problem som ska lösas. Livet är inte ett problem som ska lösas”, svarar hon och jag blir stum.

Hon vänder upp och ner på det enda jag faktiskt trodde att jag hade koll på, det enda jag trodde att jag åtminstone gjorde rätt. Strävan att ”fixa” allt. Lösningsletandet, min ständiga kreativa utmaning. ”Men om jag försöker sådär då… eller sådär? Om jag står på huvudet och visslar Für Elise samtidigt som vinden vänder och en svart katt går förbi från vänster – DÅ har jag löst det!” Och så säger hon att vissa saker inte ska lösas… Vafansnackaruom?

Men jag vet ju att hon har rätt. Att det jag håller fast vid är ännu en chimär, den dyrbaraste av dem alla, den jag verkligen inte kan släppa taget om – fast jag vet att jag måste. För att det också är den som blir min död, den som gräver gropen och fäller mig däri.

För jag kan inte lösa det här. Inte ens om jag står på huvudet och visslar när vinden vänder och allt det där. Och medan jag försöker göra det omöjliga rinner livet förbi, som en svart katt tassar förbi från vänster.

***

En annan sak som vi talat om, för ganska många veckor sen nu, är skammen. Skammen över att misslyckas, över att inte kunna lösa det jag föresatt mig.

Ni vet ju allihop vem Den Kloka är, eller hur? Men ändå kan jag inte förmå mig att skriva att jag fortfarande går hos en psykolog, att jag bara haft ett kort uppehåll under de tre år som gått sedan jag sökte hjälp första gången. Att min sjukdom fortfarande heter depression, och att jag inte verkar hitta ur den.

För att jag skäms. Skäms över att jag är så ”svag” att jag inte har löst det här problemet för länge, länge sen. Så jag döljer, smyger, hymlar och försöker kompensera. Som jag alltid gjort. Kompensation är dyrt och den tomma kistbotten flinar åt mig sedan länge. Det finns inget kvar att kompensera med.

Så nu vet ni. Jag är lika sjuk/ofrisk nu som för tre år sen, och jag är inte ens i närheten av att ”lösa” någonting.

Men jag säger inte det här för att jag vill ha ömkan eller syndomtyck – det vet ni sen länge vad jag tycker om sånt (ett jävligt bra inlägg för övrigt. Jag borde ta och läsa det jag skrivit nån gång ibland). Jag skriver det här för att jag vill tvinga mig själv att sätta en loska i pannan på den där skammen. Det finns så många sätt som jag inte står upp för mig själv, jag måste börja någonstans.

Jag kan lika gärna börja med att sluta skämmas över att jag är människa.

***

Bloggpausen då? Ja, vi får väl se hur det går med den. NaNo får jag anse som ett avslutat – och misslyckat – projekt. Jag kom till drygt 13.000 ord, och insåg sen att jag var på väg in i en berättelse jag inte hade någon lust att berätta. Jag började inse vad det var jag skrev om, och tappade lusten. Hade tiderna inte varit djäfvulens, hade jag kanske kunnat lägga om kursen, men… Nej.

Arbetstiteln på romanen var ”En särskild plats i helvetet” – och ärligt talat… Det säger sig nästan självt att det inte kommer något gott ur en sådan berättelse. Åtminstone inte om man försöker skriva den samtidigt som man befinner sig i den.

Så. Hur känns det? Snopet. Men å andra sidan – när lusten fallit ur båten… vem ska då ro den i land? Det kommer nya lustar, och nya båtar – kanske nya länder också, vad vet jag. NaNo-skutan avgår nästa år också, det är jag säker på.

Just nu gäller enkla nöjen. En trevlig pingismatch, vetskapen att nånstans i världen är en god vän lycklig över att han fick ett jobb jag peppat honom att söka, samt den simpla lycka som lämnar avtryck i form av akrylfärg i nagelbanden.

Stockholm by miniature

Som jag hintat om tidigare plåtar jag då och då för fotobloggen Stockholm by Plenty. Det går sådär, får jag erkänna, arme redaktörn drabbas då och då av en plötsligt uppladdad brokig batch bilder av tvivelaktig karaktär varmed han får göra vad han behagar, och gärna puffa på fotografvimsan några gånger emellan för att hon ska komma ihåg att peta in alla prefix, suffix, kartor, länkar, ord och bilder på rätta ställena. Och dessutom sker detta med en ketchupeffekt som skulle få Heintz tomater att bli gröna av avund.

Men nog om min administrativa fallenhet för praktiserad kaosteori.

Igår var det min tur igen, med den här bilden, som jag faktiskt tog samma dag som Next Event-seminariet på Södra teatern. Ja, det var en SÅ vacker dag, och det var låååånga kaffepauser så jag hann faktiskt ut och plåta flera gånger om den där dagen. I det ljuset. Underbart.

Hursomhelst – för några veckor sen yrade jag ju också om tekniken ”tilt-shift” och att jag hade för avsikt att lära mig photoshop-versionen av den. Sagt och gjort – det var ju nu en gång inte så våldsamt svårt. Och vilken bild av de jag hade på lagret kunde lämpa sig bäst – om inte Slussen-and-beyond-bilden?

Så – här får ni den tilt-shiftade versionen – Slussen-by-miniature:

En bild att ta fram när man känner sig liten i världen… eller kanske inte just då förresten!

(När jag skrev om tilt-shift senast fick jag en kommentar med länk till en sida på nätet där man kan autofixa en tiltshift-bild utan att ha photoshop – men den här är handgjord, kan jag meddela, utifall att någon undrade…!)

NaNo-visdom

Måste dela med mig av ett klokt stycke ur ett peppningsmejl från NaNo-teamet. Amen.

Writing is not something you can do or you can’t. It’s not something that ‘other people do’ or ‘for smart people only’ or even ‘for people who finished school and went to University’. Nonsense. Anyone can do it. But no-one can do it straight off the bat. Like plastering, brain surgery or assembling truck engines, you have to do a bit of training—get your hands dirty—and make some mistakes. Those 22 days of mine were the start, and only the start, of my training. The next four weeks and 50,000 words will be the start of your training, too.

Igår skrev jag noll ord – låg i soffan med ond hals och var allmänt halvdöd. Ikväll hoppas jag lyckas gneta ihop 800 ord iaf, så jag får korsa 10.000-ordslinjen!

Det är nämligen så med NaNoWriMo att hela tricket är att ”få det gjort”. Få ner orden, femtitusen stycken, och inte haka upp sig på att pilla så mycket med dem. NaNo handlar om att måla med den stora penseln och de svepande dragen. Få en känsla för din canvas, ditt motiv och dina färger.

Finliret kommer sen – OM det kommer alls. Det kan vara så att just den här tavlan var en ”skita-ner-ett-papper”-övning, som min pappa brukar kalla det. Han är illustratör, och ivrig förfäktare av lärdomen att om man kör fast – då ska man ta ett papper och skita ner det så mycket man kan.

Tja – lite så är väl NaNo också. Konsten att skita ner ett manusark. Sen slänger man det och börjar om. Ett nytt, rent blad – men väl uppvärmda och stretchade skrivmuskler.

Om jag får lov att komma med lite lärdom signerad yours truely också, så kan jag påminna om att behovet av att fylla på visthusen med inspiration, energi och lust inte upphör bara för att du har ett beting och en deadline. Tvärtom. Viktigare än någonsin när man skriver 50.000 ord på en månad är att man minns ”INPUT” och inte bara snöar in på ”OUTPUT”. Är det något projekt som strandar på upploppet, så är det antagligen de projekt där man glömmer den där livsviktiga balansen, glömmer input och bara fokuserar på output. För att tala ren svenska.

Eller – för att anknyta till tidigare inlägg – ensidigt fokuserar på resultatet, och glömmer processen.

Men sånt får vi fördjupa oss i en annan dag, eller rent av en annan månad. Jag har haft skrivpaus en dag, varunder jag istället djupstuderat konstarten Art Journaling, som är något av det mest inspirerande jag kan tänka mig. I november skriver jag många ord – i december ska jag nog slabba med färg, klister och gamla tidningsurklipp.

Surftips för nyfikna: Dina Wakeleys blogg. Sen kan ni ju kolla hennes länklista om ni vill surfa vidare.

Ett kort avbrott i tystnaden

Ja jag vet att jag lovat vara tyst, men jag måste visa och berätta om dagens fantastiska postleverans:

Den här tidningen… Jag är stum. Jag vet inte vad jag ska säga. Den är UN-DER-BAR. Jag måste köpa mig ett ex till, för risken är överhängande att jag käkar upp den jag har, så läcker är den. Jag svär och förbannar att jag missade förra numret, som numera bara går att få tag i från förlaget i digital form.

(Men om nån sitter på en papperskopia av förra numret av tidningen Art Journaling från Somerset Studio, så är jag villig att betala bra för den. Hint, hint…!)

Jag kommer definitivt att bli prenumerant på den här tidningen. Fick ett nummer av Scrapbooks Etc i brevlådan igår också, den har jag bläddrat håglöst i i fem minuter – den ger mig inte ett smack. Allt ser likadant ut och handlar bara om att man ska köpa grejer. Hur kul är det??

(För övrigt var jag inne på en pressbyrå idag, och funderade över följande: Hur kan det komma sig att de tidskrifter som profilerar sig som ”livsstilsmagasin för kvinnor” – uteslutande handlar om kläder, utseende och shopping. OCH, vad som förbryllar/irriterar mig ännu mer: Hur kan det komma sig att inget ramaskri kring hörs kring detta? Nej, vi vänder oss mot att modet marknadsförs med magra modeller och plastisk skönhet – inte själva det faktum att skönhet och mode anses vara kvinnors huvudsakliga ”livsstil”.

Själv blir jag högaktligen förbannad när folk försöker decimera mig till en vandrande plånbok, och enda skälet till att jag idag befann mig på pressbyrån på jakt efter en fruntimmersblaska var för att jag tänkte klippa sönder den…!

***

Om det till äventyrs är nån som undrar hur det går för Den Stora Romanen, så kan jag meddela att jag efter tredje tävlingsdagen är uppe i 9200 ord, och ännu bara introducerat en levande och en postum karaktär i dramat – och så några statister/bifigurer, förstås. Och en äppelgrön Golf.

I övrigt kan jag konstatera att det är ”mycket tell och lite show” och att jag begagnar mig av en bakvänd dramaturgi som går ut på att definiera hela spelplanen först, och huvudpersonen bara genom reflektioner på denna spelplan – själv har hon inte utmärkt sig särdeles mycket än… Men som sagt – det är en lek, och än så länge är det riktigt skojigt!

***

Och ja, egentligen finns det många andra saker jag skulle kunna kommentera i livet, universum och allting just nu – men… nej. Panta rei. Allt flyter och man kan inte två gånger stiga ned i samma flod. Nu återgår jag till ordinarie program – det vill säga… Paus!

Auf Wienerschnitzel kära slöläsare!

Sista posten före bloggpausen

Ja – ni tror väl inte att jag skämtat när jag pratat om att ha bloggtystnad hela november? Nej, nej – blodigt allvar menar jag. Det finns ett par saker som kanske kan trigga ett behov av att skriva nån form av egosvammel istället för att hängivet arbeta på Den Stora Romanen, men de får räknas som undantagstillstånd och rendera blott tillfälliga, kortvariga uppskov.

Lite reflektion: Livet just nu är som en damm, vari sju års bäckar och rännilar rinner upp – och dammen är helt enkelt inte riktigt stor nog för att härbärgera alltihop. Den svämmar över.

För ett år sedan pratade jag med en person om att jag inte ville gå ur en situation innan jag kunde göra det med lika rak rygg som när jag klev in i situationen. Idag står jag rakare i ryggen än på länge – men mitt ansikte är fårat och antagit en gråaktig ton av trötthet. Det borde innebära att jag segrat till sist, men om det är så, är det en seger utan sötma, bara fadd eftersmak.

(Och ja, några av er tycker säkert att det är konstigt att jag pratar om seger NU, den här helgen av alla helger. Men jag kan försäkra – jag vet ingenting som inte ni vet, åtminstone inte om det där.)

Det är okej. Det är inget jag ältar eller mår dåligt över – men den grå tröttheten är ett faktum jag måste förhålla mig till – både genom att ta hänsyn till den, och genom att hitta en väg ur den.

Häromdagen gjorde vi en övning på jobbet. Det gick ut på att diskutera vad vi tror att vi gör om ett år, och hur vi ska göra för att nå målet. Jag visste inte vad jag skulle säga under övningen, vilket jämnade ut sig eftersom ingen annan visste det heller.

Men det jag i tankarna efteråt återkommer till, om och om igen, och oavsett ur vilken vinkel jag närmar mig frågan, är svaret att om ett år vill jag må bra. Om ett år vill jag vara glad igen, och känna att mitt liv är ett liv jag lever, inte ett krig jag försöker vinna.

Jag har också tänkt mycket på att jag om ett år vill vara uppskattad FÖR den jag är – inte TROTS att jag är som jag är. Och det finns en kluvenhet kring det där, för det är inte heller riktigt comme-il-faut att erkänna att man har ett (högst mänskligt!) behov av uppskattning, positiv feedback och bekräftelse. Hade ett långt samtal med en väninna idag också, och vi pratade länge om bekräftelsebehov, fast då ur perspektivet att bekräftelsebehov är något man behöver bryta, ta sig ur, för att må bra.

Sanningen ligger i vanlig ordning någonstans mittemellan, tror jag. Som individ behöver jag tydliggöra min identitet och mitt värde inför mig själv, så att min definition och min egen bekräftelse, gäller över andra människors uteblivna bekräfteser. Samtidigt är uppskattning och bekräftelse en viktig del av normalt socialt samspel, det irriterar mig att man i vissa sammanhang närmast skuldbelägger behovet av uppskattning som om det skulle vara en blotta eller en mänsklig svaghet.

Att vara mänsklig är ingen svaghet. Tvärtom. Robotlika människor ter sig i mina ögon svagast av alla. Hårda på ytan, ja – men spröda, sköra, med krampaktiga grepp om principer och strukturer, dessa klena substitut för… ja, vad? För det som saknas, antar jag. Modet kanske? Modet att vara människa, fullt ut?

Hursomhelst. November blir en händelserik månad. Vad som än händer kommer november att bli startskottet för nya saker, saker som jag hoppas ska leda till mitt mål: att helt enkelt må bra.

Jag närmar mig 40. Jag håller förvisso inte med om att 40-strecket är detsamma som porten till medelåldern – men det kan ju vara utslag av förnekelse från min sida, förstås. Men det innebär att jag inte längre har tid att skjuta upp livet till senare. Livet är här och nu, vare sig detta här och nu är en översvämmad damm eller den muntert sprudlande bäck jag vill tro att det ska vara om ett år.

Och detta måste jag förhålla mig till. Livet, tiden, måendet.

***

Nuså, govänner. Nu tar jag bloggsemester en månad. Ord ska flöda, tangenter glöda och berättelser berättas. På återseende 1 december!

Bokhyllan som samhällsbarometer

Jag missade min buss hem ikväll. Stod vid övergångsstället i korsningen Biblioteksgatan/Kungsgatan och såg bakänden på bussen försvinna bakom husknuten. Tack för den SL – första gången på hela veckan som bussen avgick i tid…

Så vad gör man med tjugo minuter vid Stureplan? Man går in på Hedengrens bokhandel, det är vad man gör.

Jag hade ju nu inte så lång tid på mig, men jag fastnade vid en hylla precis vid ingången.  Nyutgivna fackböcker i pocketupplaga, en ordinär Billyliknande hylla full med lockande bokfronter.

Jag räknade inte, men det som slog mig var att uppskattningsvis 75 % av dessa böcker på ett eller annat vis relaterade till den moderna ohälskan, utbrändhet, prestationsångest, duktighetssyndrom, stress och psykologisk självhjälp. Sjuttiofem procent! Och det är inget fel i det – jag skulle väl vilja påstå att det var just därför jag fastnade vid den hyllan, jag gillar ju sånt, rör mig i den sortens tankar själv.

Men ändå. Det känns som om det säger något om den värld och det samhälle vi lever i, när så stor del av nysläppt facklitteratur handlar om hur man accepterar sin egen mänsklighet, och lever utan att duka under för stress och prestationskrav – egna eller andras.

***

Däremot tänkte jag också på själva känslan i att gå vid en bokhylla och titta på närmast ändlösa rader med spännande titlar. Jag kommer aldrig att kunna byta bort den känslan helt mot nätbokhandlarnas sökfunktioner. Det svarar mot olika behov. Nätbokhandeln mot behovet av rätt bok snabbt och billigt, bokhandelns hylla mot behovet av inspiration och känsla för feeling.

Frågan är hur känslan för feeling ska finansieras – när man kan uppleva bokhandeln gratis, och sen åka hem och uppdatera sin önskelista på Adlibris med ytterligare några titlar…?

Om mål och processer

Minns ni min gamla postning om min Myers-Briggs-profil – INFP? Jag skrev där att jag tyckte sista motsatsparet, J och P, som står för Judging respektive Perceiving, var abstrakt och svårt att riktigt få grepp om.

”…relaterar till de föregående tre, och handlar om hur man relaterar till händelser och skeenden i sitt eget liv. Judgement-personer vill planera, strukturera och skapa kontrollfaktorer i tillvaron. Perception-personer föredrar att improvisera och ta situationen som den kommer. Man är en obotlig tidsoptimist och föredrar att hålla möjligheter öppna.”

Rätt luddigt, eller hur? Men så häromdan, apropå en helt annan diskussion, skrev en väninna till mig:

”Jag tolkar det ena (J) som att man drivs av att nå resultat och att utifrån det bedöma om man kom någon vart eller inte. Det andra (P) mer som att man drivs av upplevelsen i sig, av att följa det som sker utan förväntning, njuta i stunden. /…/ Skapa i stunden.”

Låt mig utveckla:
Person J vill någonstans, vill ha ett resultat eller nå ett mål. Hon eller han befinner sig vid punkt A och målet är punkt Ö. Hon eller han gör upp en  handlingsplan med prydliga punkter, strategier, steg på vägen: B, C, D osv. En slags karta över Vägen till Ö. När person J når målet – Ö – utvärderar hon eller han. Nådde jag mitt mål? Ja. Bra. Nådde jag inte mitt mål? Inte bra, något stämmer inte – jag måste omvärdera, lägga ny strategi – hitta en annan Väg till Ö.

J-personen bedömer alltså ”läget” i relation till målet. Alltid. Målet är fixstjärnan, referenspunkten. Inom organisations- och ledarskapsteorin är fenomenet även känt som resultatorientering.

Person P är istället processorienterad. Process är ett modernt ord, nästan trendigt, ett ord man nästan reflexmässigt vill slå ifrån sig – bara för att det är så söndertjatat. Men härda ut lite – det finns faktiskt en poäng här. Någonstans.

En process är något som händer, dynamiskt, föränderligt, oändlig rörelse (hade någon slags metafysisk poäng om att all rörelse är oändlig, att rörelsen i sig inte upphör, utan bara ”kroppen” som slutar befinna sig i den… men jag tror vi skippar den idag, va?).

För P är den där processen en naturlig ”miljö” att befinna sig i. Den dynamiska, ständigt föränderliga världen är ett flöde, och mitt i det står P-personen och bildar sin referensram i realtid – som en del av det flöde hon befinner sig i. Och för P finns ingen anledning att försöka styra eller kontrollera den där processen – hon är ju DÄR, när det händer, tar in intrycken efter hand som de kommer och orienterar sig i tillvaron genom upplevelser här och nu.

Superflummigt, jag vet. Men samtidigt är ju ”kontroll” ett annat slitet uttryck, som vi egentligen vet saknar betydelse. Vi ”behöver” kontroll, fast vi egentligen vet att kontroll är en illusion – vi kan inte kontrollera någonting, bara inbilla oss att vi kan. Och den ”kontrollen” yttrar sig i en förvanskning av verkligheten, ett upprepat mönster som för varje upprepning alltmer skiljer sig från verklighetens. Kontroll? Eller chimär?

Hur mycket kan ni om kaosteori? Jag kan nästan ingenting, förutom att jag vet att det är kaosteori, om än på lightnivå, vi är på väg in i nu. Ett kontrollerat mönster med en pytteliten avvikelse, som upprepas till dess avvikelsen blir ENORM – det är kaosteori.

Ett system (exempelvis ett J-samhälle) som bygger på den inbillade kontrollens princip, är ett sådant system. J-personerna ritar upp sina kartor och strukturer, och de leder dem en bit på väg, men det som var ett litet fel från början – innebär att de hamnar käpprätt åt helvete i slutet.

P-personerna däremot – de tenderar fastna i processen, och når inget ”mål” alls. Det finns inget mål – processen, här och nu, är allt som betyder något. Att detta här och nu är en dynamiskt kaotisk och okontrollerbar plats, det gör P-personen alls ingenting – tvärtom. Det är hennes eller hans rätta element, ingenting får P-personen att känna sig så levande som att vara en del av en dynamisk, flödande, levande process.

Två saker tänker jag kring det här:
För det första – ingen människa är en vandrande arketyp. Ingen människa är J eller är P, fullt ut och till 100 %. Om man tror att världen fungerar så, eller att Myers-Briggs bygger på ett sådant antagande (och MBTI har fått stora mått av just den sortens kritik) - då har man inte förstått hur man ska använda metoden, eller arketyperna.

En arketyp anger en generell riktning, skulle jag vilja säga – snarare än en fixerad punkt. Arketyperna HAR heller inga tydliga gränser sinsemellan. De flyter ihop, går i varandra. På NextEvent-eventet jag var på för några veckor sedan var Per Robert Öhlin en av talarna, och höll ett föredrag på temat arketyper och storytelling i reklamspråket. (Otroligt intressant, för övrigt.) Utan att fördjupa mig i reklamspråk vill jag bara dra parallellen till storytelling. En arketyp är som en berättelse eller en saga som berättar något om dig – trots att den inte alls handlar om dig.

Berättelsen om den kartläggande, målorienterade J-personen och ögonblickets självklara kaospilot, person P, kan berätta något om dig – även om du inte ÄR vare sig person J eller person P. Du är du, och du bär antagligen delar av både person J och person P inom dig. Men genom att lära känna dem som renodlade ”sagofigurer”, kan du kanske bättre förstå hur dessa sidor samverkar inom dig själv – och i andra.

För det andra – världen behöver båda delar. Inte enbart den lilla mixen var och en bär med oss, utan även mixen av att en är mycket  P och lite J, medan någon annan är mycket J och mindre P. För mycket J innebär att man aldrig når längre än man kan föreställa sig på förhand.

Sätt en P vid rodret så kan du hamna var som helst. För en J-person är det ”fel” att hamna var som helst. ”Rätt” är att hamna vid Ö, vid målet. Men tänk om det inte finns något ”rätt” eller ”fel”? Tänk om var som helst faktiskt visar sig ”bättre” än det vi kunnat föreställa oss från början…? Att rita upp kartan från början är att begränsa sig. Och det kan vara nödvändigt att av- eller begränsa sig, för att få fotfäste och kunna komma framåt – men ibland är det faktiskt just… begränsande.

(Nota bene: Nu pratar jag på arketyp-nivå igen.)

Samtidigt är väl risken överhängande att en värld enbart befolkad av P-personer skulle bli hoplöst olidlig, med gränslösa visionärer överallt, utan tydlig riktning och mål.

Som sagt – världen behöver både yin och yang. Både eld och vatten – i balans. Många gånger tenderar vi undvika ”konflikten”, genom att förespråka antingen eller – men antingen är lika fel oavsett vilken extrem man väljer. Det är i dynamiken motsatserna emellan magin uppstår – och bara där.